Betyg: 7 (med en lutning åt 8 ).
---
Jag tror jag tyckte om avsnittet, men jag vet faktiskt inte riktigt... det kändes någolunda avslaget och fick aldrig riktigt mitt adrenalin att pumpa. Dessutom "fuskade" de sig ju ur den situation som faktiskt fick mig hoppa till, nämligen när Spike tänkte döda Wood.
Men det är ett mycket intressant avsnitt ur karaktärssynpunkt. Grejen är ju dock att Buffy nu är så hård att det känns som att hennes resa håller på att sluta med att hon blir som The First Slayer. I Restless gör hon det klart att den styrka hon har som inte de andra Slayers har haft (och som hållt henne levande så långt) är hennes vänner. Men nu har hon inte vänner längre, hon har soldater. Hon tar inte order från någon, inklusive sin fadersfigur som hon stänger ute (bildligt talat) när han fortfarande tror att han vet bättre och har rätten att ta beslut åt henne (Tony Head är fortfarande en Gud f.ö.). Hon kan och kommer förmodligen vinna striden på detta sätt, men med oerhörda förluster och med risken att förlora sin egen själ. Inte genom att få den inlåst i en glasburk utan genom att tränga ut den.
Men frågan är om Joss tänker (och bör) sluta sitt mästerverk på ett sådant mörkt sätt? Det lutar nästan ditåt just nu. Det vore ett fruktansvärt deprimerande slut, men samtidigt oerhört modigt och originellt.
F.ö. fick vi även slutligen förklaringen på Joyce's kommentar till Dawn i Conversations With Dead People: "When the time comes, Buffy won't choose you."
Det ska bli ytterst intressant att se vart det här tar vägen. Särskilt med Giles och Buffys förhållande. Det bör vara dags för Giles att avslöja och undersöka meningen av vad ögat sade i Showtime.
Ett sådant avsnitt som på något sätt är mer intressant än underhållande, och som säkert får stor mening i det stora hela men som inte riktigt fick mig att njuta medan det pågick.
---
EDIT: Lägger nedan till lite fler kommentarer som jag skrivit om Lies:
Jag tror inte att Buffy räddar Spike för att hon älskar honom. Hon älskar Dawn mer isf. Hon räddar Spike och är orolig för att förlora honom för att han är en av deras allra starkaste soldater (förutom hon själv och Willow) i det kommande kriget. I det här läget har hon trängt ut alla personliga känslor och tänker bara på vad hon måste göra för att vinna mot The First.
Jag kände ingen särskild spänning över vad som skulle hända, och det är bara en eller två scener som jag kommer minnas särskilt (främst den sista bilden då Buffy/Giles är ett av mina absoluta favoritförhållanden i seriens historia). Älskar även titeln som inte barar syftar på Wood och hans mamma och Spike och hans mamma, utan minst lika mycket på Buffy och Giles. Giles är Buffys surrogatpappa, no doubt about it. Men han vägrar låta sin dotter ta helt egna beslut och det kan leda till att han förlorar henne. Hans uppgift var att göra henne till en Slayer, och nu när hon slutligen är det tror jag nästan han ångrar sig. DET var den riktigt intressanta delen av detta avsnitt för mig, inte Spike-flashbackarna eller Woods historia. Det är hårt anknutet med David Furys tidigare Buffy/Giles-avsnitt Helpless.
---
EDIT IGEN: Ännu fler kommentarer. Jäklar, vad vi diskuterade det här avsnittet då det begav sig.
Spike har ALDRIG visat ånger för vad han gjorde när han var ond sedan han fick sin själ tillbaka. Det har med personligheten att göra, inte det faktum att en själ automatiskt gör att du ångrar dig. Han har valt att lägga sina krafter på att hjälpa Buffy i hennes kamp mot ondskan (fortfarande, dock, för hennes skull och inte för att bryr sig om att hjälpa "den goda sidan" på en fundamental nivå) istället för att sona för forna brott. Och om det är något mord han verkligen aldrig skulle ångra så är det de på de tidigare Slayers. Som han sa, "they knew the game".
Även med en själ så är Spike en mörk karaktär med svarta sidor (jämför t.ex. med Angel i mitten av säsong 2 av "Angel" ). Han har inte tid eller ork att bege sig in i sitt förflutna och ångra all ondska han skapade. Det är en dörr han inte vill öppna. Han gör så gott han kan nu istället.
Ang. Buffy så håller jag fast vid min militär-metafor. Personliga känslor spelar ingen roll för henne i den nuvarande krigssituationen. DÄRFÖR är det viktigare för henne att ha Spike än Dawn levande, han är en stark och kapabel soldat. Betydligt viktigare än både Wood och Giles vid det här laget. Det faktum att hon inte kan lita på dem (till skillnad från Spike som aldrig skulle förråda henne medvetet) resulterar i deras direkta "avsked" från Team Buffy. "The mission is what matters."
Trots detta så gör det ONT i hjärtat att se splittringen mellan Buffy och Giles. Såg om Something Blue igår, och även om Buffy var förtrollad vid tillfället så är det rörande när hon vill att Giles, i rollen som hennes far, ska lova bort henne vid bröllopet med Spike. Jag älskar deras far/dotter-förhållande och kan inte vänta tills jag får se fortsättningen. Hoppas verkligen att de lyckas få någon försoning innan serien tar slut.
) och rykten säger att de hade svårt att hitta en som passade och var fin.
Jag kan dock faktiskt anse att du har vissa poänger - har också alltid reagerat på Buffys beteende i det här avsnittet. Har inte sett det på ett tag, får se vad jag tycker nästa vecka.
Men det är inget jag inte vet om....
