av latarmig » tor aug 26, 2004 3:14
VARNING: FULL SPOILERRISK (ÄVEN INNE I KOMMENTARERNA)
Ända sedan jag registrerade mig här i februari har jag haft för avsikt att presentera min rangordning. Det har inte blivit av förrän nu, jag har dragit på det eftersom det är så svårt att jämföra olika avsnitt. Hur avgör man om ett visst komediavsnitt är bättre än ett visst dramatiskt dito, och hur sätter man dem i relation till ett visst aktionäventyr? Det är dessutom förskräckligt många episoder att hålla reda på. I början av sommaren när jag gjorde en ny genomtitt av alla säsongerna skrev jag emellertid upp alla avsnitt som jag skulle kunna tänka mig att ha på en tio i topp-lista. Det blev till sist 29 stycken. Därefter återstod arbetet att välja ut tio och sedan att rangordna dem. Nu är det äntligen gjort.
För den som inte vill läsa kommentarer kommer först en enkel lista, därefter följer samma lista kommenterad. Sist följer några kommentarer kring avsnitt som hamnat utanför de tio bästa. Som synes är det avsnitten med starka känslor och mycket smärta som gjort mest intryck, och därigenom är det också en viss koncentration på säsong fem och sex.
Era kommentarer är givetvis mycket välkomna. Själv har jag en tendens att skriva mycket (vara tjôtig, som det heter på göteborgska), men låt inte det hindra er. Oavsett hur kortfattade ni är så är kommentarer alltid välkomna. Som kortast en glad smiley (skriver ni en arg smiley vill jag nog däremot gärna ha en förklaring ;-) ).
Rangordning över de tio bästa BtVS-avsnitten:
1. 6x17 "Normal Again"
2. 5x16 "The Body"
3. 6x19 "Seeing Red"
4. 5x19 "Tough Love"
5. 6x22 "Grave"
6 3x11 "Helpless"
7. 4x19 "New Moon Rising"
8. 7x07 "Conversations With Dead People"
9. 7x03 "Same Time, Same Place"
10. 2x01 "When She Was Bad"
1. 6x17 "Normal Again"
Det som får det här avsnittet att inta förstaplatsen är dess kompromisslöshet. Det är verkligen otäckt, och inte på grund av sjukhusmiljön eller att Buffy är nära att döda sina vänner, utan på grund av att historien är så logiskt stringent. Detta kan kanske behöva förklaras: BtVS utspelar sig i nutid. År 2002 i serien är år 2002 för oss, samma president i USA, samma musik på hitlistorna, samma nyheter och så vidare. När Buffy vaknar upp på sjukhuset ställs därmed två världar som inte är så olika mot varandra. Båda presenteras i avsnittet som lika verkliga, det vill säga med samma krav att räknas som sanna, och det är vi tittare som har att avgöra vilken som gäller. Den ena världen känner jag igen i alla avseenden, det är den jag själv lever i till vardags, den andra världen är befolkad av superhjältar, demoner och vampyrer, som bor i en stad som jag inte kan slå upp i min atlas. Det här avsnittet ger mig inget annat val än att se det som troligt att på ett mentalsjukhus någonstans i Los Angeles sitter i detta nu en ung kvinna vid namn Buffy Summers, djupt psykotisk och för resten av sitt liv (?) fast i en egenhändigt konstruerad fantasivärld. Allt vi har upplevt vid hennes sida genom åren har varit oriktigt och inget av det har inträffat, istället har vi avsnitt för avsnitt fått följa hennes sjukdoms utveckling. Det här är sannerligen ett fasansfullt avsnitt, men ack så bra.
