av caffeineaddict » tor dec 30, 2010 10:54
På tok för tidigt för en Best of 2010-lista (man hinner ju ändå aldrig se de bästa förrän året efter), så jag följer Niklas rekommendation och listar de bästa filmer jag sett i år, oavsett när de gjordes. Nu ska vi kanske se Black Swan ikväll iofs, så den kanske hinner uppdateras:
1. Where the Wild Things Are (Spike Jonze, 2009). Fullkomlig emotionell katarsis och så mycket som jag någonsin gråtit under/efter en biovisning. Tryckte på en knapp som fick fram en genuin, komplicerad känsloreaktion (istället för standard happy/sad/funny/scary-filmkänslor) som jag inte kan minnas att jag fått sedan 6FU-avslutningen.
2. This is England (Shane Meadows, 2006). Eller årets "varför har jag inte sett den tidigare"-pris. Alla har ju rekommenderat den sedan den kom, men det har bara inte blivit av förrän nu. Och det var värt väntan. Satan i gatan. Ska snart se '86.
3. Man of Marble / Man of Iron (Andrzej Wajda, 1977/1981). Andrzej Wajda gör en komplex och djuplodande studie av arbetarklass i kamp mot kommunismregim över två generationers tid, och lyckas göra det utan att bli stentrist. Istället sätts karaktärerna i fokus och använder narrativ på ett sådant sätt att det blir fascinerande snarare än stelbent. Den första filmen är ett ordentligt snäpp bättre än den andra, men de är verkligen del 1 och 2 av samma historia så det går inte att rekommendera den ena utan att rekommendera den andra.
4. The Leopard (Luchino Visconti, 1963). Såg den i HD och ärligt talat hade den inte behövt handla om någonting utan hade ändå hamnat på listan bara genom att vara bland det vackraste som någonsin filmats. Familjesagan landar lite i skymundan av det visuella, men det är ändå en av de där riktigt lyckade epikerna "som de inte gör nuförtiden".
5. The Social Network (David Fincher, 2010) David Fincher gör en bra film, Aaron Sorkin skriver ett charmigt, bra manus där karaktärer pratar snabbare och smartare än vad någon någonsin gör spontant i verkligheten. Så saker är precis som de alltid har varit. Och som de gärna får fortsätta vara.
6. A Serious Man (Joel Coen, 2009). Bröderna Coen gör en bra film och skriver ett charmigt, bra manus där karaktärer är quirkigare och råkar ut för mer sanslösa händelser än vad någon någonsin gör i verkligheten. Och sen behöver jag försvara filmen i ett långt inlägg på BF. Så saker är precis som de alltid har varit. Och som de gärna får fortsätta vara. Ni kan se detta som en promo för en kommande True Grit-postning någongång i mars.
7. Inception (Christopher Nolan, 2010). Nolan fortsätter efter Dark Knight sina experiment med att se om man kan kombinera hjärna med popcornfilm, denna gång utan att luta sig på en franchise. Och lyckas alldeles spektakulärt väl med denna balansgång, ett steg åt antingen ena eller andra hållet och det hade blivit antingen Primer eller Lost i långfilmsformat (huva!).
8. El secreto de sus ojos (Juan José Campanella, 2009). Har alla såna där element som antingen skapar fantastiska eller röriga/rulla-med-ögonen-filmer: mordmysterium med politiska inslag, flera tidslinjer, kameraonanerande regissörer. Fantastisk film.
9. Apu-trilogin (Satyatjit Ray, 1955/1957/1959). Familjesaga som under tre filmers gång växer sig in i hjärtat. Under första filmen kändes allt lite typiskt neorealistiskt och som att "Vittorio de Sica gör sånt här bättre". Men film två var bättre och fick film ett att växa i backspegeln och sedan gav film tre alltihopa ett fantastiskt känslomässigt klimax. Fascinerande bild av den indiska vardagen under 1900-talets första halva och åter igen: sätter man karaktärerna först så vinner man i slutändan.
10. El orfanato (Juan Antonio Bayona, 2007). Slutet sviker lite av vad som annars hade varit det mysrysligaste jag sett på hur länge som helst. Exakt min sorts rysare, även om ensamstående kvinna med barn som träffar spöken i ett gotiskt hus bara är en film ifrån att bli en för stor klyscha.
Relativt tunt filmtittarår även ur denna vinkel. Visst är alla dessa grymt sevärda filmer, men kring de sista tre-fyra faller lite under den riktiga "Fyfan-vilken-jävla-film-jag-måste-berätta-för-alla-om-den!"-känslan och då är det av alla jag sett på hela året oavsett när de gjordes.