"I like your dress".
Återkommande replik. En av få grejor de lånade ifrån filmen, om jag minns rätt; den utstyrsel Buffy har på sig här. Vit, oskuldsfull balklänning: klassiskt vampyroffer.
You are not the hunter. You are the lamb.
Svart läderjacka: klassisk rock'n'roll/kickassutstyrsel.
You're so amped about hell - go there!
Där har vi, återigen, hela basen i serien. I alla skräckhistorier som någonsin skrivits/filmats/berättats runt lägereldar är den lilla söta blondinen som beger sig i monstrets våld dödsdömd. Det gäller i "Dracula", det gäller i "Hajen", och det gäller i "I Know What You Did Last Summer". Och det gäller i pergamumkodexet.
MASTER: You were destined to die! It was written!
BUFFY: What can I say? I flunked the written.
Men vad Whedon gör är inte att bryta mot den regeln - han går rakt igenom den. Buffy är offerlammet här, och hon offrar sig också. Hon går inte ner i The Masters kula, spöar skiten ur honom, och går och dansar. Profetian visar sig bli sann (i sann Whedonordning tack vare att folk handlar utifrån den - hade ingen försökt hindra den hade den inte blivit sann), Buffy dör. Och återuppstår. Vänder vampyrernas egna egenskap emot dem.
Här finns så mycket som verkar komma... om inte från ingenstans, så i alla fall som överträffar allt som gjorts under de första 11 avsnitten. det gäller då både filmmakarmässigt (slow motion-scenen i början - herregud vad snyggt. Buffy seglar genom luften, landar hårt, halar fram pålen och flinar...), skådespelarmässigt ("16 years old"-scenen, visst, men även scenen i Willows sovrum, scenen mellan Joyce och Buffy, Xander vs Angel) och... OK, inte specialeffektsmässigt.
Alla karaktärer tar stora steg här:
BUFFY accepterar till slut sin roll; hon gjorde det till viss del redan i "Welcome To The Hellmouth", men det är här hon börjar acceptera att det här är mer än bara ett orättvist öde, att hon har en uppgift och faktiskt innerst inne VILL beskydda världen, även om det innebär att hon inte bara riskerar sitt liv - det gör man ju varenda gång man går över gatan också - utan också KOMMER att dö för tidigt. Här axlar hon på allvar the weight of the world.
MS CALENDAR: You fight the Master, and you'll die.
BUFFY: Maybe. Maybe I'll take him with me.
GILES inser på allvar sitt ansvar, och blir dessutom tvungen att plocka fram sin inre
ripper och gå i strid själv. Det är redan en rejäl skillnad mot den där vänlige, fumlige britten vi såg i början av säsongen, som bestämt hävdade att det var dråparen som skulle slåss medan watchern stod bakom en gravsten och gjorde anteckningar. Och det är hans begynnande faderskänslor för Buffy som gör att han måste ta det steget.
WILLOW får sig en rejäl stukning. Scenen i videorummet säger en hel del utan några repliker, och sedan uppföljningen i sovrummet:
WILLOW: I'm trying to think how to say it... to explain it so you understand.
BUFFY: It doesn't matter as long as you're okay.
WILLOW: I'm not okay. I knew those guys. I go to that room every day.
And when I walked in there, it... it wasn't our world anymore. They made
it theirs. And they had fun.
(Jävligt bra agerat av Hannigan, f ö.) Hittills har Willow mest hakat på sina två bästa vänner i fighten mot demoner osv, det är en kul hobby som må vara farlig men som inte berör henne så länge ingen hon känner tar skada (rätt talande: i "Nightmares" är hon den enda av de tre vars mardrömmar inte försöker mörda henne). Här får hon - och vi - serverat att det är allvar: att slåss mot ondska gäller något mer än bara slå-veckans-monster-på-käften.
XANDER får till slut upp sin förälskelse i Buffy och blir nerskjuten utan vidare. Bra för honom i långa loppet. Men han visar också det som gör att han kommer att bli hjärtat i gänget; han går utan att tveka rakt in till Angel - som han avskyr, och som han är övertygad om är en mördare - och tar över situationen. Det är fullt logiskt att det är han som återupplivar Buffy; Xander är Mänskligheten, inte felfri, men alltid villig att kämpa för något han tror på - även om det kanske inte hjälper. (s7)
ANYA: ...and yet here’s the thing. When it’s something that really matters, they fight. I mean, they’re lame morons for fighting, but they do. They never… they never quit.
CORDELIA, som redan i avsnittet innan visat sig ha (nästan) oanade kvaliteter, får rycka in och rädda dagen. Det är så jävla snyggt gjort, de bryter inte mot det hon varit hittills; hon är fortfarande en självisk bitca, men hon är sannerligen inget dumt våp (vilket alla klichéer säger att hon borde vara) och hon inser intuitivt att det gäller mer än bara lacken på bilen här. (Angel s3)
CORDELIA: I'm Cordelia. I don't think, I know.
ANGEL... är Angel. OK, inte stor skillnad där. Han grubblar loss i största allmänhet och tittar på Buffy med stora valpögon.
Sen, visst finns här några rejäla klavertramp - det är ju trots allt fortfarande s1. The Master är fortfarande lika löjlig när han kör hela sin evil overlord-pryl ("YES! SHAKE, EARTH!"), specialeffekterna är hopplösa, det där med skelettet i slutet är bara höh? och när Angel flåsande säger "I have no breath" tar jag mig för pannan. Och om The Master satt som en kork i hellmouth borde ju inte hans död stänga det när han väl är ute?
Men det är ändå första gången som serien på allvar spänner musklerna och sätter av i sporrsträck. "Prophecy Girl" har sina fel, och det skulle komma mycket bättre avsnitt, men det är fortfarande magiskt.
I've got a theory: när de gjorde det här avsnittet visste de inte om det skulle bli en säsong 2. Jag tror att Whedon gjorde det här som en sista stor knall, en programförklaring. Och när han fick 22 avsnitt till på sig glodde han igen det här avsnittet och tänkte "fan, jag har skådespelarna, jag har idéerna, jag har manusförfattarna... finns det något skäl till att jag inte skulle kunna göra en 'Prophecy Girl' i veckan? Nix."