av latarmig » sön jan 09, 2005 19:23
Det har till sist blivit dags att ta tag i skälet till att avslutningen av femte säsongen blivit en sådan grym besvikelse för mig. Inledningsvis kan sägas att den är underbar och nafsar i hälarna på nästkommande säsong när det gäller förstaplatsen. Den når inte ända fram och det är osäkert om den nått till nummer ett även om avslutningen hade varit en fullträff (sjätte säsongen är svårslagen) men en sådan grov miss på slutet gör det definitivt omöjligt för femte säsongen att vinna.
Hela arcen med Glory och nyckeln är såväl väluttänkt som väl genomförd under säsongen. Känslan av att inte veta vad som försiggår samtidigt som man är på det klara med att det är någonting viktigt och skrämmande som händer gör att man som tittare hålls i ett järngrepp av spänning, och trots att mycket annat händer under resans gång ligger hela tiden Glorys planer som en underström av oro man inte kan frigöra sig ifrån. Till sist blir man också ställd inför det problem som alla avsnitten förberett. Det är ett filosofiskt problem av största vikt, ett problem som hittills ingen filosof på ett otvetydigt sätt lyckats lösa med hjälp av något schema eller någon formel (enligt min mening är det i en sådan form olösligt). Som det är presenterat här så är det dessutom försett med en extra förutsättning som är rätt ovanlig inom filosofin (även om den inte är okänd). Problemet kan omformuleras till två universella frågor (där den första är det vanliga problemet och den andra är det extra tillägget):
1. Är det rätt att offra en för att rädda flera?
2. Är det rätt att välja att rädda någon man känner (familj, vän, bekant) framför att rädda någon okänd, om man bara har möjlighet att rädda en av dem, eller ska man räkna jämlikt att alla människor är lika mycket värda att räddas och att det inte spelar någon roll vilken relation man har till dem som är i nöd?
Det första exemplet brukar alltid föras fram av utilitaristiska filosofer, och deras svar är att det självklart är rätt att offra en för att rädda flera. Resonemanget förs sedan vidare och utarbetas så att det kan gälla som underlag till lagförslag om exempelvis medicinsk etik (en läkare på en akutmottagning som får in ett flertal svårt skadade patienter samtidigt som alla riskerar att dö om de inte får omedelbar hjälp, bör koncentrera sig på på att rädda fler även om det innebär att den svårast skadade dör för att hon inte fått någon hjälp alls, det vill säga, genom att sätta in resurserna på de andra blev det bara en som dog, hade läkaren även tagit hand om den mest skadade så hade fler dött). När det gäller fråga två är utilitarismen även här klar: Ingen mannamån. Vilken relation man har till de personer man möter har ingen betydelse, det enda som räknas är antalet personer som räddas. De här två problemen strukturerar säsongsutvecklingen långt tillbaka även om de blir tydligare ju längre fram man kommer.
Som jag sa inledningsvis är de här problemen i en mening olösliga och man får helt enkelt ta ställning själv till hur man ska handla om man skulle ha olyckan att hamna i en sådan hemsk situation. Det är just därför oerhört intressant att få reda på hur Joss Whedon löst dilemmat. Vad har han för inställning till relationen mellan jämlikhet, privata relationer, familjeband och liknande, och vilken väg väljer han för att ta ställning till de övergripande frågorna? Ofta är det så att fiktion medger en komplexitet i frågeställningen som aldrig är möjlig inom vetenskaperna. Då BtVS från första säsongen sysslat med ett antal svårbemästrade filosofiska problem på ett nyskapande sätt är det inte förvånande att jag var oerhört spänd på hur Joss skulle förhålla sig till de problem som han avsnitt för avsnitt bundit fast Buffy vid.
Avsnittet börjar utmärkt med att frågan ställs på sin spets. Sällan har skillnaden mellan två alternativ varit så knivskarp. Om Glory hinner börja ritualen och åderlåter Dawn så rämnar själva universum och dimensionerna glider in i varandra. Vår dimension förvandlas till ett helvete befolkat av monster från alla de helvetiska dimensioner som finns. Jordens befolkning kommer i sådana fall att gå ett fruktansvärt öde till mötes och detsamma gäller alla andra dimensioner med goda innevånare. Enda räddningen är att döda Dawn, på så sätt kan man sätta stopp för händelseförloppet. Det är ett mycket enkelt problem om man ser enbart till dess struktur: Antingen förvandlas universum till ett helvete och dess befolkning utsätts för all tänkbar ondska - eller dör en person. Det utilitaristiska problemet i ett nötskal, men här förstorat bokstavligt talat till kosmiska dimensioner.
