Det här är ett av de mest obehagliga avsnitten i hela serien. Det tar ett antal utvecklingar som hållit på LÄNGE och sliter sönder dem.
Spike. Ända sedan s5 har Spike blivit mer och mer sympatisk. Inte goody-two-shoes, men ändå, när det gäller står han på rätt sida. Våldtäktsscenen är hemsk inte bara för att det är en våldtäkt, utan också för att vi tittare - om vi följt serien de senaste 3 säsongerna - bit för bit har vant oss vid tanken att Spike har bytt sida. Den ende som kan säga sanningen om Spike i s6 är träskallen Riley, som har varit borta ett tag och missat alltihop.
BUFFY: Look, i-it can't be, okay? He-he's too incompetent. It's just Spike, Riley.
RILEY: Right. Deadly ... amoral ... opportunistic. Or have you forgotten?
Det är ett hårt uppvaknande för alla inblandade; vi
har glömt den Spike som vid flera tillfällen har gjort allt för att försöka ta livet av vem som än står emellan honom och det han vill ha.
SPIKE: Can anyone of your damn little Scooby club at least try to remember that I HATE you all?
Spike ÄR inte en god man. Han är inte nödvändigtvis ond heller, och han kan begå goda handlingar, men han är i grund och botten inte förmögen att VARA god. Hans raseri i kryptan efteråt beror inte på dåligt samvete - det har han inget - utan på att han inte kan få... TA det han vill ha. Want - take - have. Samtidigt är det inte fullt så enkelt att Spike försöker våldta Buffy av ondska; under läderrocken är han fortfarande förvirrade William, som aldrig kunnat ha ett normalt förhållande och inte förstår var gränsen går. Tidigare i säsongen ("Smashed" och "Gone") har Buffy mer eller mindre tvingat sig på honom; han förstår verkligen inte vari skillnaden skulle ligga.
s7:
Något sådant måste hända med Spike. I slutet av s6 är Spike inmålad i ett hörn, han säger det själv; han kan inte vara ett monster, men inte heller en människa. Det finns ingenstans för honom att ta vägen; han kan inte få Buffy, han kan inte vara William The Bloody, han kan inte vara något annat än en travesti på sig själv. Men samtidigt, monster eller inte så är han den PERSON han är och kan inte bara gå vidare med sitt liv, skita i Buffy och bosätta sig någon annanstans och dricka köpeblod i ett par hundra år. Det krävs något sånt här för att tvinga honom att ta sig vidare. Precis som Willow i "Wrecked", Buffy i "As You Were" och Xander i "Hells Bells" måste han träffa botten innan han kan börja ta sig upp.Willow och Tara. Det här är kulmen på något som byggts upp sedan "Becoming".
GILES: Willow, channeling such potent magicks through yourself, it could open a door that you may not be able to close.
Till skillnad från Buffy har Willow skaffat sig sin makt på mer eller mindre eget initiativ - och hon har ingen Giles. Hon har Tara, men innan s6 är Tara inte stark nog att säga ifrån när Willow inte fattar det som Giles (och Joyce) har inskärpt i Buffy från början:
makt innebär
ansvar. Ända sedan s2 har Willow - ofta uppmuntrad av de andra
BUFFY: I need you, Will. You're my big gun. (...) You're the strongest person here. You know that, right?
nästan i smyg blivit mer och mer kraftfull, utan att - enstaka ogillande ögonkast från Giles, Oz och Tara undantagna - någonsin behöva ta några hårda lektioner. När nånting går fel - som i "Something Blue" - har det egentligen inga allvarliga konsekvenser. Det är mycket att lasta på en stackars plugghäst. Först i s6 sker det, och det är Taras förtjänst; i och med att Tara i princip växt upp under Willows vingar - gått från snudd på autistisk till jämlik stark kvinna - är hon den enda som kan komma nära nog att verkligen säga ifrån och låta henne träffa botten.
Taras död gör ont; det är det mest sadistiska dödsfallet i hela serien. Budskapet är inte "lesbianer måste dö", precis som "Surprise" inte har budskapet "behåll oskulden hela livet"; men det är enda sättet att få till resten av säsongen.
