Såg om det här avsnittet i går (jo, jag såg om ett
Angel-avsnitt, wanna make something of it?) och noterade en grej som verkligen är så typisk att jag inte kan låta bli att gapskratta trots att det är en rätt allvarlig scen.
Ett av kännetecknena för både
Buffy och
Angel är ju hur rollfigurerna hela tiden utvecklas - men utan att bli någon annan, det finns hela tiden en konsekvens i det. Tänker här främst på Wesley. Som ju, som sagt, gått igenom en otrolig utveckling sedan han dök upp i Buffy s3, han är skäggig, hård, bitter och cynisk. Men fortfarande har han den gamle Wesley i sig; precis som när han skröt om att ha sett två vampyrer "under controlled circumstances, of course" så är han fortfarande inte hälften så hård som han själv gärna vill tro.
WESLEY (ultraallvarlig): A lot’s happened. Not just Angelus. I’ve been… I’ve changed. I’ve seen a darkness in myself. I’m not sure you’d even begin to understand.
WILLOW (saklig): I flayed a guy alive and tried to destroy the world.
WESLEY (hajar till): Oh. So…
WILLOW: Darkness. Been there.
WESLEY (osäker, toner av den gamle Wesley): Yes. Well, I never… flayed. I had a woman chained in a closet...?
WILLOW (uppmuntrande): Oh, well, hey!
WESLEY (skamsen): Nah, it doesn’t compare.
WILLOW: No, dark! That’s dark. You’ve been to a... place.
Och därigenom får vi också toner av den gamla Willow - den enda rollfigur vars utveckling överträffar Wesleys, som har gått igenom saker och bär på mer skuld än någon i Buffyverse utom Angel, men fortfarande kan vara ren personifierad snällhet när det behövs. Hon ser att Wesleys bild av sig själv är något han behöver, och ser till att inte ta den ifrån honom - bara ge honom lite perspektiv så att han inte helt förlorar sig i sin egen myt.
Vilket ju går snyggt ihop med avslöjandet att Angelus alltid finns inom Angel och tvärsom, och Faiths oförmåga att helt skaka av sig sitt gamla jag ("I'm a murderer, are you?"). Utveckling innebär inte att man hakar av sig det förflutna, det innebär att bygga på det.