Väldigt bra avsnitt, om än inte riktigt i klass med de två efterföljande. Buffys tal börjar bli tröttsamma, men det här fyller ju åtminstone en rejält viktig funktion för arcen:
BUFFY: I'm the slayer. The one with the power. And the First has me using that power to dig our graves. I've been carrying you - all of you - too far, too long. Ride's over. (...) I use the power that I have. The rest of you are just waiting for me. (...) From now on, I'm your leader as in "do what I say."
(spoilerish resten av säsongen)
Det är här hon verkligen visar att hon ser problemet från helt fel håll. "Let's think outside the box, people." Hon har ännu inte insett att hon spelar efter ett manus som kan skrivas om; att det är upp till henne att ändra spelreglerna. Hon är inlåst i tänkandet att det finns EN slayer, att hon i slutändan står ensam, och att det är hon som måste leda alla de andra som Moses genom öknen (eller annan valfri jämförelse). Passningarna tillbaka till "Restless" är givna; allt snack i det avsnittet om att låta saker tala om sitt rätta namn snarare än att sätta namn på dem, att gå tillbaka till ursprunget - i det här avsnittet är det Buffy som spelar Rileys och Adams roll, bygger kuddfort och startar krig. Hon har fortfarande inte förstått att det inte står skrivet i sten (eller det gör det antagligen i någon profetia, men vafan) att makten bara tillhör henne.Älskar den där lilla detaljen med att Willows hår svartnar just när portalen öppnas. Det skymtar förbi så fort att man nästan måste köra DVDn i slowmotion för att märka det. Såna saker som gör att jag gillar den här serien; de lägger ner arbete på de allra minsta grejer.
Slutscenen är lite vääääl LOTR tycker jag. Passningen blir så uppenbar att det förtar en del av effekten.
Spike! Yay!
SPIKE: Oh, come on now, Nancy. Call yourself a demon? I thought you were up for a proper fight!
Viktig lektion för Spike: bara för att du fått tillbaka din själ blir du inte en helt annan person. Embrace your inner demon!
Och Kennedy förtjänade den där stjärnsmällen efter alla hennes gliringar om magi som "fairy tale nonsense" och dra kaniner ur hattar. Har faktiskt betydligt lättare att köpa hennes och Willows förhållande från och med det här avsnittet (eller rättare sagt nästa); Kennedy blir en intressantare människa bara genom det att hon nu vet vad Willow är och ändå vill vara med henne.
Nä, jag gillar detta.