Såg om den igen igår (för att få med Joss kommentarer också, vilka mycket riktigt är väldigt bra för det mesta). Ett par ytterligare tankar:
Scenen med Tara och Willow i en trång korridor av röd sammet är - som Joss mycket riktigt påpekar - inte speciellt svår att tolka. Hrm.
Kom på hur mycket jag faktiskt gillar scenen med Riley och Adam. Inte för att jag gillar någon av dem som karaktärer, men här används de alldeles utmärkt, får symbolisera det där hårda, vänsterhjärnemanliga (när kameran zoomar in under bordet och Riley blir till en pistol - återigen, doktor Freud till receptionen tack). Snygg setup inför framtida avslöjanden om slayermyten också.
RILEY: Buffy, we've got important work here. A lot of filing, giving things names.
BUFFY: What was yours?
ADAM: Before Adam? Not a man among us can remember.
Adam är ju i det här fallet inte bara det gröna monstret, utan även den andra Adam - den förste, han i lustgården. Han som gav namn åt alla djuren. Vilket går stick i stäv med The First Slayer, som uppenbarligen representerar något mycket mer primitivt - nästan förmänskligt - än den judisk-kristna skapelsemyten. Alltså; männen i Buffys liv försöker, precis som The Council i s3, styra upp henne till hur saker har formats och "ska" vara (s7)
(jfr avslöjandet i s7 att männen från början inte ville ha mer än en slayer eftersom fruntimren då skulle få för stora idéer i huvudet), leka krig och sätta tydliga namn på allting. Men Buffy hittar en väska med lera, hon inser att det fanns något som kom före allt det där...
Det är snyggt uppsatt inför något som sedan inte förklaras fullt ut förrän 3 år senare. Och det är samma väska!
Notera att The First Slayer försöker döda gänget enligt de roller - ande, hjärta, vishet, händer - som de antog i "Primeval". Hon suger bokstavligt andan ur Willow, sliter ut Xanders hjärta, besvarar Giles "I can defeat you with my intellect" med att slajsa av hans huvudsvål och slåss mot Buffy med bara händerna...
Sen upptäckte jag också att ostanalysen ovan känns oroväckande logisk. Usch.