7x13 The Killer In Me

[Lipton]

Hmm, nu känner jag mig lite spoilad här, det vet man ju inte nu att de inte kommer att visa när de tar bort chippet och när de möts efteråt. Nu när jag vet det blir man lite besviken. Det vill man ju se.

Sorry about that...

Det händer de bästa.

[Nightcrawler]

Hur måna paralella storys ska det vara för att funka? Jag tycker 3 är lite för mycket...men 2 brukar funka fint. Ett avsnitt är lite kort för att få in så mycket som det behövs

[Nyx]

Jag trodde förresten efter förra avsnittet då Buffy räddade Spike från the First att han skulle slippa tortyr åtminstone ett litet tag. No such luck. Jämna plågor s.a.s

Just a little sympathy for the man with the migraine

[noike]

Hur måna paralella storys ska det vara för att funka? Jag tycker 3 är lite för mycket...men 2 brukar funka fint. Ett avsnitt är lite kort för att få in så mycket som det behövs :(

Trå handlingar i ett avsnitt går utan problem. Ibland fungerar det hur bra som helst med fyra också, se på the Shield. Allt hänger på författarna.

[CheeseGuy]

Hur måna paralella storys ska det vara för att funka? Jag tycker 3 är lite för mycket...men 2 brukar funka fint. Ett avsnitt är lite kort för att få in så mycket som det behövs

*host* CWDP *host*

[RalfiParpa]

Det här är kanske säsongens sämsta avsnitt, men det är ändå mycket bättre än de andra säsongernas (undantaget S3) sämsta. Jag tycker att hela historien där Willow blir Warren är totalt ointressant och inte tillför något (edit: och då är ändå Willow min favoritkaraktär, och Kennedy var faktiskt helt okej i det här avsnittet), och sedan är Amy riktigt dålig också. Nästan allt annat fungerar (fast är förstås långt ifrån lysande); historien om Spikes chip fungerar bra (och det är på tiden att något händer med det), och "är Giles död?"-historien har fungerat bättre under den här omtitten.

Instämmer. Säsongens klart svagaste del med viss konkurrens av "Him". Warren/Willlow-historien är helt enkelt inte tillräckligt bra och Amy (som jag tycker är en intressant karaktär) blir helt våldtagen av författren.

[Lipton]

Gillar också Amy, jag tycker det är synd att de gjorde henne ond. De kunde använt henne bättre, hon kunde ha varit till stor hjälp för Scoobysarna, även om hon inte varit en i gänget så kunde hon varit någon de vänt sig till om de behövt en extra hand.

[Eisa]

jag tycker att amys elakhet är helt ologisk, jag ser verkligen inget trovärdigt i den karaktären (jag vet att jag tjatat om detta förut=) och tycker inte att hon passar in i de senare säsongerna. varför har de med henne överhuvudtaget? vad tillför hon Egentligen?

[Lipton]

Det enda som hon tillför är väl egentligen att det är hon som leder in Willow på den mörka stigen. Det jag undrat över är, hur kunde hon vara magiberoende när hon varit råtta i, var var det, 3 år, jag uppfattade det som att hon var lite "skakig" och ville ha magi och därför tog med Willow till "vad han nu heter" rack? eller kanske crack

[Eisa]

precis...dessutom tror jag att man mycket väl kunde hittat på andra lösningar för att föra in willow på "den mörka stigen". i The killer in me känns hon dessutom överflödig och som en sista lösning för att man var för lat för att hitta på något annat. borde Amy inte vara lite mer försiktig när det gäller magi med tanke vad som hände hennes mamma?

[A bear]

Det där med skillnaden mellan Tara och Kennedy är rätt intressant, och hade förtjänat en mer välskriven och välspelad Kennedy.

När Willow och Tara blir ihop är de båda helt annorlunda personer än de kom att bli - de bidrog väldigt mycket till varandras utveckling. Willow var osäker, speciellt efter Oz-historien, och Tara blyg intill autismens gräns (inte konstigt, med den familjen). Ändå är det (vad vi får se) Tara som tar initiativet - genom att helt utan brasklappar säga sig vara Willows.

I am, you know... yours.

Do what makes you ... happy.

You have to be with the person you love.

Det verkar vara ett förhållande som är väldigt bra för båda (och som mycket väl hade kunnat hålla i evighet, om inte...). Willow får någon som älskar henne förbehållslöst, och Tara får någon som hjälper henne att bli en starkare människa - till slut till och med så stark att hon är den som klarar av att säga ifrån när Willow börjar spåra ur i s6.

