The Sopranos

[CheeseGuy]

Ska vi köra igång snart?

Edit: jag är alltså redo.

[RalfiParpa]

Ska vi köra igång snart?

Ett upprop, kanske?

De anmälda var
RalfiParpa, A bear, Tob, HeY, sp1keout, XY, CheeseGuy och caffeineaddict (på vissa säsonger).
Alla lediga, med säsongerna på DVD eller nedladdade och redo att börja?
Det går självklart bra att hoppa på nu (eller när som helst) också.

[A bear]

Jag är i princip redo, men så är det det där eländet med glögg och sill och paketer och brorsöner också. Tillbaka vid TVn i mellandagarna nånting.

[caffeineaddict]

Jag hoppar med på S4 och S5 när ni väl kommer dit. Läser med förväntan och glädje alla åsikter tills dess.

[XY]

Beställde just s2 och s4, så nu är jag redo. Har iofs inte s6 än, men den ordnar jag till det blir dags.

[sp1keout]

Jag är fortfarande här. Har alla säsongerna. Börjar väl på ettan då, förslagsvis... ni hade inte tänkt att kolla i något hiskilligt tempo hoppas jag?
Iofs spelar det ingen roll för mig, jag känner mig mer uttråkad än någonsin - just nu.

Lets do dddis!

[Tob]

Japp. Redo.

[RalfiParpa]

Då börjar vi!

Första säsongen av The Sopranos på ska vi säga en vecka? Låter väl inte alltför orimligt? Sedan kan alla kommentera efter eget tycke och huvud. Diskussioner behandlas när de uppstår.

Första säsongen: 20-30 december

OBS: Alla har inte sett serien så var försiktig med spoilers som berör framtida avsnitt. Använd separata spoilertaggar när det behövs och markera alltid spoilertaggar tydligt.

EDIT: Ah, A bear med sina julangelägenheter ser jag nu. Gör det något om vi börjar? Det verkar ligga rätt i tiden.
EDIT: Och HeY efterlyses.

HBOs episodguide (+music credits - whooo).

[HeY]

Hmm, jag vet inte om jag hinner hela mellan 20-27 Dec då jag har ganska mkt att göra fram tills 24:e nu. Men okej, kan ju försöka. Ett avsnitt varje kväll kan jag säkert klara av fram tills 24 och sedan kunna... ja, men det funkar nog.

[sp1keout]

Hmm, jag vet inte om jag hinner hela mellan 20-27 Dec då jag har ganska mkt att göra fram tills 24:e nu. Men okej, kan ju försöka. Ett avsnitt varje kväll kan jag säkert klara av fram tills 24 och sedan kunna... ja, men det funkar nog.

VADÅ, 7 DAGAR = ETT ANTAL TIMMAR!!! du behöver bara använda 7 av dessa!!!!!!11111 och ANTAL TIMMAR - 7 = MÅNGA TIMMAR KVAR TILL JULESKINKA!!!!!!

[XY]

Jag klarar 20-27 för säsong 1, men jag vet inte om jag har fått s2 till den 28:e. Gjorde beställningen idag från elgiganten och normalt tar det väl inte mer än en vecka, men juletider är ju inte riktigt normalt.

[RalfiParpa]

Jag klarar 20-27 för säsong 1, men jag vet inte om jag har fått s2 till den 28:e.

Vi tar antagligen en kort paus efter S1 så det borde inte vara några problem.

[XY]

Jag klarar 20-27 för säsong 1, men jag vet inte om jag har fått s2 till den 28:e.

Vi tar antagligen en kort paus efter S1 så det borde inte vara några problem.

OK. Då är det inga problem.

[A bear]

EDIT: Ah, A bear med sina julangelägenheter ser jag nu. Gör det något om vi börjar? Det verkar ligga rätt i tiden.

Det är lugnt, jag hinner väl i kapp förr eller senare.