Buffy har alltid varit mer intresserat av känslor än monster, mer av förhållanden mellan rollerna än snygga fighter. "Buffy in pain - good." Så det var oundvikligt att de förr eller senare måste göra en i kärngänget till big bad. Man kan inte ge ett gäng tonåringar superkrafter och sen inte ta itu med frågan om vad som händer när de används fel, SPECIELLT i en säsong som helt och hållet har handlat om att bli vuxen. Så vem ska vi göra till storskurk? Buffy? Knappast; de tog livet av henne förra året, ingen skulle verkligen tro att de skulle göra det igen, och ingen köper en Big Bad som man vet förr eller senare kommer att lugna ner sig och bli snäll. Giles? Bortsett från att Tony Head inte ville vara med så mycket så är han helt enkelt inte mäktig nog; han har den mörka sidan i sig, men hans makt är intelligens och vishet, inte något som verkligen kan innebära ett hot. Spike? För enkelt. "Åh, visstja, han är ond. Ge mig träpålen." *poff* Xander? Omöjligt, han är den ende av dem som fullständigt saknar superkrafter av alla slag, det är liksom hela grejen med honom. Anya? GILES besegrade henne på 10 minuter i "The Wish". Tara? För snäll. Återstår Willow, som är den enda av dem som a) faktiskt är mäktig nog att vara ett verkligt hot, b) har mörkret i sig och aldrig riktigt förstått det där med spärrar och ansvar, c) är en såpass älskad och oundgänglig roll att det ger en känslomässig chock att se henne som skurk. Men att göra en trovärdig big bad av en älskad vithatt är inte lätt; det räcker inte med att få oss att tro att hon är ett reellt hot och att det kommer att kräva mer än en kram för att lösa det - för att inte helt sabba hela serien (och göra det omöjligt att ta tillbaka henne i s7) krävs det också att tittarna fortfarande sympatiserar med henne. Vi måste VETA att hon gör fel (Buffys tjatande om att det är fel att mörda) men vi måste också KÄNNA att hon har rätt att handla som hon gör (Dawns "Good. I'd do it myself if I could" är våran reaktion).
Och därför måste - tyvärr - Tara dö, hur hemskt det än är. Det hade inte räckt med något mindre. Det hade inte gått att låta Willow tas över av någon demon; det måste vara WILLLOW SJÄLV som är hotet, inte någon namnlös ondska i hennes kropp. Det hade inte funkat att döda någon mindre rollfigur. Det hade knappat ens funkat att döda Tara i s4 eller s5, men under s6 har Tara byggts ut till att verkligen bli en rollfigur som står på egna ben, som inte bara är "Willows flickvän" utan någon som tittarna älskar (eller för all del hatar) för sin egen skull. Jag vill inte gärna tro att allt som händer mellan Willow och Tara under s6 BARA fyller funktionen att göra extra ont när Tara dör - men det är definitivt gjort med den tanken i bakhuvudet. Taras död blir en extra stor tragedi just tack vare att hon och Willow har haft det svårt men lappat ihop ett tidigare inte helt jämlikt förhållande till något som är på bådas villkor - och sedan rycka undan det när de är som lyckligast.
Och så är det sättet hon dör på också. Det skakar om ännu mer just eftersom det är allt man INTE förväntar sig att en dödsscen ska vara. Buffy är en serie om hjältar, och vi vet alla hur en hjälte dör. En hjälte blir uppspikad på ett kors för att rädda mänskligheten, eller störtar ner från en bro i kamp mot en balrog, eller gör ett svanhopp genom en helvetesportal; de dör FÖR något, de dör på ett speciellt vis, de har ett viktigt sista budskap, och deras död betyder något. Taras död är meningslös på så vis att Warren varken vill döda henne eller ens vet att han gör det. Det är bara ren otur. Hon räddar inte någon med att dö, hon hinner inte dö i Willows armar eller säga något som skulle kunna hjälpa Willow acceptera det, hon hinner inte ens själv märka att hon är skjuten, hon är död innan hon träffar golvet. Willows - och våran - reaktion blir samma som Xanders i "The Body"; sånt här händer inte bara, någon måste vara ansvarig för det här, någon måste betala. Och Willow drar näven rakt igenom väggen...
(Oj, det blev långt det här. Jag älskar verkligen slutet på s6. Hur mycket jag än hatar att Tara dör.)