2. 5x16 "The Body"
När man gör en TV-serie eller en film finns det vissa regler man måste hålla sig till. Vissa är uttalade, som exempelvis hur mycket den får kosta, eller att man måste hålla sig inom censurreglerna, men de mer intressanta är outtalade. "The Body" bryter mot de mest fundamentala implicita reglerna för hur TV- och filmskapande får gå till, och det är gjort på ett lysande sätt. TV-serier och film bygger på igenkännbara stereotyper. Man känner lätt igen de karaktärer som presenteras och de har sina givna funktioner. Det här är inte någonting som bara karakteriserar dåliga eftermiddagssåpor (även om det är extra tydligt där) utan även mästerverken följer det här mönstret (det gäller för övrigt i lika hög grad inom litteraturen). En av reglerna är att en väl presenterad karaktär (som exempelvis en som varit med sedan första avsnittet och fem säsonger framåt) inte kan dödas utom efter strikta regler. Huvudkaraktärer kan bara dödas om deras bortgång förbereds minutiöst. Man kan exempelvis göra en film om någon med aids och följa hennes kamp mot sitt öde. Då står det från första avsnittet (TV-serie) eller från de första minuterna (film) klart hurdan utgången kommer att bli. Ingen tittare behöver bli förvånad. Det är här Joss Whedon bryter mot allt som är heligt. Har han ingen skam i kroppen? Kan han inte skilja mellan verklighet och fantasi? Det är bara i verkliga livet som ond bråd död för ens närstående, verkligen är bråd. I filmens värld är den väl förberedd eller obefintlig, det borde han veta. Nu är det inte bara att Whedon bryter mot spelets regler som gör det här avsnittet (och många andra) bra. Hade det varit så enkelt så hade var och en som bryter mot konventioner varit ett geni (gå fram till en gammal tant och vråla svordomar åt henne, kasta ut soporna genom fönstret). Det är betydligt svårare att göra någonting bra än att bara bryta mot regler. Beethoven har uttryckt det här bäst: "Jag lär mig alla regler för att veta det bästa sättet att bryta mot dem" (fritt citerat). Det är precis det Joss Whedon gör, han bryter mot reglerna på ett sätt som får en att dra efter andan.
Innan jag går vidare till att kommentera nästa avsnitt måste skådespelarinsatserna nämnas. I det här avsnittet görs några av de bästa prestationerna i hela serien. SMG har sällan varit bättre (se kommentaren till "Prophecy Girl"). Det är svårt att förstå dem som envisas med att se SMG som B-skådis när man sett det här. Alyson Hannigan måste också få några ord. Enligt min mening är hon den klart bästa skådespelaren av dem alla. Hennes scen när hon försöker bestämma sig för vilken tröja hon ska ha är närmast oöverträffad när det gäller att förmedla sorg. Första gången jag såg den slogs jag av skillnaden mellen hennes scen och den påföljande av Emma Caulfield. Emmas tolkning av svårigheten att förstå mänskliga känslor verkade närmast amatörmässig i jämförelse. Sedan dess har jag förstått att det är just den scenen som är favoriten i det här sällskapet. Men även om jag nu uppvärderat Caulfields prestation betydligt så står den fortfarande i skuggan av Hannigans.
3. 6x19 "Seeing Red"
Om man i "The Body" blir förvånad över att Joyce verkligen dör, så är ändå Taras död betydligt mer chockerande. Att låta henne dö av en kula avlossad från ett vapen hon vare sig ser eller har en aning om är ett mycket ovanligt ( och givetvis förbjudet) grepp. Bara att låta någon dö av skjutvapen är underligt, det händer nästan aldrig i BtVS.
Andra scener som måste nämnas är Dawns reaktion på att Willow och Tara är ihop igen. Allt är förlåtet Dawn, du må ha varit en pina i röven under rätt så många avsnitt, men hur skulle man kunna annat än älska dig efter det här? Hennes hejdlösa fnitter och glädjetjut gör mig glad. Som Willow säger så är allt en härva och hela deras tillvaro faller isär, när då Dawn ser att någonting blir helt igen så återfår hon tron på livet. Det här är också en av de små ledtrådar man då och då får till Taras betydelse för sammanhållningen. Hon är den som tar hand om dem, den som utan att vara särskilt mammig av sig ändå fungerar som en fast punkt. Det hade varit underbart att få följa Taras utveckling lite längre, jag tror den skulle ha blivit spektakulär.
Ytterligare en scen som måste nämnas är våldtäktsförsöket. För min del skiljer det sig från övergrepp mot andra kvinnor på så vis att jag aldrig för en sekund varit orolig för att Buffy verkligen skulle bli våldtagen, att Buffy kan freda sig ser jag som självklart. Det som gör det här till ett huvudnummer i avsnittet (även om Tara är ojämförligt viktigare för mig) är istället förutsättningarna för våldtäktsförsöket. De flesta övergrepp man hör talas om i tidningar och på nyheterna handlar om att främmande män angripit kvinnor. Dessa angrepp kan ske på olika sätt, hon och han träffas på krogen, eller hon kan bli angripen utomhus av någon som hon aldrig sett förut, eller i vissa extremfall är det någon som tar sig in i kvinnans hem och förgriper sig på henne. Så är inte fallet i det här avsnittet. Istället finns det en annan mer anonym sorts våldtäkter som förmodligen är mycket vanligare, som det talas mer tyst om, men som passar bättre att jämföra med. Det är övergrpp där parterna känner varandra väl. Våldtäkter inom äktenskapet, eller mellan vänner eller arbetskamrater. Hit hör Spikes övergrepp. När Buffy till att börja med inte försvarar sig så är det just för att de känner varandra så väl, hon vädjar istället till honom. Det tillhör umgängesreglerna för människor att man inte tar till våld det första man gör, det tar emot att göra någonting så definitivt som att ge någon på nöten, och som alla regler så kan de missbrukas av den andra parten. När Buffy möter ett monster så är reglerna klara från början, döda eller dödas, och ett vanligt monster skulle knappast ens unnat röra henne innan det funnit huvudet skilt från resten av kroppen. Men så gör man inte mot dem man känner trots att det som händer är hemskt.