[RalfiParpa]

Om Melfi

Dr. Jennifer Melfi är en av de bästa och viktigaste karaktärer som skrivits för TV. Det grundar jag helt och hållet på hur trovärdig hon är som en högutbildad, intelligent, något så när privilegierad och samtidigt medlidsam och medmänsklig yrkeskvinna. Och till skillnad från Aaron Sorkins idealiserade, dygdiga och så jävla tråkiga Washington, D.C.-politiker är David Chases New Jersey-psykiater en alltigenom mänsklig skapelse. Mänsklig och fullständigt oskyddad från oss voyeuristiska tittare. Vi får se allt: tråkiga hemmakvällar framför TV:n, drömmar, till och med sexfantasier - ingenting får stackars Jennifer Melfi ha för sig själv.

Många betraktar Melfi som tittarnas ankare i serien och det är inte svårt att förstå varför. Hon är kompetent, moralisk in i det sista och kan en hel del om litteratur. Hon är med andra ord så som många som tittar på serien inbillar sig att de är. Argumentet stärks såklart av att Melfi till stor del är en perifer karaktär och att det ofta kommer på hennes lott att analysera Tonys bisarra drömmar (ett av seriens mest genialiska berättarknep, säger jag). Well, jag köper det inte. Om ni gått och tänkt "Wow, The Sopranos-karaktärerna är verkligen fascinerande men de är bara så depraverade hela bunten! Förutom Melfi - jag identifierar mig med henne" borde ni skämmas lite. Tittarnas egenkärhet vet bara inga gränser. Kom igen, ingen av oss är som Melfi. De flesta i hennes ställning är som George Cusamano: lata, arroganta elitister som golfar och har middagsbjudningar med likaledes lata, arroganta elitister (bakgrundsmusiken är förstås Kind of Blue - jazz är sofistikerat!). Hon må vara huvudkaraktären som tar minst plats men Melfi är, precis som alla andra karaktärer i serien, målad med alla palettens färger och precis sjukligt fascinerande. Chase har skrivit hennes precis så nyanserad som han vet att kvinnor som Melfi är (hon är baserad på hans egen psykiater) och Lorraine Bracco är helt enkelt oantastlig i rollen. Så det stör mig en hel del att diskussionen om Melfi väldigt sällan har handlat om Melfi. Är inte vanliga, moraliska människor intressanta längre?

EDIT: Det slank in lite om säsong 3 här men det är oundvikligt när man pratar om Melfi.

(spoiler 3.04) Många såg hennes våldtäkt som en spark i magen på publiken. Här är har ni något att betänka: David Chase skiter i publiken. Han skiter i dig. Det är vad som gjort honom till David Chase. Varför skulle någon se det som något annat än en våldtäkt? Meta-skit är kul men inte om det minskar avsnittets slagkraft (och just det här avsnittet slår hårt). "It's all there" som Chase brukar säga när folk frågar honom om seriens mening. Ett inte helt ärligt yttrande men det ligger något i det.

The Sopranos är grått, tröstlöst, direkt misantropiskt.

I slutet gör ändå Melfi vad som är rätt. Orubbligt moralisk är hon och det kontrasterar minst sagt skarpt mot allt annat i serien. Det är fantastisk fiktion och kvävande grå vardag på samma gång. Och det är en stund där The Sopranos upphör att vara en TV-serie och blir...något annat.

[HeY]

Jag börjar imorn tror jag. Är på helt fel humör idag tyvärr. Skulle nog inte kunna ta en sådan tung serie idag och kunna komma in i det.

[Tob]

(spoiler 1.01) Its all about the ducks. Att Sopranos till stor del skulle handla om familjen är givet. Med infallsvinkeln att hålla ihop familjen så tror jag det kan bli bra. Viktig målsättning. Utöver att man tycks låta serien drivkraft baseras mycket på en rädsla hos Tony, så gör man Tony till ett offer på ett effektivt sätt. Ralfi gav ju en bra presentation av Melfi och jag tackar verkligen inte nej till att hon tycks komma att ha en viktiga roll i serien.

