Alla verkar vara överens om att alla hennes år som
slayer har satt djupa spår, och det verkar väl troligt. Man skulle, om man vill, kunna gå vidare och säga att i och med det är mina exempel inte alls underliga utan egentligen en logisk följd av hennes egentliga identitet. Med andra ord, om man är kallad till att vara
slayer så kan ingen besvärjelse i världen förändra hurdan man är. Det enda man kan åstadkomma på sådant sätt är en inledande förvirring, men snart nog kommer
slayern underfund med vad hon ska göra.
Själv köper jag inte det. I mina ögon blir det för förutbestämt. Jag är mer inne på noikes spår att vi här har någonting som borde ha tänkts igenom en extra gång av manusförfattarna. Nåväl, anledningen att jag tog upp det var att problemet blir tydligt genom minnesförlusten, men Buffys mer- och mindervärdeskomplex är någonting som följer hela serien.
VelocityBoy skrev:Först och främst kul att se en liten essä igen av min favorit skribent (även om vi tycker olika allt som oftast) här på forumet
Roligt att du gillar mina essäer. :-) Det var ett tag sedan sist, vilket du verkar ha märkt. Tyvärr har jag för mycket jobb nu för att kunna ta mig tid att skriva någonting längre. Jag hade två längre essäer planerade som skulle skrivas innan sommaren var över, men jag skulle behövt en längre sommar. Får se när det blir av. Idag satt jag på jobbet och allt bara strulade så då satte jag mig och skrev här istället. :-)
Förresten det där med att vi tycker olika är tydligen ingenting vi kan lita på längre. Det har hänt ett flertal gånger på sista tiden att vi tycker lika (senast idag angående "Gone").
VelocityBoy skrev:latarmig skrev:Lyckan för mig som tittare och Spike är fullständig - medan det är mer osäkert vad Buffy känner.
Jag tror att hon är helt förkrossad över att ytterligare en viktigt man i hennes liv har lämnat henne och att Spikes villkorslösa kärlek till henne känns som en tröst, någon vill fortfarande vara med henne, någon som bryr sig bara om henne och ingen annan och det överskuggar att han är en vampyr och en mördare... åtminstone för tillfället.
Här håller jag nästan med dig, men jag tror att hon är mer omedveten om vad hon egentligen känner. Jag skulle tro att när hon till sist går hem ifrån Bronze så tänker hon "nej, vad har jag gjort". Under tiden de kysste varandra är jag inte säker på att hon kände någonting mer än allmän hopplöshet (eventuellt också förtvivlan), på ett omedvetet plan bara hamnade hon i hans famn.
Det här innebär att jag tycker din förklaring passar utmärkt som analys eller rekonstruktion, men inte som beskrivning av hennes skäl. Skulle man frågat henne direkt efteråt varför hon gjort det så skulle hon inte kunnat svara (detta alltså oavsett/bortsett från skamkänslor).