Meningar som "Joss är ett geni" slängs omkring lite för lätt ibland. Men fan vet om det inte är motiverat här.
Jag var väldigt tveksam till en Buffymusical. Jag hatar musicals. Och min tvekan höll i sig... ungefär 2 minuter. För att vara exakt, till den här lilla grejen:
DEMON: She's not even half the girl she - ow...
Och från "I've Got A Theory" var jag helt fast. Givetvis är det typiskt
Buffy att göra en metamusical; alla i serien är precis lika förbryllade som vi över att de brister ut i sång.
Trots fantastiska insatser av alla så är ändå det som gör detta till ett stort avsnitt manuset. Sättet låtarna både för handlingen framåt - mer än så, löser upp alla knutar de redan fått in sig i i säsongen. Men även det att Whedon faktiskt lyckas skriva Buffydialog i musikform - utan att någon av rollerna förlorar något. Alla roller är lika mycket sig själva när de sjunger som när de pratar - jag menar, Xander får till och med dra dåliga vitsar. Ändå fungerar det fortfarande som låtar på egen hand.
Naturligtvis också stort beröm till skådespelarna, som (OK, i vissa fall med digital hjälp) lyckas göra riktigt bra sånginsatser - och dessutom hitta sångröster som passar deras roller; Buffy låter självömkande, Giles låter vis och faderlig, Tara är vacker men sårbar... (Undantaget är väl Spike. Marsters har en helt OK röst, men jag tycker inte han låter som Spike när han sjunger; Spike borde vara mer Johnny Thunders och mindre grunge light.)
Spoilers resten av s6 (och Angel s2)
Lorne hade säkert kunnat dra några slutsatser av att den som slutar som säsongens big bad är den som knappt öppnar munnen under hela avsnittet. Jag vet att det egentligen beror på att Alyson Hannigan vägrade sjunga, men det är ett snyggt sammanträffande; alla avslöjar sitt innersta i sång - men Willow, som är den som är på väg längst in i mörkret, är tyst.
Men allt vore förgäves om det inte under musicalen låg ett fantastiskt Buffyavsnitt - där dialogen bara råkar vara i sång. Den har allt som krävs; handling som förs framåt, karaktärsstudier, humor, smärta, oväntade vändningar (de två tagningarna av "I'm Under Your Spell"...). Musicalen blir aldrig en gimmick; det är ett av s6 bästa avsnitt, inte
för att de sjunger eller
trots att de sjunger - det är en så perfekt infogad del av handlingen att det inte känns konstigare att de sjunger här än att de talar i alla andra avsnitt.