I s7, å andra sidan, är Willows behov absolut inte någon att... i brist på bättre ord, ta hand om. Numer har hon ju inte direkt brist på självförtroende, tvärtom; hon är mycket medveten om att hon kan förstöra världen med en blinkning om hon skulle få lust. Snarare behöver hon någon som kan lyfta av en del av den bördan, få henne att tänka på annat. Enter Kennedy, kaxig och för sin ålder mycket erfaren superdyke, som kanske inte är ute efter en livstid tillsammans men som direkt tar på sig huvudansvaret för att förföra Willow. Rollerna är lite ombytta här; det är Willow som behöver någon att hålla i hand och stödja sig på (spoiler 715 Get It Done)

och dra kraft ur - hej symbolik

Kennedy är inte en livstidskärlek - men hon är nödvändig för storyn. Trist bara, som sagt, att det inte görs bättre.

[Glorificus]

Snarare behöver hon någon som kan lyfta av en del av den bördan, få henne att tänka på annat.

De tankarna bekräftas något av det Jane Espenson sade någonstans - kommer inte ihåg var - i stil med (vagt, jag vet):

Kennedy was Willow's 'Riley'. It wasn't a lasting relationship, and it was there to help Willow move on from the tragedy of losing Tara.

Jag tror det stämmer också att Willow behöver någon som stöd när hon själv kämpar för att behålla kontrollen.

Jag är en av dem som tyckte Iyari var perfekt i rollen som Kennedy. Om det finns brister i karaktären tror jag det beror på att hon introducerades mer som ett verktyg för Willows utveckling än för att ha en egen utveckling. Men visst, Kennedy kunde ändå ha fått lite bättre skrivna scener - t.ex. i konfrontationen med Amy.

[A bear]

Jag är en av dem som tyckte Iyari var perfekt i rollen som Kennedy. Om det finns brister i karaktären tror jag det beror på att hon introducerades mer som ett verktyg för Willows utveckling än för att ha en egen utveckling. Men visst, Kennedy kunde ändå ha fått lite bättre skrivna scener - t.ex. i konfrontationen med Amy.

I scenerna där Kennedy får vara bara Kennedy gör Iyari ett bra jobb med en slarvigt skriven roll. Problemet tycker jag är i parscenerna - det där svårdefinierade "kemi". Alyson och Iyari ser nästan pinsamma ut i vissa scener när de ska föreställa förälskade... det slår liksom inga gnistor. Om det är regin eller skådespelarna det beror på vete katten förstås... men det gör att jag får lättare att köpa Willow+Kennedy i teorin än i praktiken.

[Binchy]

Ett avsnitt med Willow i centrum kan inte gå fel, enligt mig. Tycker det är rätt kul att se Alyson spela Willow som är influerad av Warren, och Adam spela Warren som är influerad av Willow. Att det inte är kärnkraftverk mellan Willow och Kennedy beror kanske på att Willow inte riktigt släpper fram sina känslor, inte ens när den värsta skulden gentemot Tara gått över iom att hon förvandlas tillbaka till sig själv. Om Aly spelar det så, så får ju Iyari som Kennedy inte så mycket att spela mot, och resultatet blir lätt tafatthet från bådas sida.

Även de andra två delarna är underhållande, Giles odödliga replik, telefonsamtalet till "blomsterbutiken"

Att Willow kallar Tara för "baby" funkar för mig. Det gör hon ju redan när Glory sugit i sig Taras hjärna.

[BePatient]

Känns som ett mer invecklat avsnitt än vanligtvis, vilket är trevligt, Warren och Willow håller verkligen på att bli ett. Gillar slutklämmen också, "I let her go". Riktigt bra.

[Yog-Sothoth]

Willows konstanta snyftande kan vara riktigt IRRITERANDE......

[A bear]

Lite om avsnittet så här i omtittstagen: jag gillar faktiskt avsnittet som helhet. Både Adam Busch och - givetvis - Alyson Hannigan är utmärkta, och spelar varandra lika bra som Gellar/Dushku gör i "Who Are You". Sen att storyn inte är fullt så stark som där...

Jag gillar Kennedy bättre varje omtitt. (resten s7)
Misstänker att en stor anledning till att jag inte gillade henne tidigare är att jag såg hela s7 på ett par dar, och det som fastnade var framför allt den alltför kaxiga Kennedy i slutspurten - och framför allt då att Willow helt försvinner i hennes skugga.
Visst, kemin mellan dem är fortfarande svag, men Kennedy som rollfigur... kan jag leva med. Det behövs en potential som visar lite ryggrad, som inte bara köper hela vänta-tills-ni-dörprylen utan ställer lite egna krav också. Och om då ett av dem är att få hoppa i säng med Willow... jag menar, vem kan förebrå henne det?

