av Capt. Peroxide » ons jul 04, 2007 1:47
Det här är ett välskrivet och välgjort avsnitt. Enda problemet för min del är att jag inte gillar den referenshumor alla minnesförlustshistorier lutar sig mot. Det roliga ligger liksom i att vi i publiken vet mer än karaktärerna, alternativt känner igen saker från deras förflutna. Som att Liam Galway uppenbarligen ännu inte smakat öl. Jojo, tänker vi, det vet man ju hur det kommer att sluta.
Barn brukar tycka sånt är roligt, och barnteater går ofta ut på att barnen kan sitta och skratta åt att farbrorn på scen inte vet det de vet, till exempel vad som finns bakom dörren han tänker öppna – vilken överraskning han kommer att få! Infantil humor.
Därför var det enda jag tyckte var roligt att Fred brukade röka weed, lyssna på Slayer och fantisera om att bli probad av aliens. För det hade jag ingen aning om tidigare. Att Gunn var en ghettoklyscha även som 16-åring var däremot inte så oväntat.
Bitchiga Cordy tyckte jag var kiss redan första vändan, och CC spelar snarast SÄMRE här än i BtVS S1 (trodde inte det var möjligt). Alltså, Charisma, får vem som helst kalla sig det, eller borde man inte HA lite också i så fall?
Ändå är manuset smartare och roligare än Tabula Rasa – och (spoiler BtVS S6E8) ingen loan shark så långt ögat når, tack för det
Speciellt hedersomnämnande till Wes minspel och kroppsspråk – och för hans Freudian slip med stilettsvärdet när Fred börjar prata om alien probes...
Angelus Domini nuntiavit Buffiae,
Et concepit de Spiritu Sancto.