Det sagt: flashbackscenerna är väldigt välgjorda, både till London och New York (speciellt som New York-scenen är filmad i LA, hehe). Drus min när William utan att tycka det är konstigt förklarar att hans mor ska följa med dem är helt obetalbar, och Williams dikt... herregud. Om hans mor faktiskt lyssnade på det utan att må illa måste hon verkligen ha älskat honom. Och jag gillar Spikes lilla snabbtillägg "...when I was a baby", så att ingen ska tro att hans mor fortfarande sjöng för honom vid 30 års ålder... hehe.
Och så Anya!
ANYA: Don't waste your time down that road. Spike's got some sort of "Get Out of Jail Free" card that doesn't apply to the rest of us. I mean, he could slaughter a hundred frat boys, and... Forgiveness makes us human. blah-dee-blah-blah-blah.
Fighten mellan Spike och Wood är riktigt bra, våldsam men samtidigt känslomässigt laddad - visst, Wood fuskar rejält, men han är ju bara människa. Man kan tycka att det är lite fegt att han inte vill slåss mot den besjälade Spike utan mot monstret... men det passar honom, och det är fullt begripligt; han har ju trots allt jagat det monstret hela sitt liv.
EDIT: jag har inte heller några problem med Spike "I don't give a piss about your mum". Det rimmar faktiskt riktigt bra med Spikes tidigare påståenden att han faktiskt lider av vad han gjort - men att ha dödat en slayer, vars hela funktion är att döda honom, kan inte stå högst på hans feelbadlista. Jag skulle faktiskt tro att han skulle haft mer förstående för Wood om hans mor varit ett av Spikes många oskyldiga offer. Jämför med hans lilla tal i "Fool For Love". Nikki visste vad hon gav sig in på, hon var ingen civilist, hon var en soldat i ett krig som Spike inte deltar i längre. Det Wood gör är - i Spikes ögon - är detsamma som om sonen till en soldat i andra världskriget sökt upp den gamle tysken som sköt ihjäl hans far 60 år tidigare och försökt mörda honom.
Och så en riktigt kul vampyrfajt också - det har varit lite dåligt med sådana på sistone.
GILES: Would you let this vampire live if he began saving the world?
BUFFY: Sure. Seems like a nice enough guy.
VAMPIRE: Thanks.
BUFFY: No problem.
VAMPIRE: My name's Richard.
BUFFY: Hi, Rich.
Ironi: Wood lyckas ju faktiskt. Han tar kål på monstret inom Spike - eller åtminstone sättet The First kom åt det. I stället för att döda mördaren ger han honom nytt liv. Han får inte ut något av det själv, tvärtom, han tvingas inse att hans mor inte bara togs ifrån honom utan faktiskt i någon mån valde det själv (jämför varje gång Buffy valt bort något i sitt liv - college, pojkvänner, sitt liv - för att rädda världen).
Och slutscenen är stark. Även om Buffy återigen beter sig som en idiot i scenen med Wood, och även om Giles förtjänar en rejäl banna, så gör det ont att se Buffy stänga ute Giles.