sharatec skrev:/.../ även om jag för en gångs skull inte grät.
Tvärtemot mig då, sharatec. Jag har aldrig gråtit åt det här avsnittet tidigare, men det kom faktiskt några tårar under Anya's förtvivlade tal den här gången.
The Body känns som ett väldigt 'naket' och avskalat avsnitt, vilket ger det en oerhört realistisk ton. Avsaknaden av musik gillar jag skarpt, det känns som om man är *där*, i scenen. Det känns som om man går vid sidan om Buffy och är närvarande i hennes chocktillstånd. Jag tycker Sarah är fullkomligt lysande under de första tio minuterna i avsnittet. Fullkomligt lysande. Jag blev därför väldigt förvånad när Drew Goddard säger att han tycker att hon aldrig varit bättre än i Conversations With Dead People. Hon är väldigt bra där också, men i detta avsnitt är hon outstanding.
Jag är en av de personer som inte har med The Body på min topplista. Jag gillar det verkligen, det gör jag, men jag älskar det inte.
Däremot älskar jag flera ögonblick, som t.ex:
- Det brutala klippet mellan gladare tider med gänget (santa talk and egg nog) till Joyce's livlösa kropp på soffan.
- Och som jag sa i I Was Made to Love You-tråden: SMG's lilla Mommy? är så otroligt hjärtskärande.
- När Buffy går till skolan för att berätta för Dawn. Just det ögonblicket när hon säger att det har hänt något, en olycka... Jag kan *känna* den där kalla paniken som kryper nerför ryggraden när man känner på sig, innan man ens får beskedet att det är för sent, det har hänt något som inte går att ta tillbaka. Just då när Dawn säger "Is she-- But she's okay... but it's serious... but...". Just det ögonblicket tar kål på mig. När man bara vet. Man vet.
- Den allra sista scenen när Dawn trevande sträcker ut sin hand mot Joyce's kalla, kliniska kropp och kastar ut frågan som vi väl alla frågar oss själva: "Where'd she go?"