Ser man det hela från Spikes perspektiv istället för Buffys så blir han inte medveten om att han försökt att våldta henne förrän han stoppats. Det är först då vad han har försökt göra slår honom. Han är ute efter att övertyga Buffy om att hon kan hysa känslor för honom, och att hon till och med älskar honom. Vägen till att göra Buffy medveten om hennes kärlek går underligt nog via köttslig kontakt, så om han kan få henne att känna åtrå så skulle han därigenom få henne att inse att hon älskar honom. Inte den mest övertygande argumentationen.
4. 5x19 "Tough Love"
Willow och Tara! Egentligen behöver man inte säga mer (vilket givetvis inte hindrar mig från att fortsätta). Nästan varenda scen med dem tillsammans är underbar. Möjligen får de avdrag för grälet som ju handlar om en småsak, men Willows småaktighet har en lång historia och att hon reagerar kraftigt på grund av ett ordval stämmer väl in på hennes karaktär, så det är inte så konstigt. Tara som sinnessjuk är fantastisk. Det har alltid förvånat mig att Ambers förnämliga rollprestation inte fått mer utrymme i diskussionera här. Detta särskilt som JM hyllats så mycket för sitt sätt att spela galen. I mitt tycke är det fråga om helst skilda sätt att skildra galenskap. JM gör en traditionell tolkning enligt receptet för hur galna människor framställs i film. Det är en mycket bra rollprestation, men det ideal den närmar sig är knappast sinnesjuka människor i verkligheten utan bilden av hur dessa bör presenteras på film. När Tara blivis sinnessjuk är det däremot på riktigt, hon har blivit en lallande idiot. Hon är fullständigt försvarslös och man kan bara tänka sig hur krävande det måste vara att se efter henne dygnet runt. Det här är en av de bästa rollprestationerna i hela serien. Samspelet mellan henne och Alyson är också lysande och Willows omtanke om, och kärlek till, Tara är gripande. Avsnittets sista scen är så vacker och själva slutet så hemskt.
Willow: It’s okay. I can do this. I’m gonna take care of her. Even if she never. . .
Dawn looks up at this.
Willow: softly She’s my girl.
Strax därpå rämnar huset och Glory står vid den raserade väggen.
5. 6x22 "Grave"
Det här kallar jag en säsongsavslutning. Som så många andra sagt innan mig så är det uppskattat att det inte är Buffy som räddar världen utan att hon har en ovanligt undanskymd plats i upplösningen. Det kan bli lite för förutsägbart om alla alltid håller sig till sina givna roller (hjälten är hjältemodig och fegisen fegar sig). Anya, Giles och framförallt Xander tar istället rollen som världens beskyddare. Som alltid övertygar Alysons skådespelarkonst. Hennes mörka sida är övertygande och det blir ännu bättre när denna till sist lyses igenom av Xanders kärlek. Den gradvisa transformeringen av henne under tiden hon försöker skada Xander är underbar.
Är det förresten ingen som tänkt tanken att Giles och Anya skulle kunna bli ett par? Redan i "Tabula Rasa" (6x08) visade de att det fanns en viss kemi emallan dem och här känner jag också att de passar bra ihop. Inte så att någon av dem visat några tecken på intresse för den andra, utan den här tanketråden kommer helt från mig.