Sen visst har avsnittet brister. Amy t ex. Kunde de inte helt enkelt kört på Willow-lät-mig-vara-en-råtta-i-tre-år i stället för det där gnället om makt? Jag menar, Amy är inte direkt maktlös. Hon kunde för katten förhäxa hela Sunnydale vid 17 års ålder. Det blir en så uppenbar plot device att de lika gärna kunde grävt upp Ethan Rayne eller lagt en talisman i badrummet.

Men avsnittets stora behållning är ju som sagt Willow. Hon tvingas våga komma ut (sorry) lite ur sitt skal och börja fundera på vad hon ska göra med sitt liv... för alla gånger Willow hävdat att hon är lesbisk har vi egentligen ändå ("Him" undantagen) aldrig sett henne dras till någon annan kvinna än Tara. Ens sexuella läggning är en rätt stor del av vem man är, och när hon hängt upp hela den på en person som sedan tas ifrån henne måste hon förr eller senare stanna upp och se vem hon är utan Tara. Och åtminstone tillåta sig möjligheten att falla för någon annan, även om jag inte för en sekund inbillar mig att Willow och Kennedy kommer att åldras ihop.

Och sedan den gradvisa förvandlingen till Warren (scenen där hon köper en pistol är verkligen kuslig) till den där slutscenen... det ska två väldigt bra skådisar till för att sälja det. Och både Hannigan och Busch lyckas, tycker jag. (Plus att Andrews reaktion på Warrens återkomst - "Hey! Bad touching!" - är perfekt.)

Och så är det ju passande att avsnittet innehåller Rileys finaste ögonblick i hela serien. Och han är inte ens med. "Assface" indeed. (Även om jag misstänker att soldaten här feltolkar Rileys order lite grann - jag har lite svårt att tänka mig att Riley faktiskt skulle säga "Ta ut chipet om hon vill det" med tanke på vad han anser om Spike. Spike ÄR livsfarlig utan chip - speciellt som Riley knappast vet om det där med själen.)

[Garim]

Ett bra avsnitt. Gillen storyn just nu. Man kan aldrig vara riktigt säker på vem som är vem, och vem som är the First Skönt att inte Giles var det i alla fall. Och Willow fick en ny flickvän... Och så ser det ut som om Spike blir av med chippet, för det tror jag Buffy kommer att välja.

[AKS]

Jag gillar inte Kennedy, inte förr, inte nu och definitivt inte mittemellan. Hon passar inte med Willow, de har ingen kemi. Och då jag säger kemi menar inte jag att de behöver ha kärnkraftverk på sin första träff. Jag menar att skådespelarna ska kunna spela vilken situation som helst, romantisk eller inte, och få oss övertygade att det finns något outforskat mellan dem.

Jag håller verkligen med brat här. Noll kemi mellan de båda och eftersom jag gillar Aly (även om jag tycker att hon är långt ifrån den bästa skådespelaren i Buffyverse) så skyller jag på Iyari Limon. Oooh, I'm evil! Nej, men det krävs ju två för att dansa den där dansen så det går inte att skylla på nån annan än den som castat. Dessutom gillar jag inte Kennedy som karaktär. Fram till detta avsnitt var hon okej, men här är hon pushy, pushy, pushy. Sluta spela den där Salt'n'Pepa-låten nu, tack!

Avsnittet som sådant: Ett av de bättre i säsongen hittills. Jag är inte redo att ta fram 8: an, men det var skönt att återigen slippa ett avsnitt som helt och hållet fokuserar på arcen. Trevligt att komma ihåg i efterhand vad avsnittet handlade om. Det som var extra kul är att jag sedan förra omtitten för ca tre år sedan hunnit glömt bort att Willow förvandlas till Warren så då det avslöjades tappade jag hakan i en sekund innan jag kom på att "jarå, kommer ihåg detta!". Jag gillar Willow blir Warren-grejen.

Jag gillar även de övriga Scoobiernas äventyr med Giles. *Så* kul. "So you think I'm evil if I *don't* touch girls" (väldigt mycket parafras) är klassiskt.

Buffy och Spike-delen drar ner resten av avsnittet. Snacka om nja:ig storyline.

En av favoritscenerna förutom Giles i öknen är den farsartade scenen då Andrew kramar Warren bakifrån och placerar händerna på Willows barm och i bakgrunden ser man Spike få ett anfall... A whole lot of things going on there.

Hm, jag tyckte Adam Busch var het i det här avsnittet. Det känns som att det kan vara ett potentiellt pinsamt erkännande så därav den lilla texten.

Betyg: 7 av 10


EDIT: Hittade en gammal kommentar, från när jag först såg avsnittet till detta avsnitt också.