[Tob]

(spoiler 1.02) Jodå. Nog allt är det familjen som är det viktigaste. Att använda en psykolog för att få huvudkaraktären att blotta sig känns stabilt. Visst, billigt sätt att framställa en karaktär som komplex, men varför göra det onödigt komplicerat för sig när det tycks fungera så bra. Slutscenen var klockren, det finns tydligen en hel del hat inom Tony.....och ja...det verkar som han själv insåg det.

[CheeseGuy]

(spoiler 1.01) I piloten kändes inte allt helt likt min bild av serien från tidigare. Allt var så ljust och piggt på något sätt (inte bara på grund av de yngre skådespelarna). Det verkar också som att man får en mycket bättre chans att fästa sig vid karaktärerna nu. Det här kan bli otäckt bra.

(spoiler 1.02) Bodie!

[XY]

1.01, bra avsnitt, har mycket av det behagliga flyt som jag nämnt tidigare. Man vill bara stänga av hjärnan (inte negativt menat) och flyta med.

(spoiler 1.01) Det här avsnittet, och jag gissar många av de övriga, är skrivet med ett slags ordnat kaos.

Det är kaos delvis för att det tar upp så många saker utan att det finns någon särskild huvudplot (däremot huvudtema i bred mening)... hans depression och ångestattacker, "problemet" med hans mor, med Junior, mellan mor and dotter i familjen, med resturangen/avrättningen, "the garbage contract problem" (visserligen kortlivat), och mer. Och allt liksom slängs samman lite huller om buller, har ingen tydlig "treaktsstruktur" eller så.

Men det råder ändå en viss ordning, för det finns ramar och teman, och det är mycket som återkommer i olika former vilket ger ett sammanhållet intryck. T ex så pratar de på bron om psykofarmaka (samtidigt som det är en fortsättning på tråden med indrivningen av pengar), helt oberoende av att Tony tidigare fått det utskrivet. Och tidigare oberoende trådar knyts samman, som att man först får reda på situation med hans mor och med Junior helt separat, sedan åker Junior och modern bil och talar om Tony.

Övrigt:

Jag tycker inte om Carmela. Hon är bara så irriterande på något sätt.

Det är kul med hans rädsla att det kommer ut att han pratar med en psykiatriker och att han äter antideppläkemedel. Haha. : )

Jag vet inte om jag klarar mer än ett avsnitt om dagen för övrigt. Kanske, ska försöka. (Trodde tidigare att det skulle gå, men...)

[caffeineaddict]

Flyttade lite gamla inlägg från Andra serier-trådarna (= tiden innan serien hade en egen tråd) hit. De ligger m.a.o. först i den här tråden nu. Ifall någon är intresserad.

Och det är verkligen jättekul att läsa vad alla tycker om de här tidiga avsnitten! Väntar med spänning på fler kommentarer!

[RalfiParpa]

Flyttade lite gamla inlägg från Andra serier-trådarna (= tiden innan serien hade en egen tråd) hit. De ligger m.a.o. först i den här tråden nu. Ifall någon är intresserad.

Mitt första inlägg i tråden hade gärna fått stanna i glömska. Kan du inte, du vet, flytta tillbaka det?

Jag tycker det är fascinerande att The Sopranos, serien som visade precis hur stor konst man kan skapa med TV-mediet och initierade den här TV-guldåldern, är skapad av en TV-författare. Twin Peaks, den andra serien som var viktig för TV, är något galet och spontant gjort av en galen konstnär som bara råkade snubbla in på TV. The Sopranos, å andra sidan, är genomtänkt, utstuderat och till stor del skriven av en person som skrivit för TV hela sin karriär. Det är svårt att förstå exakt hur banbrytande första säsongen av The Sopranos var 1999. Moralisk gråzon och karaktärer som det inte är meningen att tittarna ska gilla och identifiera sig med är inget omvälvande för oss som sett serier som The Shield, Six Feet Under och Dexter men 1999 var det det. Kolla hur TV-landskapet såg ut på den tiden. Milch försökte göra något eget med NYPD Blue men kunde inte riktigt göra den konst han ville pga. dumma censurregler och studiomänniskor som ville det ena och det andra (efter The Sopranos fick han göra en serie på sitt sätt; den serien blev Deadwood). Police procedurals och legal procedurals var vad serien tävlade mot i Emmy-kategorierna under sina tidiga år.

