Eftersom Harmony är med i båda serierna men får en större roll i AtS så har jag valt att lägga det här inlägget i den här avdelningen. Diskussionen kommer dock att behandla Harmony i buffyverse som helhet. Därmed gäller också full spoilerrisk (till och med sista avsnittet av AtS).
Utgångspunkten är frågan vad det är som karakteriserar en vampyr. För att besvara den frågan kommer ett antal exempel att tas upp. Därefter kommer dessa att jämföras med hurdan Harmony är.
Låt oss börja med de vanliga vampyrerna så som de framställs i buffyverse. Ett framstående drag hos dem är deras anonymitet, man får sällan veta någonting om dem (lustigt nog kan man trots det knappast kalla dem ansiktslösa). I BtVS dödar Buffy den typen utan närmare eftertanke. Ofta kör hon pålen i dem i det närmaste som en reflexhandling medan hon är inbegripen i ett samtal med Willow, Angel eller någon annan. Ett annat drag hos de anonyma vampyrerna är deras våldsamhet och att de verkar vara utan någon större kontroll över sina egna drifter. Vill de döda (vilket de nästan alltid vill) så ska det mycket till för att de inte ska försöka göra det. Ytterligare något som många av dem har gemensamt är att de är unga (som vampyrer alltså). De flesta har inte varit vampyrer mer än timmar eller dagar, några tar Buffy kål på redan medan de kravlar ur graven. Att hon patrullerar diverse begravningsplatser dagligen gör att de flesta inte blir så gamla. De äldre vampyrerna är svårare att tampas med och de ges också mer personlighet, och även om de också dör tämligen oproblematiskt så har de en agenda som tillför handlingen någonting. Vanligtvis är även dessa onda rätt igenom och trots att de kan kontrollera sina lustar någotsånär så visar sig deras ondska tämligen omgående.
Så fort en vampyr ägnas ett mer ingående studium (läs: ges mer screen time) så ökas också karaktärens komplexitet. De två nästkommande exemplen visar upp diametralt olika sätt att förhålla sig till ondska.
Angelus har en utåtriktad läggning. Att han är betydligt mer social än Angel är emellertid inte det som omdömet att han skulle vara utåtriktad syftar på. Istället är frågan vad som är viktigt för honom. För Angelus är andras lidande viktigt. Han är därmed bara indirekt intresserad av sin egen tillfredställelse, han är nöjd i proportion till det lidande han åsamkar andra. Den raka motsatsen till Angelus finner vi personifierad i Spike. Han är inte särskilt intresserad av att andra lider, inte för att han har någonting emot det, men för honom är det inte det som är det viktiga. Spike är ute efter att ha kul. Han är egoistisk i den meningen att han enbart tänker på att tillfredställa sina egna lustar. Det är kul att döda och lemlästa, men det är inte offrens lidande som driver honom. Snarare är det vanlig förstörelselusta.
När dessa två ställs mot de snöpta versionerna av sig själva kan man också lägga märke till vissa likheter. Angel drivs av ångest över vad han gjort och en önskan att göra allt bra igen, för att till sist någon gång i framtiden kanske möjligtvis få förlåtelse för sina synder. Han går ständigt och grubblar över vad han gjort mot den, och den, och den, samt över vad han kan göra för att göra livet mindre hemskt för dem han möter. Med andra ord riktar sig både Angel och Angelus utåt, mot andra människor (fast på olika sätt). Denna kontinuitet finner man även hos båda versionerna av Spike. Spike är även med chip en egoist som tänker på sin egen tillfredställelse. Han vill till exempel ha Buffy, så han gör vad han kan för att få henne - inte för hennes skull, utan för sin egen. (det finns vissa handlingar han gör som på relativt goda grunder kan tolkas som genuint oegennyttiga, men jag hoppar över dem i den här diskussionen) Skillnaden gentemot Angel blir tydlig. När Spike vill kämpa mot demoner så är det för att han njuter av att kunna slåss igen, inte för det goda han gör. Å andra sidan har han inget särskilt emot att göra gott, bara han själv får en kick av handlingen, så skulle aldrig Angelus handla, och Angel skulle aldrig handla utifrån sådana bevekelsegrunder.