6. 3x11 "Helpless"
Monstret är i och för sig ovanligt bra men det som gör episoden till något extra är relationen mellan Buffy och Giles. Den har varit fint skildrad redan tidigare, men just här är Giles som fadersfigur och Buffys behov av en dylik särskilt mycket i centrum. Trots alla spänningar dem emellan så står det klart att de kommit närmare varandra när prövningarna är över. Här finns så många fina scener, när Buffy försöker få Giles att ta med henne på is-showen, när Giles berättar för Buffy att han drogat henne, och inte minst scenen när Giles får sparken. Det står helt klart att Giles är den bästa pappa Buffy skulle kunnat få. (4x12 "A New Man" Giles: absent male role model. Absent my ass)
Det enda som egentligen stör mig med hela Giles/Buffy-relationen är det ständiga skyddet mot pedofili och incest. I mina ögon är det lite överdrivet. Det här gäller i och för sig inte det här avsnittet utan snarare hela tanken på Giles som surrogatpappa. Ständigt poängteras det hur frånstötande det är att Giles skulle ha några som helst sexuella (och till och med romantiska) drifter. Det här förekommer passimt sedan första säsongen och jag tror det försvinner i femte säsongen (först då betraktas Buffy med självklarhet som vuxen). Exempel är Faiths kommentar om att Giles ser bra ut, vilket möts med rysningar, och inställningen till Giles relation till Ms. Calendar. Visst, barn tycker inte om att se sina föräldrar som sexuella varelser och gör man då Giles till fadersfigur så är det effektivt att folusera på den aspekten, men måttlighet i pekpinnepekandet är också bra.
7. 4x19 "New Moon Rising"
Återigen ett avsnitt med Willow i huvudrollen Alyson Hannigan är så bra att man inte kan få nog av henne. Det ena underbara ansiktsuttrycket följs av det andra, och vartenda ett passar exakt för att uttrycka just det som scenen avser att förmedla. Att hon sedan är precis lika bra på sina repliker (att säga någonting utöver orden) gör det inte sämre. Stackars Oz men det var nog bäst som skedde. Avskedet från Oz i bussen river hjärtat ur kroppen på en ("I wrote you so many letters... but I didn’t have any place to send them"), och återföreningen med Tara sätter det tillbaka på sin plats igen ("Tara: I-I understand. You have to be with the person you l-love. Willow: I am).
8. 7x07 "Conversations With Dead People"
Det här är mästerligt, det ligger ett sådant allvar bakom samtalen. Man vet att varje ord är vägt på guldvåg av författarna, det finns skäl till att karaktärerna säger så och inte så. Det är dessutom så många samtal mellan levande och döda, det var någonting jag inte tänkte på första gången jag såg det. Särskilt har jag fäst mig vid två samtal: Buffys, och Willows. En konsekvens av att avsnittet är så djupt är att det inte lämpar sig för nybörjare. Oavsett hur bra det är så går det inte att förstå om man inte är väl insatt i BtVS. "Conversations With Dead People" verkar i det närmaste vara specialgjort för fansen.
9. 7x03 "Same Time, Same Place"
Jag vet inte om någon märkt det, men jag är allt lite förtjust i Willow. :-) Att hela konceptet med alternativ tid är gammalt stör mig inte det minsta. Det är bra utfört, och det räcker för att göra mig nöjd. Scenen i källaren med Spike är fyndig och likaså alla dessa småljud som hörs mellan tidszonerna. Det är ett bra grepp att ha en sådan liten förbindelse mellan världarna. Att sedan gnarlen är det enda monster i hela serien som får mig rädd gör inte avsnittet sämre. Som mer älskvärda motvikter mot denna hemska varelse har vi den paralyserade Dawn och särskilt Anya ("It did get a little sexy didn't it?").
10. 2x01 "When She Was Bad"
Det är med det här avsnittet BtVS går från att vara en tämligen vanlig ungdomsserie och därmed från att vara någonting man kan ha eller mista, till att bli någonting unikt. Inte bara så att det går från att vara en ungdomsserie till att rikta sig till vuxna. Nej, den är fortfarande i stora delar riktad till ungdomar även om utvecklingen mot en vuxen publik har startat. Vad som händer är snarare en kvalitetshöjning av stora mått, serien har på två avsnitt (det började så smått i "Prophecy Girl") passerat det mesta som görs för TV-mediet. Jag har skrivit om det här tidigare, så kortfattat ska bara sägas att en hjälte som bär sig riktigt illa åt är någonting som inte får förekomma. Återigen är det alltså Joss förmåga att bryta mot inarbetade konventioner för hur TV-serier ska se ut som gjort avsnittet till vad det är.
-------------------------------------------------------
De övriga avsnitten jag hade på min lista efter att ha sett serien i somras listas nedan i avsnittsordning, med kortare kommentarer.
