"Angel" är, för att vara s1, ett mycket bra avsnitt. Visst finns här mycket att hacka på: Boreanaz skådespeleri är fortfarande på nivån "glad amatör", Darla med pistoler känns rätt fånig, men ändå... just den där svängen från "mystisk snygg främling" till "livsfarlig vampyr som av någon anledning inte bits" är prydligt gjord, för första gången griper serien lite djupare än bara "ooo, ett monster med huggtänder" och slår fast grundtesen:
Buffy in pain - good. Så länge Angel har en så här liten roll är han inte överdrivet irriterande. Och de två scenerna mellan Buffy och Angel på The Bronze (först den där hon lägger ner armborstet och erbjuder sin hals, och sedan den med korset i slutet) må vara lite mjäkiga, men säger en hel del om vilka karaktärer det är vi har att göra med här.
Spoilers resten av Buffy (och lite Angel s2) bara för säkerhets skull.
Buffys val att faktiskt lita på Angel är ju t ex inte helt olikt hennes tro på Spike i s7, eller för den delen allt hon gör rätt (och en del hon gör fel): hon lyssnar på sina instinkter snarare än vad som är "rätt". Och Angels vilja att stå ut med mycket för den han bryr sig om är ju något som... tja, man kunde bygga en hel TV-serie på. På sätt och vis är den här scenen inte helt olik den i "The Trial"; Angel väljer att lägga sitt liv helt och hållet i någon annans händer (när han ger Buffy en chans att skjuta honom) hellre än att låta den han älskar ta skada... vilket han är övertygad om skulle bli resultatet om de blir ett par.
Sen gillar jag verkligen ett par detaljer här.
Hellooo, flying fatality.
It was pretty impressive. Although later there was an ick factor.
What, they were all out of boils and blinding torment?
Och så får vi ju en gång för alla fastslaget att Xander INTE gillar Angel.
Visst, den jäklas lite med kontinuiteten.
Darla borde veta att det krävs mer än bara lite slayerblod på hans händer för att göra Angel till Angelus. Inbjudningsreglerna tummas lite grann på - här kan the three sticka in händerna trots att de tydligen till sin stora sorg insåg att "GET IN!" inte gällde dem, men senare i serierna kan vampyrer glatt luta sig mot en uppenbarligen väldigt solid barriär när de inte är inbjudna. Och The Masters förhållande till Angelus...? Höh?
Frågan vi alla ställer oss: varför skriker Joyce, om hon sedan inte minns att Darla är en vampyr? Och hur katten vet The Master vad som hänt i samma sekund som Darla dör?
Men ändå, som sagt; för att vara s1, och med tanke på att den sätter upp en del teman för hela serien, väldigt bra.