Någonting av det allra vanligaste man stöter på när det gäller vampyrer är deras egna försäkringar om att de trivs med sitt tillstånd. När Buffy eller Angel stöter på en nybliven vampyr och beklagar förvandlingen blir svaret alltid att det inte är någonting att vara ledsen över, tvärtom de känner sig starkare och mer levande nu än de någonsin gjorde under sitt riktiga liv. Det här gäller även Angelus och Darla. Kort sagt vampyrer vill förbli vampyrer. (Inom parentes måste tillägget göras att buffyverse mycket underliga och inkoherenta själsbegrepp gör att Angel och till sist även Spike, faktiskt vill lämna livet som vampyrer - detta själsbegrepp diskuteras ingående här fortsatt spoilervarning gäller: http://www.buffyforum.se/viewtopic.php?t=829 .) Men bortsett från vampyrer med själ gäller att vampyrer gillar att vara vampyrer. Denna regel har ett undantag: Harmony.
Harmony är en mycket märklig vampyr. Innan hon blev vampyr lekte livet, hon var populär, hade massor av kompisar och ännu fler som gjorde vad som helst för att få sola sig i hennes glans. Så kommer examensdagen och vips så är ingenting som förut. Inga vänner att umgås med, inget hem att gå till. Hennes nya umgängeskrets (andra vampyrer) ser ner på henne och man kan lätt tänka sig hennes inställning till att bli tvingad att bo i kryptor undan all modern bekvämlighet. Det är inte så att hon inte försöker anpassa sig till sin nya tillvaro. Hon gör vad hon kan men hon har svårt att få till det. Allting börjar emellertid bra. Hon lyckas bli ihop med Spike och för ett tag är livet inte så hemskt. Han ser ut att vara ett kap och det verkar som om hon i början av deras förhållande var lycklig. Men som den egoist Spike är bryr han sig inte det minsta om henne utan behandlar henne som skit när han väl fått sig ett nyp. All heder åt henne som faktiskt gör slut och väljer att leva sitt eget liv. Under sin tid med Spike (och förmodligen innan dess också) har hon lärt sig en del om vilka möjligheter vampyrlivet har att erbjuda. När hon nu står på egna ben gäller det att göra någonting av sig själv. Att vara vampyr innebär givetvis även för Harmony att vara ond, att döda människor, dricka deras blod och allt annat som tillhör hennes nya status. Men även en ond varelse kan vilja förverkliga sig själv, så i ett kvinnor kan-liknande projekt skapar hon sitt eget band av hejdukar. Tyvärr har hon ingen aning om vad som krävs för att ro ett sådant projekt i land, och hon går ännu ett nederlag till mötes. Som Buffy komprimerat uttrycker det:
Buffy: Harmony, when you tried to be head cheerleader,
you were bad. When you tried to chair the
homecoming committee, you were really bad. But
when you try to be bad. . . you suck.
I den sista anmärkningen har vi en utmärkt ledtråd till att säga vad det blivit av Harmony efter examen. Hon passar inte för vampyrlivet (och hon vet om det själv). Allting som Harmony längtar efter är sådant som inte är knutet till att vara vampyr. Att åka till Frankrike och gå i affärer, att sitta med alla sina tjejkompisar och skvallra, att vara en självständig och modern kvinna. Som vampyr har hon inga kompisar alls, ingen annan kvinnlig vampyr att tala med - hon är alldeles ensam. Inte undra på att hon säger: "Being a vampire sucks." (4x03 "The Harsh Light of Day") Skillnaden mellan henne och hennes gelikar är att hennes preferenser inte ändrats för att hon fått huggtänder, men hennes möjligheter att leva ett fullvärdigt liv har i det närmaste omintetgjorts.