Arcade Fires skiva Neon Bible gick rakt in på amerikanska billboardlistans andraplats när den släpptes i mars. Bland de andra nio skivor som sålt mest den veckan återfanns sådant som Absolute Music 575 och Fergies oursäktliga spektakel The Dutchess [sic]. Mitt ibland all den här tillrättalagda skiten...ett äkta konstverk. Vad var det, en olyckshändelse? En av de där sällsynta stunderna då harmoni uppstår mellan konst och kommers? Jag vet inte riktigt. 1999 borde inte världen ha varit redo för The Sopranos men fan om den inte var redo. Ibland måste man ge folket vad de inte vet att de vill ha, som det heter.

Samtidigt satte The Sopranos ribban så pass högt att ingen egentligen kunde förväntas följa och se bra ut. Den första serien som på allvar närmat sig The Sopranos är David Simons The Wire och där rör det sig om en helt annan sorts historieberättande. Dexter och Brotherhood är två andra serier som förvaltar Sopranos-arvet tämligen väl samtidigt som de gör något unikt. Jag tror det finns en visionär där ute som kan skapa något som är ännu bättre om han får friheten och pengarna han behöver. Alan Balls True Blood, kanske?

EDIT: Stavfel. Otaliga.

[Tob]

(spoiler 1.01) Det här avsnittet, och jag gissar många av de övriga, är skrivet med ett slags ordnat kaos.

Det är kaos delvis för att det tar upp så många saker utan att det finns någon särskild huvudplot (däremot huvudtema i bred mening)... hans depression och ångestattacker, "problemet" med hans mor, med Junior, mellan mor and dotter i familjen, med resturangen/avrättningen, "the garbage contract problem" (visserligen kortlivat), och mer. Och allt liksom slängs samman lite huller om buller, har ingen tydlig "treaktsstruktur" eller så.

(spoiler tom 1.3) Fast just det där är nog vad jag förväntar mig att hela serien skall vara mer eller mindre. Jag tycker pilotavsnittet funkade bra som just pilotavsnitt. Karaktärspresentationerna kändes inte så kaosartartade utan ganska organiserade. Sen att det är ohyggligt många karaktärer är en annan femma. 3 avsnitt in och alla olika personer och hur dem förhåller sig till varandra börjar sjunka in. Kanske med betoning börjar. Så Junior tog livet av Brenda (?!) och skrämde Christopher ordentligt. Ja, konsekvenser, hiarki, sånt känns viktigt i maffiakretsar.

[RalfiParpa]

(spoiler 1.01) Många frön sås i det här avsnittet. Väldigt många. Detaljerna är livsviktiga. Mycket är redan på plats, en del saker håller Chase fortfarande på att räkna ut. Vissa saker, när man ser till hela serien, känns lite okarakteristiska. Cinematografin är ljusare med många fler close-ups. Tony är mer emotionell än han är i resten av serien. Carmela och AK-47:n är löjligt och opassande. Det där är små skavanker som The Sopranos snabbt gjorde sig av med. Redan i andra avsnittet märks skillnaden (vilket inte är helt ologiskt eftersom Pilotavsnittet spelades in mer än ett år innan resten av säsongen). Piloten håller. Det är bara en varning om vad som komma skall. Men den håller.

Saker om Tony Soprano som inte fastslås förrän långt senare i serien är tydliga redan här: han är barnsligt förtjust i djur; han är en mästare på att manipulera människor i sin omgivning; han sätter familjen först. Redan här upprepar han saker han hört Melfi säga för andra personer ("Hope comes in many forms"). Tony Soprano sätter inte bara ut lockbete för ankorna, han gör det även för sin nya psykiater. Hans första närmande kommer tidigt ("My mother would've loved it if we got together") och Melfi nappar nästan. Tony Soprano, medvetet eller undermedvetet, registrerar hennes reaktion och tänker ut ett nytt sätt att imponera henne. I egenskap av New Jerseys mäktigaste maffiaboss lyckas han såklart. Han lyckas väcka både hennes professionella och privata intresse. Melfi försöker intala sig att det mest är det förra. Hon fastnar för honom.

