av Djehuti » sön maj 01, 2005 2:04
Flera tidigare här i tråden har berättat om sina upplevelser med döden, vilket har varit intressant att läsa. Jag tänkte göra det samma.
För ett antal dagar sedan bröt min mormor benet och fick åka in till sjukhus. För ett dygn sedan bröt hon andra benet och axeln när hon skulle gå på toaletten med brutet ben, som vanligt skulle hon klara sig själv och inte besvära någon annan, även om det är deras jobb. Hon var dålig och under förmiddagen åkte jag, min syster min moster och hennes kille iväg till sjukhuset i Skövde för att hälsa på henne. Hon var väldigt trött, snurrig och andades tungt, men i morgon skulle hon opereras och med tiden skulle allt bli bra.
Vi begav oss hemåt, och bara någon enstaka timme senare ringde min moster. Syrran slängde telefonen in i mitt rum och började skrika. Jag tänkte snabbt vad fan håller du på med, släng inte telefonen för helvete men det övergick snabbt i Nej...nej, nej. Jag svarade och min moster berättade att mormor var död. Först så var det nog lite som en chock och man visste inte riktigt vad man skulle tro eller göra. Jag lämnade telefonen till mamma, och gick runt och gjorde helt ointressant vardagliga saker som att sätta på klockan på microvågsugnen och jag tänkte varför gråter jag inte? Jag borde gråta...jag älskar ju mormor, varför gråter jag inte?, men efter en stund släppte det helt och jag brast ut i gråt vid trappan till altanen. Syrran sprang iväg någonstans och jag och mamma kramade om varandra. Det gick som i vågor, ibland grät man och ibland tänkte man på helt andra saker, som Top Model (! - som jag aldrig tidigare sett på), och jag satte mig faktiskt vid datorn och laddade ner the Body (min TV-serie hårddisk har gått paj, så allt är borta) som jag kom att tänka på. Att tänka på sådana här saker kändes lite konstigt, man känner att man borde ha tänkt på mormor, men som sagt det gick i vågor.
Jag gick sedan iväg till min moster, mamma ville hänga med men vågade inte, där vår lilla släkt hade samlats. Efter det så bar det åter av till sjukhuset i Skövde. Hela resan kändes som en repris av den förra bara några timmar tidigare, förutom att det var totalt knäpptyst. Ingen sade ett ord (man visste inte vad man skulle säga), det var tyst och trist. Vi kom fram och gick ungefär samma långa väg som tidigare, fast tystare (som när Xander och Anya åker i bilen). Sedan såg vi kroppen och alla började gråta en lång stund. Det var verkligen en kropp, tom och livlös, tycktes mer som en docka, ett skal. Men det kändes verkligen bra att ha konfronterat den fysiska aspekten av döden, nu insåg man verkligen att hon var död och att inget går att göra åt det, som när Buffy utbrister "We're not supposed to move the body!". Och det hjälpte en att gå vidare, till en annan slags sorg.
Efter att ha lämnat rummet så gick de flesta i sällskapet bort för att tala med doktorn och jag, syrran och vår yngre kusin stog kvar i korridåren. Vi sade fortfarande inte mycket, och med tiden började det kännas riktigt tråkigt. Det kändes fel att tänka på hur otroligt tråkigt det är att vänta, när mormor har dött, men det var faktiskt riktigt tråkigt. Och tristessen och väntan är ju på sätt och vis en del av döden, och The Body fångar detta på ett rätt bra vis i min mening. Sedan gick en gammal gubbe förbi och pruttade som tusan vilket lät otroligt skojigt så vi började alla för första gången att skratta, men det kändes faktiskt ändå inte fel. Nu släpptes stämningen en aning, och man kunde börja prata lite mer med varandra igen. Sedan åkte vi hem. Nu efter att ha sett liket och verkligen insett allt det jag insett så har man redan kunnat återgå till ett ganska normalt liv (skriver ju uppenbarligen åter på buffyforum), även om jag fortfarande tänker mycket på mormor och även fäller lite tårar då och då, fast numera oftast med glimten i ögat. Sorgen har börjat gå över till saknad, eller hur man nu skall säga, det är svårt att förklara. Man minns henne med ett leende på läpparna och vet att hon är borta och aldrig kommer tillbaka, även om det känns ledsamt. Hon var gammal och trött, och efter skadorna så var det nog på sätt och vis skönt för henne att dö, även om hon borde fått vara kvar ett tag till, hon borde inte ha ramlat. Hon var världens bästa mormor.
Min pappa är också död, sedan några år tillbaka. Det kom hastigt och oväntat. Vi hade nog inte en lika nära relation som de flesta fäder och söner har till varandra, då han inte bodde med oss...mestadels. Han och mamma gillade inte varandra när de först träffades och var tillsammans, men med tiden började de älska varandra, fast då mer som vänner såsom jag förstått det. Vi träffades dock ganska ofta, och jag är väldigt lik honom på många sätt och vis, mycket mer så än vad jag är mamma. Jag var ledsen och grät lite när han dog, men jag kände alltid att det var något fel på mig eftersom jag inte var tillräckligt ledsen. Men det är vad jag idag vet ganska vanligt. Men visst, jag kände nog inte samma sorg som vad många gör när sina föräldrar dör, eller som jag skulle gjort om mamma dog. Men nu på senare tid har jag börjat känna en stor saknad, att det skulle vara så jävla bra om hans fanns kvar i livet. För som sagt var han lik mig och jag tyckte att han var ball och intressant, och jag tror att jag skulle kunna prata om mycket mer saker med han än vad jag kan med mamma. Så det kändes och känns fortfarande som om han är en "missing piece" i mitt liv, nu när jag börjat växa upp på allvar...det skulle vara roligt att bara få prata med honom, men det kommer aldrig att ske.
Jag är ju total ateist, mamma är inte religiös men hon tror ändå på något, vilket många gör. Men jag tror tyvärr inte på någonting, när man död så är man borta...för alltid. Det skulle nog vara skönare och bättre för en att tro på någonting efter livet, men tyvärr...
Jag har även förlorat min farfar, i cancer. Men då var jag liten och honom kände jag aldrig. Tror endast att jag träffade honom en gång, och då var han döende. Min farmor har jag aldrig träffat, och har inte lust att träffa henne heller. Min morfar är också död, i hjärtinfarkt för ett antal år sedan. Han var en kul typ och bodde nära, men jag minns inte riktigt hur jag kände när han dog.
För att återgå till The Body så tycker jag att avsnittet fångat döden och allt kring den på ett alldeles förträffligt vis. De flesta av karaktärernas reaktioner känner jag igen hos mig själv eller åtminstånde hos någon annan i släkten. Joyce-liket ser även verkligt ut kan jag konstatera nu efter att ha sett mormors kropp. Vidare så är som sagt tristessen väl fångad, och för att citera Samohts inlägg tidigare i tråden så har även "uppgivenheten, frågandet, förnekelsen, empatin och hjälplösheten fångats väldigt realistiskt i just detta avsnittet. Men även tomheten, och hur man kan bry sig såpass mycket om de mest triviala saker när de mest monomentala saker precis skett.
Förbannat bra avsnitt. Att lyckas få in så mycket, på ett så utmärkt sätt på såpass kort tid, är fenomenalt. Det mesta är helt perfekt gjort. Ett utav de allra bästa Buffy-avsnitten utan tvekan. Det blir en 11:a.
Remember, always be yourself. Unless you suck.