Det andra problemet (om vänner och främlingar räknas på samma sätt) blir även det framtvingat i ljuset i början av avsnittet. Skälet till att man inte kan döda Dawn är att hon är Buffys syster (en outtalad förutsättning verkar vara att det i så fall skulle vara Buffy själv som utförde mordet). Buffy går så långt som att säga att Dawn är mer än en syster, Dawn är hon själv, de är ett. Med andra ord vore att döda Dawn detsamma som att Buffy begick självmord (detta sägs inte men följer av resonemanget). Det här är alltså ett exempel på problemet vilka vi har moraliska förpliktelser gentemot. Ska alla människor behandlas likadant eller har vi större ansvar gentemot de våra? Xander för fram en alternativ lösning efter att Buffy sagt nej till allt tal om att ta livet av Dawn.
Xander: What about Ben? He can be killed, right? I
mean, I know he’s an innocent, but, you know, not
like Dawn innocent. We could kill a regular guy.
Xander backar själv när han hört sina egna ord och de andra verkar inte ta förslaget som möjligt, kanske med undantag av Giles som förklarar att Ben i vilket fall knappast kommer att visa sig så snart inpå ritualen (kanske var det Xander som gav Giles idén att mörda Ben). Det underliga är dels att alla ryggar från förslaget så fort de hört det, och dels, och än mer anmärkningsvärt, att Spike inte ser det som en bra idé. När de nu står inför den troliga händelseutvecklingen att universum går kaputt så borde man väl ändå fundera över varje möjlig handling som kan rädda världen och då även ta moraliskt tvivelaktiga handlingar med i beräkningen? Detta särskilt som man ju explicit har tagit upp möjligheten att döda Dawn. I vilket fall så har valet att inte döda Ben gjorts och tydligen var det enhälligt: Man får inte lov att offra en människa för att rädda resten av mänskligheten (universum).
Ett skäl till att de inte tar förslaget att mörda Ben allvarligt kan vara att diskussionen leds i andra banor. Man börjar istället fundera över hur man ska kunna fördröja ritualen så att Glory missar sitt tillfälle. Hade detta lyckats så hade man undvikit det svåra dilemmat om någon ska offras, och vem som i så fall ska bli utvald. Ser man det ur ett produktions- och manusperspektiv är det inte konstigt att det aldrig blir något av med den lösningen. Det hade blivit för mycket av ett antiklimax, annars är det här en lösning som möjligen (men inte troligen) hade kunnat fungera om man (ME) bara dolt det filosofiska dilemmat på ett snyggt sätt.
Allt är klart för batalj. Giles säger att han har svurit att skydda världen och göra det andra inte kan (han är alltså beredd att offra Dawn) och Buffy svarar att om han försöker skada Dawn kommer hon att stoppa honom. Än mer tillspetsat blir det i Buffys något krassa version av St. Crispin's Day-talet:
Buffy: Everybody knows their jobs. Remember, the
ritual starts, we all die. And I’ll kill anyone who
comes near Dawn.
Buffy har här gjort en omkastning av problemet som jag var fullständigt oförberedd på, trots att jag borde ha sett den på långt håll. Men det var ovant. Jag är van vid att de inte håller med varandra, och jag är van vid att de i någon mån går bakom ryggen på varandra när de tror att det inte gör något, men att Buffy hotar de sina med döden - det var nytt.
I och med detta är alla förberedelser gjorda, både vad gäller att ställa upp förutsättningarna för det filosofiska problem som ska hanteras och scoobisarnas taktik, vapenhantering och pep talk. Slaget kan börja. Dawn står fastbunden i toppen av tornet, scoobisarna, Spike, Buffy, samt Glory med anhang befinner sig nedanför. Kampen böljar fram och tillbaka allt medan tiden går. När det är dags för ritualen befinner sig Glory fortfarande på marken så istället stiger doktorn fram och rispar Dawn så att hon blöder. Buffy besegrar Glory kastar ner doktorn från tornet och befriar Dawn från repen. Verkligheten har emellertid redan börjat rämna och dimensionerna börjar glida in i varandra. Det enda som kan stoppa det som händer är att Dawn hoppar från tornet eller på annat sätt dör/dödas. Dawn inser allvaret och bereder sig att ända sitt liv, men Buffy stoppar henne. Trots att Dawn bönfaller Buffy om att låta henne hoppa så säger hon nej.
