av A bear » lör mar 05, 2005 18:11
Okej, har nu sett om hela säsong 4 inklusive de avsnitt jag i vanliga fall undviker. Några tankar.
Jag gillar verkligen stora delar av s4. Verkligen. Ofta är den så bra som Buffy någonsin blir. Det finns väl knappast någon annan säsong där det kläms in så mycket utveckling, så mycket förändringar som i s4; hela gänget rycks upp med rötterna, alla de fyra originalhuvudrollerna får visa upp sig från helt nya sidor, tre av de bästa regulars i hela serien - Tara, Spike och Anya - gör entré på allvar (OK Spike har varit med ett tag, men det är först nu han verkligen blir en daglig del av gänget).
Här finns mängder med RIKTIGT bra avsnitt. Här finns oemotsägliga toppar som "Fear Itself", "Something Blue", "Hush", "This Year's Girl"/"Who Are You" och "Restless". Här finns småfåniga men oemotståndligt kul avsnitt som "Beer Bad", "Pangs" och "Superstar". Det är säsongen där de verkligen började tänka utanför boxen på allvar och göra avsnitt som inte liknade något annat. Alla skådespelarna får gott om möjligheter att visa sig på styva linan - inte minst Alyson Hannigan, det här är ju Willows säsong på mer än ett sätt - det finns relativt få fåniga MOTW och det är också en av de SNYGGASTE säsongerna - bara färgschemat på UC Sunnydale, det känns som en helt annan serie.
Så varför, när jag ska ranka säsongerna utan att ha något avsnitt framför mig, sätter jag alltid s4 på näst sista plats (före s1)?
Jag tror faktiskt, och jag vet att det har sagts förut, att det beror på Initiative. Alltihop.
1. Själva Initiativegrejen funkar bara inte. Dels är det den där "suspension of disbelief"-grejen. Det finns ett skäl till att Buffy sällan rör sig utanför Sunnydales stadsgräns; hela den här smått overkliga känslan som serien har, snudd på meta, funkar egentligen bara i en stad som med flit grundats som en demonmatsal ovanpå ett helvetesgap, där poliserna anställs för sin dumhet och alla har vant sig vid att titta åt andra hållet när gröna gubbar med horn dyker upp. När vi ska blanda in Arkiv X, Washington och fullständigt icke-magiska commandos går det inte bara på tvärs mot allt som serien varit innan; just för att det inte känns naturligt - och för att Buffy dejtar en av dem - så krävs det så mycket uppbyggnad att vi aldrig slipper ifrån Initiative, det måste in i vartenda avsnitt. Potentiella 10-poängare som "New Moon Rising" dör fullständigt så fort vi åker ner i den där hangaren och lyssnar på machoprat. Andra arcs och big bads flyter naturligt in i Buffyverse; Initiative måste jämkas in med stämjärn och slägga. (Dessutom för de bort en av seriens bästa little bads, Ethan Rayne, för all framtid. Bara det är skäl nog att tycka illa om dem.)
2. Riley. Nej, jag gillar inte Riley och kommer aldrig att göra det. Han är träig och han är korkad. Hans arbetsgivare förgiftar honom, försöker mörda hans flickvän och släpper loss ett monster som vill utplåna mänskligheten - och han rynkar pannan och fortsätter gå till jobbet. Hans bäste vän säger att hans flickvän förtjänar att bli mördad - han rynkar pannan och förlåter honom. OK, visst, han är drogad och han har trott på detta så länge, men han framstår alltför länge som alltför trist.
3. Adam. Tristaste big baden NÅGONSIN. Som jag sade i någon annan tråd; alla andra storskurkar har kunnat hota Buffy på en känslomässig nivå. Adam är bara fysisk. Vilket han inte borde vara, originalfrankenstein är ju metafysisk som fan och de borde ha kunnat göra något med det, men summa summarum av Adam blir: trista, lååååånga monologer om hans egen förträfflighet och starka nävar. Minns ni Simpsonsavsnittet där Itchy & Scratchy får sällskap av Poochie, en hund som åker skateboard och rappar om sig själv? Adam är Poochie; menad att vara cool, farlig och omskakande, men i slutändan bara urtråkig. Andra säsonger har ALLTID en skurk och en slutstrid som ställer Buffy och/eller gänget inför ett verkligt dilemma, där de verkligen riskerar mer än att bara bli ihjälslagna och måste VÄLJA mellan alternativ där inget är helt gott och inget är helt ont. I säsongen innan var Buffy tvungen att mörda - inte dräpa, mörda - sin surrogattvillingsyster, för katten. Vad behöver hon göra mot Adam? Bara lura ut ett sätt att bli stark nog att slå honom på käften så det känns. Inget moraliskt dilemma, inga motstridiga känslor, bara svart och vitt. Och de drar ut på det i evigheter dessutom.
Den stora storyn är ju sönderfallet i scoobygänget. Hur varken Xander eller Giles har någon naturlig roll längre, alla gamla förhållanden faller isär, alla skaffar sig nya pojk- och flickvänner utanför kärngänget (och åtminstone två av dem håller viktiga delar av det hemligt från de andra till en början, märk väl). Slutstriden mot Adam blir en ursäkt för dem att sy ihop gänget igen, om än med besvär; men den fungerar enbart som en ursäkt. En stor, grön plot device med diskettstation till hjärta.
Så säsongen känns verkligen kluven. Ofta helt lysande, ofta sämre än den någonsin varit eller skulle bli. Och i regel i samma avsnitt. Men jag gillar den ändå. För det mesta.
Oj, det vart långt det här.
"There's been a contamination."
"You're like the Michael Jordan of being a sonofabitch."
"I've been saying, anybody who didn't get that this is the last season after this scene was missing the point." - Joss Whedon, 7.01