Det är mycket viktigt som knappt förklaras. Exempelvis är mordet Christopher begår i avsnittet hans första. Det är därför han i slutet av avsnittet är vresig över att Tony inte gett honom beröm för hans insats. Det är antagligen också därför han utövar lustig karate medan han väntar på "Email," för att mentalt förbereda sig för dådet. Mordscenen i slakteriet kan alltså ses som Christophers maffia-genesis. Så lägg den på minnet, förbindelserna till den scenen i resten av serien är otaliga. Vilket också kan sägas om varenda scen i avsnittet, nu när jag tänker på det.

Fan att den här serien är lysande.

[HeY]

1x01

Jag tycker att det var rörigt denna gången också. Lite svårt att hänge med då stilen är annorlunda och det kommer så mycket information, men jag ska se om jag fått allt rätt.

Tony jobbar alltså för Junior - som är "maffiabossen" - men det är oftast Tony som drar i spakarna.
Arti är... ja det har jag inte förstått eller så kommer jag inte ihåg det. Var det han som skulle få de dära biljetterna och vad var det som var grejen med dem nu igen?
Han som de slog ner i början var skyldig pengar, sen var det inte mer med det eller? Han som, är det Tonys nephew (?), dödade kommer jag inte ihåg anledningen för. Han hade blivigt ett problem, var det i drogor?
Sen var det ngn som hette Mahafny eller ngt sånt, hmm, han minns jag inte vad det var för ngn

Haha, jag skulle kanske behöva textning till denns serien för att hänga med bättre i maffiasnacket
Jag hänger med i alla familjedelar och Melfi delar, kanske ngn kan förklara hur maffiaheirakin är upplagd?

[RalfiParpa]

HeY: Tyvärr blir det inte mycket lättare att hänga med än så här. David Chase ödslar ingen tid på att förklara saker, han låter tittarna pussla ihop allt bäst de kan. Sådant måste man respektera. Maffiajargongen, som du nämner, är en viktig del av serien. Det framgår ofta av sammanhanget vad de italienska orden betyder men om du behöver hjälp på traven hänvisar jag till den matnyttiga maffia-ordboken mobspeak (HBO).

Tony jobbar alltså för Junior - som är "maffiabossen" - men det är oftast Tony som drar i spakarna.

Nej. Både Tony och Junior är capos (se ordboken) i DeMeo-familjen. Bossen avtjänar ett fängelsestraff och Tonys barndomsvän Jackie Aprile (som har cancer) är bossens ställföreträdare. Maffiadelen i S1 handlar till stor del om maktkampen mellan Tony och Junior.

Arti är... ja det har jag inte förstått eller så kommer jag inte ihåg det. Var det han som skulle få de dära biljetterna och vad var det som var grejen med dem nu igen?

Arthur Bucco är en annnan av Tonys barndomsvänner, en krögare i Newark. Uncle Junior vill mörda Pussy Malanga (som inte ska förväxlas med Tonys underhuggare Big Pussy) i Arties restaurang därför att det är ett av få ställen där de kan komma åt honom. För att inte beröva Artie sitt levebröd (ett mord skrämmer bort restauranggäster) ger Tony Artie två flygbiljetter så att restaurangen kan stänga ned medan Artie och hans fru Charmaine är på semester. Det här tvingar Uncle Juniors crew (igen, se ordboken men den här borde inte vara så svår) att hitta ett annat sätt att komma åt Pussy Malanga. På sin frus inrådan lämnar Athur tillbaka flygbiljetterna till Tony. Tony låter sedermera Silvio Dante (han som spelas av Little Steven) bränna ned restaurangen för att "rädda" Artie (en brand är inte alls lika skadlig för affärerna som ett mord).