Fram till det här ögonblicket är avsnittet fantastiskt, men just här sviker Joss de förutsättningar han själv stakat ut och skapar en nödlösning som bryter mot säsongsarcens logik. Att Buffy är nyckel med förmåga att stänga dimensionslåset ingår inte i säsongens regler. Under hela säsongen (sedan Dawns funktion som nyckel blivit känd) har förutsättningarna varit att Dawn är någonting alldeles speciellt och unikt i universum. Hon är en nyckel. En stor del av säsongen har sedan gått ut på att ta reda på vad detta att vara en nyckel i mänsklig form innebär. Vad öppnar den och varför vill Glory ha den? Med hjälp av en snabb tillbakablick förändras emellertid detta och det visar sig plötsligt att även Buffy har förmågan att stänga portalen. Denna tillbakablick är i och för sig förberedd sedan lång tid och visar att alla ingredienserna till Buffys nya egenskap funnits där sedan länge ("death is your gift" och "Summer's blood" det vill säga blodets vikt för ritualen), men den tar i ett enda slag bort allt det som gjort Dawn till någonting speciellt. I och med denna uppenbarelse är hon utbytbar mot Buffy. Att Dawn är utbytbar innebär vad jag kan se också att hon är helt onödig, det vill säga att Buffy hade kunnat såväl öppna som stänga portalen hela tiden (Buffy är nyckel på samma sätt och i samma grad som Dawn). Eller kan Buffy bara stänga men inte öppna portalen? Om det är blodet som både öppnar och stänger kan jag inte se någon skillnad mellan Buffy och Dawn. Buffys blod har inte förändrats av munkarna utan är detsamma som innan Dawn skapades.
Innan vi går vidare måste en liten parentes göras. Den handlar om Buffys avskedsord innan hon stänger portalen. Lägg märke till att Buffy säger "the hardest thing in this world is to live in it", hon säger inte "the hardest thing in this world is to die for it", det är Dawn som får den tuffa biten enligt vad Buffy säger - leva vidare. Det här blir lite intressant med tanke på hur Buffy gav upp tidigare och för ett ögonblick önskade att allt var över oavsett vad som hände. Jag återkommer till detta nedan.
Efter denna utvikning är det dags att återvända till huvudspåret. Buffy hoppar från tornet, hon dör och universum återtar sin form. Säsongen är över.
Den fråga som fortfarande väntar på ett svar är vad som hade hänt om Joss inte fegat ur. Hur hade det gått om Joss hållit sig till den problematik han skapat åt sina karaktärer? Låt oss följa det spåret: I så fall följer att Dawn är unik (det finns bara en nyckel) vilket innebär att Buffys blod inte kan stänga portalen. För att följa Joss sätt att arbeta i spåren och ställa allting på sin spets när så är möjligt kan vi backa händelserna en aning så att dilemmat blir än tydligare. Förutsättningarna blir då att Glory lever, hon är visserligen mörbultad och svag efter sin holmgång med Buffy, men hon har inte dött. Giles och de övriga scoobisarna inser att planen att fördröja Glory gått om intet och att det enda som kan rädda dem är att Dawn dör. Samtidigt står Buffy vid Dawns sida fast besluten att hålla fast vid sitt tidigare pep talk.
Här kan man tänka sig två skilda utvecklingslinjer. Håller verkligen Buffy fast vid att Dawn ska överleva till varje pris, när hon ser början på den förödelse hennes beslut underlättar? Dawn är inte vuxen och det är Buffy som är hennes målsman vilket innebär att det är Buffys ord som gäller. Det här har inte med att hon är slayer att göra. Ingen av oss skulle låta en tonåring självsvåldigt ta sitt liv oavsett hur bestämd tonåringen ifråga var, detta accentueras ytterligare av att Buffy även har det legala ansvaret för Dawn. Därmed sagt att det inte är konstigt att Buffy bestämmer, men därmed är inte sagt att Buffy ska låta bli att ta Dawns känslor, argument och vilja under övervägande. Eftersom vi nu i det här exemplet har en situation där Buffy inte av egen kraft kan ställa allt tillrätta så är det möjligt att hon efterhand som allt går överstyr till sist ger Dawn möjligheten att själv bestämma över sitt liv och universums öde.