Med livet med Spike bakom sig tar sig Harmony till Los Angeles. Den enda hon känner där är Cordelia, hennes bästa vän från förr och givetvis besöker hon henne det första hon gör. Nu skulle man kunna tänka sig att en ond vampyr utan vänner inget hellre skulle vilja än att skapa sig en vampyrvän, men det gör hon inte. Istället kämpar hon mot varje tanke på att attackera Cordy och lyckas trots hunger (nästan) låta henne vara. Att det är något konstigt med Harmony står snart klart för Cordy, men hon missuppfattar situationen. När hon till sist får veta sanningen så följer inte någon kamp på liv och död utan vänskapen dem emellan förblir obruten (när Wes och Angel kommer för att rädda Cordelia sitter Harmony och målar Cordys tånaglar). Angel varnar Cordelia och säger att Harmony kommer att vända sig emot henne, och han får rätt. Harmony väljer snart vampyrlivet och lurar de andra i en fälla. När allt gått åt skogen och Harmony enbart tack vare Cordelias tvekan att döda henne överlevt och får möjligheten att smita så undrar hon betecknande nog om de fortfarande är vänner. Harmony har inte riktigt klart för sig det allvarliga i vad hon gör.
När vi åter möter Harmony har hon till sist ordnat det för sig någotsånär. Hon har gått en kontorsutbildning och blir handplockad att bli Angels sekreterare, det vill säga sekreterare till den mäktigaste mannen vid Wolfram & Hart - rätt bra marscherat för en inte alltför smart vampyr. Fortfarande har hon inga vänner. Angel verkar inte hysa några varmare känslor för henne och för de andra (Wesley, Gunn, Fred och Lorne) framträder hon inte ens på radarskärmen. Spike struntar även han i henne (förutom att han efter lång väntan på att bli kroppslig ligger med henne det första han gör när han åter antar fysisk form). Inte har hon det lättare med sina kollegor bland kontorspersonalen. Trots att hon som chefens sekreterare har en topposition bland dem så är hon lika illa omtyckt bland sina arbetskamrater som hon var bland vampyrerna i Sunnydale. När hon till sist blir uppmärksammad så är det avundsjuka hon blir utsatt för (som Spike påpekar så är det ju alltid något).
Det remarkabla med hennes situation blir tydligt när hon inför Angel ursäktar sig efter den röra som blivit resultatet av hennes uppgörelse med den vampyr som försökte ta hennes plats inom företaget. Hon säger då att allt är så svårt och att det är särskilt svårt eftersom hon ju inte har någon själ. Det uttalandet ger skäl till eftertanke. Här har vi alltså en vampyr utan själ (det vill säga utan moralisk kompass) som kämpar för att smälta in i en besvärlig miljö. Hon sköter sitt arbete (med diverse missar, men det har knappast med att hon är vampyr att göra), hon följer regeln att inte dricka männikoblod och dricker istället grisblod trots att hon tycker det smakar illa, och hon försöker återigen göra vad hon kan för att leva sitt liv som en självständig kvinna.
Låt oss jämföra den här bilden med hur vi ser på Angel och Spike. När han har sitt chip säkert begravt inne i hjärnan så är Spike trots att han fortfarande är ond, inte farlig. Fysiskt sett är han ofarligare än Harmony. Men det står i säsong fyra och delar av fem av BtVS utom tvivel att Spike utan chip skulle vara densamme som han var innan. Kärleken ställer sedan till det och vi vet inte med säkerhet vad som hänt om Spike blivit sig själv igen i slutet av säsong fem och framöver. Måhända hade han gjort processen kort med dem alla om han inte blivit stoppad, men å andra sidan kanske inte - kärleken är stark. Från och med att han får sin själ så gäller andra spelregler och han klarar i säsong sju att lägga band på sig utan chip. Går vi över till att titta på Angel så blir skillnaden ännu tydligare. Angel utan själ är lika med Angelus (tänk er Angelus som kontorist på Wolfram & Hart). Det är en självklarhet att Angelus är ond, riktigt megaond. Så fort Angel förlorar sin själ så bryter helvetet löst.
Harmony har ingen själ, men kan i jämförelse med alla onda varelser i buffyverse (vampyrer, demoner eller människor) med en ordvits karakteriseras som tämligen harmlös. Hon är något så ovanligt som en vampyr som önskar att hon aldrig blivit biten. Det här innebär givetvis inte att hon är god. Att hon förråder alla till The Senior Partners är inget att förvånas över. Hon är ond, men hon är en ond varelse som kämpar med sin inneboende ondska varje dag, Ibland lyckas hon, ibland tar hennes drifter över. På så sätt liknar hon mest av allt en människa. Som vampyr är hon unik.