caffeineaddict skrev:det handlar om hur mycket social kontext man önskar/vill att författare ska lägga in i sin berättelse, och hur mycket berättelsen helt enkelt är en berättelse som inte påverkar eller påverkas av den sociala kontexten. Det är en intressant aspekt men ur min synvinkel långt ifrån den huvudsakliga aspekten
Det följande har frågan om klyscha i fokus men det passar rätt bra att utgå från caffeines frågeställning.
När jag bedömer en TV-serie går jag i stort sett bara efter om jag vill fortsätta se den eller om jag lika gärna kan göra något annat. I de allra flesta fall blir det det senare, och jag använder mestadels TV-serier som kaleidoskop (färger som rör sig i rummet) medan jag arbetar. Jag jobbar ett tag, funderar, lägger ifrån mig boken tittar på TV:n några sekunder eller någon minut, innan jag sjunker tillbaka till arbetet. Det är sällan en TV-serie tar tag i mig.
När jag då fann att
BtVS skilde sig från mängden (en serie som jag inte kunde slita mig ifrån eller låta bli att tänka på) var jag tvungen att fundera över varför, och de svar jag kommit fram till handlar alla om frågor om social kontext, nämligen att serien bryter mot konventionerna för hur TV får skapas. Att
BtVS bryter mot inarbetade föreställningar har därför för mig (till skillnad från för många andra här) blivit av största vikt. Det bästa exemplet på dessa konventionsbrott är att huvudpersonerna är både onda och goda. När Buffy, Willow eller Xander handlar illa så är det därför att de är skrivna som människor, inte som TV-seriekaraktärer.
När jag första gången såg "Seeing Red" blev jag chockad av Taras död. Den kom som en blixt (ett skott) från en klar himmel, och var absolut inte någonting jag hade väntat mig. Van TV-tittare som jag är förväntade jag mig att hon skulle överleva. En introducerad karaktär som TV-tittarna har lärt sig att älska kan inte dödas hux flux, det är en regel jag kunnat i många år. Om en dylik karaktär ska lämna serien måste detta förberedas minutiöst. Därför tog jag de första sekunderna för givet att Tara skulle överleva, och hann också bli rätt sur över den förväntade upplösningen: Återigen har TV-seriemakare från USA visat sin inkompetens att skriva någonting annat än klyschor, tänkte jag. Men strax kom jag på att det här ju var ME, de hade dödat viktiga karaktärer förut, och de hade i avsnitt efter avsnitt visat att de kunde handla otillåtet. Det var därför med spänning jag såg nästa avsnitt, fortfarande med misstanken att de trots allt skulle förvandla det till en kliché och låta Tara mirakulöst överleva. De leker för övrigt med den idén i "The Body" när Joyce plötsligt vaknar till liv i ambulansen och alla börjar tala om ett mirakel. Det är klichéer som ständigt återkommer i amerikansk TV, så varför inte göra det nu också? Som tur var föll de inte för frestelsen utan gjorde istället någonting i mitt tycke unikt, någonting jag aldrig någonsin sett i en TV-serie (även andra länder inkluderade). De lät den älskade karaktären dö utan någon som helst förvarning. Märk väl att till och med Joyce död var väl förberedd, trots att den kom plötsligt (men som Tara så välfunnet förklarade för Buffy på sjukhuset är all död i en mening plötslig).
Att jag drar upp det här igen (jag har skrivit om det här i ett flertal trådar vid det här laget) beror på att tanken som introducerades här på Tara som lesbiskt offer, fick mig att tänka på att vad som är en klyscha inte är på förhand givet. Att se Taras död som en kliché har aldrig ens fallit mig in förut, jag har varit alldeles för upptagen med att häpna över MEs mod att frigöra sig från andra klichéer.
För att sammanfatta: Att en lesbisk kvinnas död kan ses som en kliché har jag inget problem med, det ingår i klichéarsenalen som manusförfattare har att arbeta med. Att Taras död skulle vara ett exempel på en sådan kliché finner jag så förvånande att det korsar gränsen till det oförståeliga.
Men måste Tara dö? Kan hon inte fortsätta leva? Givetvis kunde de ha gjort på något annat sätt, det finns aldrig bara en lösning, men jag har svårt att hitta något lika okonventionellt och dramatiskt effektivt som Taras död. Att det går att hitta andra lösningar gäller för övrigt inte bara Taras död utan även för att göra Willow ond, det går också att åstadkomma på annat sätt. Trettio sekunders funderingar kring demonisk inverkan, vampyrbett, minnesförlust etcetera gav till sist den här lösningen: Rack och Amy gaddar ihop sig, kidnappar Willow och ger henne en överdos magi, därefter ger sig alla tre på scoobisarna.
Men att hitta på en sådan alternativ lösning där Tara överlever löser väl ingenting? Frågan kvarstår: Om inte Tara ska dö, vem ska då göra det? Att alla överlever allting (i en sådan här serie) är väl den största klyschan (den mest vanliga lösningen) av alla?
Moderatorer: Skulle det inte vara bäst att skapa ytterligare en "Seeing Red"-tråd så vi har en där man bara diskuterar fram till och med avsnittet, och en som tar med de nästkommande avsnitten (och flytta hela den här diskussionen dit)? Det här är ju ett av de få avsnitt som faktiskt är riktigt svårt att diskutera utan att spoila. En annan (sämre?) lösning är att flytta den här diskussionen till tråden om hela säsongen.