Dollhouse S1 recension av Janne Ahlgren på Discshop .
Skönt rubbad serie om människans sjuka drömmar.
Joss Whedon är inte sen att dissa sig själv och göra narr av sig i extramaterialet till Dollhouse. Denna sköna kille har visat redan tidigare att han är en lugn lirare som har fantasi som en SETI-forskare på speed och det han knåpar ihop för att glädja oss konsumenter är inte av ringa betydelse.
Undrar vad det försiggick i Whedons skalle 1992 då Buffy The Vampire Slayer blev en sorts kultfilm för en skara fans. Fans som krävde mera. Inte nog med att Whedon hade skapat en skräpfilm med alla tiders bästa dödsscen, och längsta, men den sålde och rotade sig in i folks medvetanden. Resten är historia. Buffy blev TV-serie, ynglade av sig Angel och mitt under dessa två sparkade Whedon igång Firefly, som lätt platsar in bland de bästa sci-fi serierna någonsin. En trogen skara krävde mer och fick en långfilm, men bossarna på de stora bolagen gillade inte antalet åskådare och serien lades ner. Skandal och inget annat!
Whedon är dock en optimist, förefaller det, och att ligga på sina lager är inget han håller på med. En ny idé ploppade upp i Joss Whedons skalle. En idé som kanske inte osar nytänkande, men som med rätta tag kan bli en riktig kultserie. Igen. Dollhouse kom till då Whedon och Eliza Dushku pratade om hennes framtid och förmodligen annat också. I extramaterialet får vi ta del av de intrikata detaljerna som ledde till Dollhouse, en serie som åter visar att Whedon är en av de skarpare film & TV-kreatörerna på denna jord.
Dollhouse är ett företag som inte gör reklam. De befinner sig på ett hemligt ställe mitt i storstaden. Dess anställda är där på ett 5-årigt kontrakt och de bor och lever i lyx. Då anställningstiden är slut lämnar de huset med många sköna pengar på kontot och inget minne om vad de gjort de senaste 5 åren. Men alla lämnar inte stället. Vissa dör. Vissa vet inte att de är "anställda". Komplikationer kan ske. Dollhouse leds av en kall britt, Adelle de Witt (Olivia Williams) som styr med järnhand sin organisation. Och det hela går ut på att alla "aktiva" kan programmeras till, att såväl i intelligens som muskulärt minne, bli en annan person. En med speciella kunskaper och färdigheter. Allt från prostituerade till FBI-agenter med lång erfarenhet. Det finns hundratusentals profiler att välja mellan. Klienten som hyr en aktiv får finna sig i att betala stort, men får också i gengäld en aktiv som till kropp och själ ställer upp på det som nu saken gäller.
Härliga tankar, men FBI är Dollhouse på spåren. Specialagent Paul Ballard (Tahmoh Penikett) sniffar i hasorna på Dollhouse och speciellt en av de flickor som han antar är kidnappad in i rörelsen, Echo (Dushku) eller Caroline som hon en gång hette. Echo är en av de toppaktiva som finns och mycket speciell. Hon tycks behålla en del av sina minnen varje gång hon raderas eller då hon får implanterade nya minnen. För att krångla till saken litet mer så har Dollhouse redan en gång drabbats av bakslag av större mått. Deras toppman, Alpha, fick en härdsmälta i skallen och lämnade efter sig såväl lik som sårade. De Witt litar blint på sina anställda, även det unga geniet Topher Brink (Fran Kranz) som är ansvarig för radering och inprogrammering. Han är dock excentrisk och galen på många olika sätt.
Varje avsnitt utom det sista berättar hur Dollhouse rör sig sakta men säkert mot ett dramatiskt slut och ju mer komplicerade uppdrag Dollhouse tar emot, desto mer skada åstadkommer de sig själva. Agent Ballard närmar sig och Echos handledare, en f.d. polis börjar erbjuda intern kritik. Och något luktar ruttet i hela Dollhouse. Snart vet man inte vem som är aktiv och vem som är verklig. Whedon och hans manusförfattande lilla armé vrider och vänder på verkligheten så att man förundrar sig över vad de kan hitta på, men ändå behåller han storyn på en nivå som inte blir för tillkonstlad. Själva premissen är inget annat än avancerad hjärntvätt och tekniken finns redan idag, så han planterar ett frö av tvivel på samma sätt som Matrix skapade sajter som helt och hållet ansåg att det är en illusion vi lever i. Whedon håller sig dock på en mänsklig nivå och låter inte berättelsen spåra ut i rymd och tid alltför mycket. Dollhouse är en tät drama, spännande och ibland underfundigt humoristisk.
When I was alive, I may have been a little naughty.
But when they killed me, I became something much,much worse.
The stuff that nightmares are made of.