Sett till 1.07 nu och goddamnit, det här är ännu bättre än jag minns det. Mycket att absorbera hela tiden, jag dricker alltid tre koppar kaffe innan jag ser på den här serien. Det är inte svårt att förstå varför 1.05 anses vara ett av seriens bästa avsnitt. "College," som avsnittet heter, sammanfattar serien perfekt: det är ett rikt nyanserat avsnitt som praktiskt taget ber om att bli dissekerat och lyckas fortfarande vara så, ja, grymt att det nästan är oförskämt. Så ska en TV-slipsten dras.

[Tob]

(spoiler 1.04) Kontroll. Indirekt eller direkt. Känns på något sätt som att i detta avsnittet så inser Tony att Dr Melfi verkligen kan vara till nytta för honom. Melfi hjälper Tony att hantera sin mor, medans Tony inser att det fungerar lika bra på Junior. Sen gillar jag som fan att Melfi i slutet där började prata om sig själv inför Tony och Tony kan vara till nytta för Melfi. Rollerna börjar suddas ut. Dem där dialogerna i de båda fotöljerna kan nog växa bra mycket. Sen gillade jag bitarna med sonen som inser hur lite han vet om hela sin familj.

[HeY]

RalfiParpa: Det var just inte maffiaorden som var svåra, jag kände bara att jag inte fått kläm på vad för roll alla karaktärena hade så därför lyckades jag inte hänga med exakt i vad som hände - men det tror jag mest är ett pilotproblem. Men tack för förklaringen, det visade sig att jag hade hängt med bättre än jag trodde men du knöt absolut ihop några trådar.

Att HBO serier brukar ta lite längre tid att komma in i än vanliga tycker jag ofta har visat sig vara sant, men när man väl har kommit in i dem brukar det inte bli någon tvekan om att just de serierna snabbt klättrar upp på listan över de bästa serierna.

[RalfiParpa]

Om jag måste välja ett favoritavsnitt från första säsongen väljer jag "The Legend of Tennessee Moltisanti." Chase får in allt som är bra med The Sopranos på 48 minuter. Det är magiskt.

(spoiler 1.08) Fantastiska karaktärsögonblick (Tony och Chris i bilen); diskussion om ett givet ämne (Italiensk-amerikansk identitet i det här avsnittet); symbolikindränkta drömsekvenser som återknyter till sådant vi sett tidigare och avslöjar något fascinerande om karaktären som drömmer utan att behöva ta till pekpinnar.

Christopher lånar sitt efternamn till avsnittstiteln och står i centrum här. Christopher är min favoritkaraktär men jag kan inte riktigt förklara varför. Han är definitivt ingen jag gillar, jag är rätt säker på att jag hatar honom. Han är alltså inte min favoritkaraktär som Spike är många (alltför många, skulle vissa säga) Buffy-fans favoritkaraktär. Han är inte en bättre människa än någon annan karaktär i serien. Han är en (här nybliven) mördare, kvinnomisshandlare och, som A bear beskrev det, "en inbilsk knarkare." Han tillför mycket humor till serien men det är för det mesta lika tragiskt som roligt (vilket förstås gör det ännu mer effektivt när det gång på gång visas precis hur korkad Chrissy är). Principiellt är det fel att sympatisera med en karaktär i den här serien och Chris borde vara ens sista val om man tvunget måste göra det men, jag vet inte, han har något lite barnsligt oskuldsfullt över sig som gör att jag kan känna med honom när han är bekymrad och ängslig.

[HeY]

1x02
Detta gillade jag mycket. Inte alls svårt att hänga med och jag tror att Mobspeak hjälpte lite med det för jag kände igen många ord därifrån.
Jag gillar den mer underliggande komedin som finns, ja nästan hela tiden. Jag tyckte t.ex att det var väldigt lustigt när de sökte efter lärarens bil och var inne på de olika caféerna och även hur Tony ständigt citerar Melfi. Ja detta gillade jag mer än piloten - det kändes mer sammansatt.