En sådan lösning är tillfredställande på många sätt, men i ett avseende blir den en fullständig besvikelse. Problemet är att den inte stämmer med hjälterollen (Dawn blir i och för sig hjälte men inte Buffy, och det är Buffys serie). Man kan knappast kalla en person hjältinna om hon står bredvid och ser på när hennes syster begår självmord, utan att röra ett finger. Giles har ju i "Lie to Me" (2x07) med utsökt klarhet utlagt hurdan kampen mellan ont och gott (och därmed även hjälterollen) ser ut.
Giles: The good guys are always stalwart and true,
the bad guys are easily distinguished by their pointy
horns or black hats, and, uh, we always defeat them
and save the day. No one ever dies, and everybody
lives happily ever after.
Att se på det på ett annat sätt vore att påstå att Buffys sista kommentar under sluttexterna av det avsnittet vore någonting man inte kunde bortse ifrån. Universums räddning är på många sätt av avgörande betydelse, men i det här fallet inte i förhållande till hjälterollen - den har otvetydigt fallit i spillror om Buffy låter Dawn hoppa. Det är därmed inte underligt att Joss undvikit den lösningen.
I den andra utvecklingslinjen behåller Dawn livet. Hon är fortfarande beredd att offra sig men Buffy vägrar att låta henne göra det. För varje sekund blir situationen allvarligare allteftersom fler och fler monster finner sin väg till den här dimensionen. Men Buffy ger inte med sig. Istället hindrar hon med milt våld Dawn från att hoppa samtidigt som hon med kramar och ord försöker lugna henne. Nedanför tornet blir scoobisarna vittne till hur Sunnydale förstörs. Hus efter hus bränns till aska eller slukas av gigantiska sprickor i verkligheten, alltmedan skriken från lemlästade och torterade människor fyller rymden. Monsterfesten har börjat.
Giles först och de andra scoobisarna strax därefter drar slutsatsen att portalen måste stängas till varje pris, snart kommer inte bara Sunnydale utan hela jorden att vara ödelagd. Givetvis vet de att enda sättet att stänga portalen är att döda Dawn. Spike ställer sig tvärtemot de andra med självklarhet på Buffys sida. Vad spelar en ödelagd värld för roll när den ställs mot att följa sin älskades bud? För Spike gäller löftet "Till the end of the world" oinskränkt. Scoobisarna samordnar en attack och försöker storma tornet. Glory är fortfarande svag efter sitt nederlag och kan inte stoppa dem på ett effektivt sätt. Hon ropar på Buffy för att få hjälp att stoppa attacken. Med hjälp av Willows magi faller nedre delen av tornet i scoobisarnas händer. Glory, återstoden av hennes minions och Spike pressas längre upp i tornet. Till sist kämpar Glory sida vid sida med Buffy (två motvilliga kompanjoner). Givetvis kan scoobisarna i längden inte klara ett så formidabelt motstånd, särskilt inte med både Willow, och särskilt Tara, lite borta efter sina upplevelser. De slås till sist ner.
Buffy och Glory har vunnit. I Glorys fall är vinsten en biljett hem, för Buffy visar sig vinsten vara en ny lott, en nitlott. Det enda positiva är att Dawn lever.
Just i det här skedet blir ett annat problem akut för tolkningen. Om Dawns blod inte bara öppnar portalen utan även håller den öppen så innebär det att portalen stängs när Dawn slutar blöda. I så fall är frågan om Dawn verkligen måste dö för att portalen ska stängas: Vad händer om man stoppar Dawns blodflöde utan att hon dör? Om Dawns blod å andra sidan bara behövs för att portalen ska öppnas så spelar det ingen roll om Dawn lever eller dör, portalen förblir öppen. I så fall skulle kravet på att Dawn ska blöda sakta bara vara till för att portalen ska hinna öppnas på vid gavel, och när så väl är gjort går den inte att stänga (det vill säga då har verkligheten så som vi känner den rämnat och det finns inga barriärer mellan dimensionerna längre). Att den fullt öppna portalen skulle stängas när Dawn dött (eller blodflödet stoppats) förminskar det allvarliga i situationen så kraftigt att jag här väljer tolkningen att verkligheten har förändrats för alltid.
