av Simon » fre apr 23, 2004 13:12
Mja, jag gav detta avsnittet en 6:a, och nu ska jag väl försöka förklara mig utan att få dåligt samvete.
Först och främst tycker jag att Illyria och Wesley upphöjs över varje avsnitt de är med i, oberoende av avsnittets egentliga kvalité. Det är något med deras situation som helt enkelt klickar, och jag tror ärligt talat att författarna skulle få anstränga sig för att sabba deras scener. Öppningsscenen var helt underbar, när han liksom uttryckte sig nästan med respekt angående Illyria, och Angel fick lite efterlängtad (för min del) auktoritet när han sa till Wes att skärpa sig. Något som först ringde lite illa i mina öron, men sedan med påminnelsen om vad Wes gjorde i säsong 3 kändes som att det var avsiktligt.
Det skall också tilläggas att jag alltid gillat Connor, från det att han introducerades (nej, inte som liten bebis nu alltså, jag menar The Destroyer/pampighet) till det att han dog för Angels hand i slutet av säsong 4. Jag vet att han stått för irritationsmoment, men jag vidhåller att det inte är karaktären Connors egentliga fel, utan snarare den situationen han satts i. Ska man hata någon får man nästan hata de som vilseledde honom snarare än Connor själv. Vincent sa i någon intervju att han försökte spela Connor så man förstod att han var ett offer för omständigheter, och inte en endimensionell onding. Jag tycker han lyckades, och då såg jag den intervjun långt efter min egen slutsats.
Därför har jag svårt att vara förtjust i den tomma, snälla Connor i början av detta avsnittet, och fick mitt lystmäte först när han reste sig upp vid Sahjan med ansiktsuttrycket som bara tokskriker Connor. Det kan ha förekommit lite tokskrik i mitt rum, också.
Något i stil med "WOOOO!" kanske... Med en aningen kvinnlig ton.
Och detta leder till mitt huvudproblem med avsnittet. Jag tyckte scenerna med mjukis-Connor var helt värdelöst skrivna. (japp, jag tar i) I synnerhet i bilen med föräldrarna, det var fullkomligt skräckinjagande. "Mom, dad, I'm okay, let's play with our dog, Ruffus, and I can spray dad with the garden hose!". 7:e Himlen i Angel, urk.
Jag motsätter mig inte ett lyckligt samtal i sig, men de behövde verkligen inte göra det närmast parodiskt. Jag tycker alla scener med Connor innan hans minnesåterställning led av detta. Han skuttade nästan genom korridorerna och spottade ur sig trevligheter som "I'm a demon killer, wow!" och annat trams. Ytlig är kanske ordet jag letar efter. Brist på trovärdighet är väl ett annat. Även om det tekniskt sett väl inte är ett ord.
Så, Connors inblandning, även om den inte var totalt misslyckad, var i mina ögon utförd med besvikande resultat. Angels största fiende - som serie - är bristfälliga manus, när inte håller den höga klass man är van vid.
Även Angels träningsgrej med Connor saknade den trovärdiga ton den behövde för att bli riktigt bra. När han spazzade runt och gav honom råd, det var även det mer löjligt än slagkraftigt på ett smart, humoristiskt eller berörande sätt. Jag tyckte många scener som borde varit bra var inställda på fel frekvens. Utom Wes och Illyria, som jag fortsätter älska. Och hur bra är inte Alexis Denisof? Igen? Nån form av utmärkelse till den mannen.
Det finns ett par citat som jag skulle vilja tillägga, men jag sitter lite i kläm här på Datorteket, så jag får redigera inlägget och stoppa in dem sedan. Det är möjligt att det tillkommer lite scener jag faktiskt gillade skarpt då också.
Ena 6:an är min, och medan det smärtar att lägga mig på samma nivå som den überkritiske Malavel så kan jag inte sträcka mig längre. Avsnittet slutade med en fin ton, men det var en ganska besvikande låt att lyssna sig igenom.