1x12 "Prophecy Girl"
Här återfinns SMGs kanske allra bästa skådespelarprestation i hela serien. Hennes övergång från det upprörda "I don't care" till upprepningen av samma fras med tillkämpat lugn får huden att knottra sig på mina armar. Likadant något tidigare i samma scen när hon börjar fnittra smått hysteriskt efter att ha fått sin dödsdom. Försök att likställa detta med Kultjägarna eller Cykelpoliserna om ni kan.
2x06 "Halloween"
De komiska avsnitten når inte riktigt ända fram på min lista vilket inte hindrar att många av dem är riktigt bra. Cordelia är underbar här.
2x17 "Passion"
Ett av andra säsongens starkaste avsnitt.
2x22 "Becoming Part. 2"
Spike och Joyce tillsammans. :-)
3x05 "Band Candy"
Med både Giles och Joyce som favoriter är det inte förvånande att det här avsnittet värderas högt.
3x07 "Lover's Walk"
Det här är ett av dem som ligger på gränsen till att vara med på tio i tpp-listan.
3x16 "Dopplegangland"
Som sagt, de komiska avsnitten är alla väldigt bra.
3x20 "The Prom"
Avslutningen är så ljuvlig den kan bli. Tyvärr är det så kort tid av hela avsnittet, men skulle man fortsätta listan så skulle det här finnas med inom tio till femton.
4x09 "Something Blue"
Det jag gillar mest med detta och avsnitten runt omkring det, är att Spike knyts till scooby-gänget. Han är inte längre en vampyr vilken som helst, som är farlig och kan anfalla när som helst, utan han får en relation till gänget.
4x10 "Hush"
Varför är inte detta med på listan? Mitt enda svar är att det finns så mycket som är bra och att en stor del av seriens attraktionskraft ligger i dialogen. BtVS dialoger är för det mesta utsökta. Visst är det roligt med ett tyst avsnitt, och visst är det bra - men för att nå ända fram behövs språket.
5x06 "Family"
Eftersom jag älskar Tara så värdesätter jag det här mycket. Allting där hon får mycket tid är bra.
5x14 "Crush"
Dawn: "Oh, come on. You didn’t notice? Buffy, Spike is completely in love with you."
Buffy: "Huh?"
Buffys uttryck här är obetalbart. :-D
5x18 "Intervention"
Spikes vilja att ta stryk för Buffy är imponerande (man vet att han fått mycket stryk när det gått så långt att Xander visar medkänsla med honom). Buffys tolkning av buffyboten med påföljande kyss när hon fått veta att Dawn inte förråtts, är inte någonting man glömmer i första taget. Buffy i öknen är jag däremot villig att aldrig någonsin tänka på igen.
6x05 "Life Serial"
Är det här ett komiskt avsnitt eller ett hemskt? Gränsen är vag, men bra är det.
6x07 "Once More, With Feeling"
Till skillnad från de flesta här (av avsnittskommentarerna att döma) så älskar jag musikaler. Allt från de riktigt gamla svartvita 30-tals-filmerna via storhetstiden på 40- och 50-talen med Gene Kelly och Fred Astaire till de nyare varianterna. Men det här innebär också att jag har stora krav på just musikaler. Berättelsen här är utmärkt, den slår de flesta musikaler, vilka brukar ha en rätt fånig story, och musiknumren är välskrivna med flera olika genrer representerade. Det enda som drar ner betyget är att så få av de ordinarie skådespelarna är bra sångare. Undantagen är ASH och Amber (vilka skulle förgylla vilken ensemble som helst med sina röster och närvaro), men de andra är inget vidare (Buffy är hyfsad). Samtidigt skulle det varit helgerån att dubba dem, ska de ha en musikal måste det vara de själva som sjunger. Kontentan är att trots att det här är ett riktigt bra avsnitt så kommer det inte in bland topp tio.
6x08 "Tabula Rasa"
Upplösningen är fruktansvärd, och fruktansvärt bra.
6x18 "Entropy"
Mer smärta. Stackars allihop, men så här skapar man en effektiv uppbyggnad inför ett av de bästa avsnitten överhuvudtaget.
7x18 "Dirty Girls"
Är Faith med så är det sevärt, en enkel regel som stämmer. Att man äntligen får se ett stort slag med de potentiella slayers i strid gör inte det hela sämre. Det här är så spännande att knogarna vitnar i soffan.
7x22 "Chosen"
En värdig avslutning på serien. Det finns vissa hål i berättelsen men i stort är det här utmärkt och nästan så bra det kan bli.