Buffy och Dawn tar sig bort från tornet och in i Sunnydale. Överallt omkring dem slits människor i stycken och de som ännu inte blivit infångade springer planlöst omkring i fruktlösa försök att ta sig undan, men det finns ingenstans att fly till. I och med att portalen är permanent öppen och nu har spridit sig så att den nu knappast ens kan kallas portal då den omfamnar hela världen, så har det gått så långt att Sunnydale inte är särskilt utsatt utan bara är en plats bland alla andra där mänskligheten möter sitt öde.
Scoobisarna är sedan länge döda, de befann sig för nära händelsernas centrum för att klara sig särskilt många sekunder, fortfarande slafsar några monster i sig resterna av dem, men det är inte mycket kvar och de är svåra att känna igen. När det gäller Buffy, Dawn och Spike är förhållandet annorlunda. Spike räknas som ond och lämnas därför ifred och ingen bryr sig om honom. Monstren behandlar emellertid Buffy och Dawn på ett helt annat sätt, dels håller de sig utom räckhåll, och dels bugar de och betygar sin vördnad för de två som ombesörjt världens undergång. Många har försökt - apokalyps efter apokalyps har nästan kommit till stånd sedan tidernas begynnelse - men aldrig har någon lyckats förrän nu. Inte konstigt att de är fyllda av respekt.
Buffy har lyckats med uppgiften att rädda Dawn till varje pris (det är svårt att tänka sig ett högre), men vad är uppnått genom detta? För vems skull har Dawn räddats? För Dawns skull, eller för Buffys? Vad känner Dawn i det här läget? Knappast tacksamhet över att vara vid liv. Nu går de omkring i en värld som en gång var deras och de är snart de enda människorna där. Dömda att bli dyrkade och tillbedda av de demoner de svurit att bekämpa.
Sammanfattningsvis ser jag ett flertal problem med säsongsavslutningen. För att visa detta har jag visat på två utvecklingslinjer som utgår från säsongsarcen utan att ta till nödlösningar. Inget av dessa scenarier är genomförbart eftersom de båda leder till fullständigt fiasko för både Buffy och de andra. En sådan säsongsavslutning blir därmed omöjlig. Själv har jag inget emot det första förslaget: Dawn offrar sig och räddar världen. Hon kan eventuellt i efterhand visa sig för dem som det gröna ljus hon vanligtvis har som skepnad. Minnena hos alla inblandade återgår på så sätt att de kommer ihåg Dawn men att de nu vet att hon egentligen inte var med i de minnen de har av henne från innan munkarna skapade henne, och att de nu också kommer ihåg hur det egentligen var vid de tillfällena. Eftersom den lösningen inte är särskilt heroisk är det, som redan sagts, inte konstigt att avsnittet inte fick någon sådan upplösning.
Det andra alternativet är alltför brutalt för att man ens ska behöva argumentera för varför det inte är genomförbart.
Mina syften med de alternativ jag skisserat är tvåfaldiga: För det första vill jag trycka på att Buffy bör överleva. Det här har inte alls med någon tvekan att ta död på huvudpersoner att göra. Nej, skälet är istället det som Buffy så riktigt sa att det svåraste är att leva i världen. Som avsnittet slutade lämnade hon över den delen till Dawn. Måhända var det svårt nog att offra livet för sin syster (och i viss mån världen), men vad jag försökt visa är att hon genom sitt självmord slapp ta i en massa oerhört besvärliga frågor, och att hon därmed i en mening valde den lättare vägen. Ingen skugga ska dock falla över Buffy - den vilar helt på Joss.
Spoiler s. 6
I mångt och mycket ser jag temat om kravet att leva (och lära sig leva) i den här världen som strukturerande för nästa säsong. Den handlar i hög grad om att döden inte innebär någon lösning på de levandes problem. Det som behöver göras, måste göras här och nu ("The hardest thing in this world is to live in it"), och Buffy var inte färdig med den här världen när hon gick över i nästa.
För det andra är den slutsats jag kommer fram till att man som manusförfattare måste vara försiktig med hur svåra man gör sina motståndare. Ska man få till en trovärdig historia måste motståndet vara avpassat efter vad som är möjligt för hjältarna att klara. Det är lätt för en manusförfattare att skapa fruktansvärda motståndare och lika hemska moraliska dilemman - måhända är det alltför lätt.