Tomas skrev:Jag litar på att Joss vet vad han håller på med och att saker klarnar upp längre fram.
Det var det jag hoppades på efter previewen av de första sidorna också; nu känns det som att den där osammanhängande 4-sekundersgrejen vi fick av Warren här blir det enda vi får... och då är det inte bara en omöjlig retcon utan också, om inget väldigt mystiskt hände med Willow där, en onödig en. Men det är en del av problemet enligt mig; Joss verkar skriva som om han utgår från att han fortfarande har skådespelare och kameramän som kan bära alla de delar som inte är dialog... men jag har ingen aning om vad de här ibland rätt illa tecknade ansiktsuttrycken ska betyda. Är Willows flin ett tecken på att hon var tvungen att ge efter för sin mörka sida där, eller är hon bara glad över att vara så übermäktig att inte ens en lobotomi saktar ner henne? Och om det är det senare, hur kul är hon som karaktär då? (Och sedan när har hon
blå ögon?) Och även om det klaras ut senare... hur mycket senare? Om vi tar och jämför med s5 framstod ju Dawn som en rätt omöjlig retcon fram till slutet av avsnitt 5; med seriernas utgivningstakt innebär det att vi inte hade fått veta sanningen förrän någon gång i början av 2009. Misstänker att mer än en hade hunnit tröttna innan dess... det ÄR ett annat medium.
A bear skrev:(Jag får en oemotståndlig lust att skriva en "Greedo skjuter Warren"-fic.)
Fan, det här att serierna inte följer kanon känns rätt befriande... idéerna öser på rätt rejält.
TWO WRONGS MAKE A RIGHT
Warren and Amy vanished in a flash just as Buffy and Satsu were about to jump them (much to the Slayers’ chagrin; Buffy wanted very much to hit them, and Satsu, well, she just really liked watching Buffy jump).
They reintegrated in a bar. To be specific, a bar with the weirdest clientele anyone of them had ever seen, which is saying quite a lot for two Sunnydalians. Amy’s legs wobbled as she got her bearings. “Damnit! Trust Buffy to turn up at exactly the wrong second and save her precious Willow.”
Warren’s mouth opened with a sound like someone speaking from the bottom of a jar filled with pickled pig's feet – that’s what you get with no lips and charred lungs. ”
Where are we? This place looks familiar.”
”Um...” Amy looked around. ”Some demon bar, I guess. I was aiming for Los Angeles, something must have gone wrong with the teleportation spell when Willow was set free...”
“
Oh! I know where this is! ” Warren’s lack of face lit up in what qualified as a smile. “
Cool!”
“What?”
“
We’re in the Mos Eisley Cantina on Tatooine!” Warren looked around, pointing so enthusiastically he dripped gore all over the place. “
There’s the droid detector, and the table where Luke and Obi-Wan met Han, and... Wow! Figrin D’an is playing tonight!”
Amy just stared at her suddenly very geeky boyfriendcorpse.
“
You know? Star Wars? Episode IV? 'You will never find a more wretched hive of scum and villainy'?”
"...OK. Whatever. I need to rest up and recharge, and then we can get back to...” Suddenly she looked over his shoulder in alarm. “Uh, sweetie... some
thing is pointing a gun at us.”
He looked around and chuckled. “
Oh, don’t worry babe, that’s just Greedo. He's harmless; in canon, he never shoots firs-“