Jag tyckte det var ganska strålande. Visst byggde den väldigt medvetet upp för en S2 vi kanske aldrig får se, men jag gillade hur det inte var en balls-out-Becoming/The Gift-finale, utan mer av en Objects in Space-fundering kring vad allt det här egentligen betyder. Vilket känns ännu viktigare att ha haft för att serien i slutändan ska hålla och betyda något, om det här nu är allt vi får.
Känslomässigt förstår jag någonstans varför Ballard räddade Madeleine istället för Caroline i slutet (och han räddade ju henne också, på sätt och vis). Tycker det sammanfaller väl med alla tankar och diskussioner om själ vs. hjärna som funnits innan i avsnittet.
Stilig Amy-halvtwist. De måste alltså ha programmerat om Saunders-personligheten för att få henne att tro att hon skadades i den "stora" Alpha-attacken istället för innan dess.
Två väldigt tydliga filmreferenser förresten. Wacko-girl som dansar i ljuset av bilstrålkastare till Roy Orbisons "In Dreams" är
Blue Velvet, rätt av (och nog fan fanns det minst en dos Dennis Hopper/Frank Booth i Alan Tudyks Alpha). Och sedan avslutas allt med Becks "Everybody Gotta Learn Sometimes", som var temat till
Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en film som onekligen delar både en hel del story, påhittad teknologi och filosofiska funderingar med
Dollhouse. Kändes nästan som ett ärligt erkännande och tack till filmen för allt som lånats och som den har gemensamt med den.
(Sen kan jag inte låta bli att tänka att varje gång man döper någon till Madeleine i en historia om kvinnor och personer vars personligheter inte "existerar" i verkligheten, även om det nu var den "verkliga" personligheten, så är det en shoutout till
Vertigo, men det kan ju vara min fanboyishness som går för långt också.)
Väldigt, väldigt nyfiken på det där trettonde avsnittet nu...
Dollhouse.