av latarmig » tis okt 12, 2004 22:35
Det finns mycket mums i det här avsnittet, det mesta av det är redan diskuterat ovan.
Som vanligt för min del är det de tveksamma delarna som imponerar mest. Det som får Xander att ge upp Anya är en ganska hemsk konservativ bild av tvåsamhet som han fått med sig från uppväxten och som han inte lyckats frigöra sig från under sitt vuxna liv - nämligen att människor är par för livet eller inte alls. Dessa två möjligheter verkar vara de enda två han har att laborera med och givet de förutsättningarna är det inte underligt att han till sist, efter mycket ångest och försök att hitta en annan lösning, handlar som han gör.
Han råkade i ett svagt ögonblick fria till Anya (och åtminstone några av Anyas ögonblickliga protester mot frieriet var nog på pricken), och alltsedan de överlevde Glory har han funderat över vad han gjort och vad det kommer att få för konsekvenser. Detta samtidigt som tiden gått och ögonblicket när allt ska realiseras obönhörligen närmat sig. Hade han haft en mer praktisk syn på att leva tillsammans så hade han tagit mått och steg för att lösa problemet för länge sedan. Antingen hade han i så fall aldrig friat (han är ju trots allt väldigt ung), eller hade han erkänt för Anya att det nog var rätt dumt att genomföra giftermålet och att de borde vänta åtminstone fem eller tio år, eller vad han nu tyckt varit lämpligt. Men detta kan han inte göra med den karaktär han har. Han är en man som står vid sitt ord, som gör allt vad han kan för att realisera vad han sagt att han ska göra. Hela tiden har han kämpat för att göra rätt, men till sist när det goda han försöker åstadkomma genom att genomföra vad han lovat (gifta sig) ställs mot det större onda, att förstöra resten av Anyas liv just genom att gifta sig, så blir han tvungen att sätta ner foten. Han gör det i sista stund, och genom att göra det så sent sårar han Anya på ytterligare ett sätt, men han gör ändå till sist vad han ser som det rätta.
Det ovan är bara en återberättelse av vad alla redan vet och skälet till att jag skrivit ner den är att visa att Xanders hållning är koherent, det är ingen tillfällighet att han handlar som han gör utan hans sätt att lösa problemet ligger helt i linje med hurdan han är som person. Det ovan kan därför jämföras med det nedan.
Om Xander hade haft en friare syn på vad det innebär att vara två så hade han inte sett det som så ödesdigert att ett förhållande kan utvecklas på sätt som man inte skulle önska. Då hade han både insett och utgått från att alla förhållanden kan spricka på olika sätt. Förhållandet kan gå i stå så att man man lever tillsammans mest av gammal vana medan all passion är ett minne blott (om ens det när det gått tillräckligt lång tid). Men det skulle också tvärtom kunna utvecklas till en ständig ohälsosam kamp mellan parterna där det aldrig är en lugn stund, en kamp som i värsta fall slår över i våldsamheter. Han skulle också efter giftermålet kunna upptäcka att de egentligen inte hade någonting gemensamt, eller kunde de först då upptäcka att det de trott varit kärlek för varandra inte varit mer än sexuell lusta. Det finns knappast några gränser för hur många sätt förhållanden kan misslyckas på.
Det som Xander inte ens tar i beaktande är skilsmässa. När två personer som älskar varandra finner att de inte längre har de känslor för varandra som drev dem samman, eller när de av andra skäl finner att de inte kan leva ihop, så kan de gå var och en åt sitt håll. Är de bara ihop kan de avsluta förhållandet, har de flyttat ihop kan de att flytta isär och är de gifta kan de skilja sig. Ska man ha garantier för att förhållandet ska hålla innan man vågar ta språnget - och det inte ens räcker med att man älskar sin partner mer än allt på denna jord och man dessutom är säker på att ens partner känner likadant - lär man få spendera livet i ensamhet.
Nu tror jag inte ens Xander kräver riktigt så mycket och till viss del har säkert hans tvekan med hans ålder att göra: Varför binda sig så tidigt? Men bilderna på Xanders näthinnor av hans grälande föräldrar talar samtidigt sitt tydliga språk, han känner att han har det karaktärsdraget i sig och vet inte hur han ska kunna hantera det. Det här är lite underligt för Xander må ha flera tveksamma personlighetsdrag, men grälsjuk kan man väl knappast beskylla honom för att vara? Han är för det mesta en glad prick.
Ett sätt att förklara den självklarhet varmed han ser giftermålet som ett livslångt åtagande skulle vara att han fått en katolsk uppfostran. Är man troende katolik (eller uppvuxen med sådana värderingar) är det en självklarhet att man lever tillsammans livet ut. Han själv eller hans föräldrar säger vad jag vet ingenting om deras trosåskådning, men hans kusin (Carol) säger att de är episkopaler (och därmed frisinnade). Episkopalismen (som i USA vanligtvis kallas anglikanismen) stammar från Church of England, det vill säga en reformat trosriktning som står i stark opposition till katolska kyrkan, så även det argumentet faller.
Som avslutning några funderingar kring bra och dåligt i BtVS. Det som tilltalar mig mest (som de som brukar läsa vad jag skriver redan vet) är när karaktärerna är trovärdiga människor, det vill säga när de är ömsom goda och onda, hjälpsamma och struntar i andras behov, och så vidare. Xander är definitivt en välskriven karaktär givet de här kriterierna. På många sätt liknar han Buffy med många av hennes både goda och mindre goda sidor. Ingen av dem är favoritkaraktärer för mig, jag är inte särskilt förtjust i någon av dem och skulle definitivt inte vilja umgås med dem. Men samtidigt är de omistliga för min besatthet av serien. Utan karaktärer som går på tvärs mot vad jag gillar hade jag inte stått ut med att se den. Karaktärer som stryker mig medhårs går det tretton på dussinet av, de befolkar varenda annan serie jag överhuvudtaget får ögonen på (jag är mycket kräsen när det gäller TV-serier och tycker nästan alla utanför whedonverse är skräp). Men Xander är underbar. Med andra ord: Xander är inte en förlängning av mig (TV-tittaren) när han lämnar Anya vid altaret, han gör inte det jag tycker är rätt, eller så som jag hade gjort, och därmed självfallet inte heller vad jag vill att han ska göra (hade han följt min mening så hade han gift sig, har man låtit det gå så långt som till altaret så är det bara att fortsätta, fungerar det inte så får man vidta åtgärder senare, det vill säga skilja sig). Men Xander gör givetvis inte vad jag finner vara rationellt, och varför skulle han göra det? Som sagt, han är inte en förlängning av mig - han är en förlängning av sig själv från säsong ett och vidare tills nu: Och som sådan är han fullständigt trovärdig. Go Xander Go!
Slutligen: Anyas vows = wows!