"First Date" är ett sånt där underligt s7-avsnitt där man försöker blanda vimsigheten från s1 (som ju aldrig var seriens starkaste sida) med allvaret från s5-6 och får ihop nånting som skär sig åt både höger och vänster. Man har en story att berätta för att föra arcen framåt, och resten snor man ihop på en kafferast.
De bra sakerna: jag gillar verkligen Wood. Avslöjandet om vem han är har de hållit på i 14 avsnitt, och det är ett riktigt fint stycke kontinuitet att han råkar vara son till en slayer som skymtat förbi i en flashback två år tidigare... och att han i samma avsnitt får reda på att Spike är den som dödade hans mor. Man inser att hela hans karaktär under s7 har byggts upp till det här; han är cool, han kommer inte att göra något överilat... men han är också målmedveten, och har nu hamnat i en jävligt knepig sits; att hjälpa till vid apokalypsen eller hämnas sin mor. Och Buffy håller inga långa tröttsamma tal heller - vi får rentav se henne vara glad. Och vi får lite gammal hederlig scoobyness i scenerna där Buffy håller på att göra sig klar inför dejten, vilket är kul. "Bidet of evil", ja jävlar.
Men... Xanders historia är outsägligt fånig. Ashanti är visserligen en bättre skådis än Mrs Riley, men inte mycket, och helt bortsett från den idiotiska Xander-drar-till-sig-demoner-grejen som har gjorts till leda redan (nästa avsnitt+Angel s3)
Även om den ju onekligen stämmer; om vi räknar in att Cordy blev demon senare och Faith, i egenskap av slayer, har lite demon i sig så är ju stackarens track record 100% demoner.
så känns hela grejen så fullständigt gripen ur luften bara för att Ashanti ska få göra en gästroll - vad katten ska hon med en turok-han till? Hur vet hon att det kommer upp en enda turok-han när man öppnar sigillet? Hur vet XANDER det? Och hur lyckas Xander SMS:a Willow när han hänger upphängd och blöder i taket? OK, det ger upphov till en härlig repliksparring av gammalt gott snitt, men ändå.
XANDER: What do you think happened? Another demon woman was attracted to me. I'm going gay. I've decided I'm turning gay. Willow, gay me up. Come on, let's gay.
WILLOW: What?
XANDER: You heard me. Just tell me what to do. I'm mentally undressing Scott Bakula right now. That's a start, isn't it?
ANDREW: Captain Archer...
XANDER: Come on, let's get this gay show on the gay road. Help me out here.
BUFFY: What if you just start attracting male demons?
DAWN: Clem always liked you.
(Om inte annat så blir väl både Andrew och Clem outade i det där?)
Och både Giles och Willow beter sig som idioter, vilket väl knappast är typiskt. Giles har plötsligt blivit Wesley från s3, skrämmer upp alla och hävdar att det inte finns någon plats för ett privatliv när man slåss mot monster. (OK, hans illustrationer ÄR kul.) Och att Andrew är korkad nog att försöka banda The First, det köper jag, men Willow...? Fast Danny Strong är fantastisk; han är Jonathan, fast inte riktigt. Och den lilla Obi-Wan-grejen när han visar sig för de andra med halvruttet ansikte är verkligen kuslig, en sån grej som den riktige Jonathan skulle uppskattat, fast perverterad...
Varför skulle Anya, som ju var med och rörde vid Giles i avsnittet innan, säga till Spike att Giles var The First?
Vi för arcen framåt, men snubblar lite väl mycket på vägen.