Jag gillade detta avsnitt. Aly var lysande och Adam Busch var också mycket bra. Jag gillade också den andra storyn med Andrew och gänget. Hmm, insåg nu att jag skrev Andrew och inte Xander eller Anya... Måste betyda att jag gillar Andrew. Hur kul som helst då han grabbar tag i "Willows" bröst. Annars håller jag med om slarvet med manus i denna säsong. De har inte fyllt the Initiative med cement, Spikes "tortyr" medelst drunkning... Finns fler småsaker jag irriterat mig på. Minst intressant var Buffy och Spike-storyn. Jag menar, vad gör de med min Spike?!!! Jag tycker att hans karaktär blir mindre och mindre intressant och tråkig för varje avsnitt. Riktigt jäkla besviken är jag. Att de fuckar Xander kan jag acceptera (även om jag inte gillar det), men denna tråkifiering av Spike gör mig mycket besviken. Fast jag är den första att erkänna att den tråkiga story som just nu har med Spike att göra kan bli mycket bra senare i säsongen. Bara vi kommer ifrån att Spike hela tiden ska skrika i smärta. Been there, done that. Uppskattade dock allra mest att detta var ännu ett fristående avsnitt och jag hoppas att Willow och Kennedy är väldigt kära i nästa avsnitt.

Det sista måste vara drypande sarkasm!!

[Hajskaft]

Jag klarar verkligen inte av kennedy, jag måste spola fram eller gå ut ur rummet varje gång hon uppenbarar sig.
Hon är för jobbig bara, och hennes relation med Willow va ju ett skämt. Plastigt och osnyggt hanterat, ingen kemi alls. Kennedy nästan tvingar sig på Willow på ett sätt jag inte uppskattar, såklart att willow blir tillsammans med henne hon har inget annat val... plus att kennedy drar till med världens sliskigaste raggningsreplik:
"The fun part is the process of getting to know a girl. It's like—it's like flirting in code. It's using body language and laughing at the right jokes and—and looking into her eyes and knowing she's still whispering to you, even when she's not saying a word. And that sense that if you can just touch her just once everything will be OK for both of you. That's how you can tell." Jag. Spyr.

Det enda som håller detta avsnittet uppe är de scener med Buffy och Spike, haha

[Echolls]

Jag är verkligen besviken på den här säsongen. Den har aldrig varit någon favorit, men nu känns den nästan sämre än s1. Hoppas att det ändras från nästa avsnitt som jag har för mig att jag gillar ganska mycket.

Det här avsnittet var sämre än jag mindes det. Jag gillar idén med Willow/Warren, men jag tycker ändå inte att det blir särskilt intressant. Det kan ha något att göra med att jag avskyr Kennedy. Inte bara karaktären utan även skådespelerskan. Amy är inte heller så kul.

När det gäller Buffy och Angel så är det inte ofta jag ser efter hur lång tid det är kvar av ett avsnitt, men det gjorde jag en del här och har tyvärr gjort mycket på sistone.

Favoritcitat:

Giles: You think I'm evil if I bring a group of girls on a camping trip and *don't* touch them?

Betyg: 5

[latarmig]

Amy gör en trollformel som låter Willows omedvetna komma till ytan. Vad som döljer sig i Willows omedvetna vet inte Amy vilket innebär att hon inte vet att Warren ska träda fram. Den Warren vi får se är därmed en skapelse av Willows sinne. Det här kan dock inte stämma.

För om det bara är en skapelse av Willows hågkomster av Warren blandat med hennes egna skuldkänslor, hur kan man då förklara att Willow som Warren citerar den riktige Warren från "Seeings Red" (6x19) rakt av: "Think you can just do that to me? That I'd let you get away with it?"? Willow befann sig i hennes och Taras sovrum när Warren attackerade Buffy och hon hörde aldrig vad Warren sa, och var inte ens medveten om att Warren var där. Mitt försök till lösning av problemet hur Willow kan citera något som hon inte hört, är att Amy lockade fram det omedvetna hos Willow, precis som hon sa, men att det omedvetna i sin tur via Willows extremt starka magiska krafter lockade fram den riktige Warren och att Kennedy konfronterades med honom på gräsmattan.

Det här var säkert inte avsikten hos manusförfattarna, det framgår ganska klart att det hela tiden är Willow och hennes omedvetna som för en kamp där Kennedy hjälper Willow till seger över sig själv. Men den tolkningen besvarar inte hur Willow kan citera Warren. Min lösning har å andra sidan svagheten att den för in ett moment som inte är diskuterat i avsnittet, det vill säga att Willow omedvetet skulle ha låtit den riktige Warren manifesteras, och när en analys för in obekanta variabler ska man alltid vara vaksam.

Jag kommer nog inte längre än att här finns ett olöst problem.

[WillowGirl]

Ah, Amy. Vilket återseende. Hon får gärna hålla sig borta nu, tycker jag!
Och skönt att Willow iallafall blev sig själv, till slut.