av A bear » tis dec 27, 2011 23:46
Jag har fortsatt glo igen 2011-filmer:
Det ni kanske hört om The Tree Of Life:
- Det är en Terrence Malick-film. Han har inte gjort många sen 1973, men allihop har varit långa, oerhört vackra, och så späckade med djupa tankar och bildtematik att David Lynch skulle få lust att göra en Rambofilm.
- Den är lång, oerhört vacker, och så späckad med djupa tankar och bildtematik att David Lynch skulle få lust att göra en Rambofilm.
- Han har jobbat på den i uppskattningsvis 93 år.
- Det är ett metafysiskt familjedrama i 50-talets USA med Brad Pitt, Sean Penn som hans son, dinosaurier, och Big Bang.
- Den är obegriplig och pretentiös.
...och jo, den näst sista punkten stämmer, och den sista stämmer nästan inte alls. Dinosaurierna hör dit, på något vis, och i grund och botten är det trots allt en riktigt enkel historia som Malick sen utforskar varenda liten vinkel och vrå av. Han börjar med ett citat ur Jobs bok (boken om hur Gud försöker lära mänskligheten att leva med sina begränsningar, alt boken om hur en psykotisk Lovecraftgud slaktar människor för att vinna ett vad), och berättar sen en historia om en liten familj där modern försöker älska sina söner och fadern försöker lära dem att de måste vara starka. Och så länge han nöjer sig med att cirkla runt den där frågan - hur är man mjuk nog att inte skada andra, men hård nog att inte själv bli skadad, och hur lär man det vidare, och hur motiverar man det för sig själv, och och och - så är The Tree Of Life ofta helt briljant, något av det snyggaste jag sett, intimt och nära om fyra personer och (kanske) en gud, som kanske också bara är fadern, eller om det nu är tvärtom, och herregud vilken skådis Brad Pitt kan vara när han känner för det. Tyvärr har Malick också svar att ge, och då faller han lite för ofta ner i en ganska kitschig blandning av bibeln och Paolo Coelho som blir snudd på pinsam. Vad man tycker om filmen kommer att bero en hel del på hur mycket man kan leva med det. Fram till de sista tio minuterna kan jag det, därefter blir det liiiiite svårare.
Melancholia är på många sätt raka motsatsen till Tree Of Life; där Malick tror på ordning tror von Trier på kaos och sönderfall, där Malick tror på kärlek tror von Trier på ensamhet, där Malick tror på given mening tror von Trier på skapad mening, där Malick komponerar varenda tagning med millimeterprecision låter von Trier både skådespelare och kamera falla i handlös panik emot duken, förutom i de långa tagningarna där planeten Melancholia själv skiner över världen och allt stannar av. Det vet han hur man gör; Melancholia är en både vacker och otäck studie av depression och jordens undergång, med en Kirsten Dunst som bit för bit ramlar sönder tills hon paradoxalt nog är den enda som är stark nog att stå. Om man inte är trött på von Triers fetisch för utsatta kvinnor finns här mycket att hämta, och även om man är det är Dunst och Gainsbourg väl värda att se ändå. Dessutom filmat på Tjolöholms slott utanför Kungsbacka, tyckte väl det såg bekant ut.
Martha Marcy May Marlene. En ung kvinna flyr från sekten ute på landet där hon tillbringat två år med att rensa grönsaker, lära sig skjuta, bli hjärntvättad och våldtagen och skaffa sig vänner som aldrig skulle överge henne. Hon springer hela vägen in till stan, ringer till sin syster, som kommer och hämtar hem henne. Slutet gott, allting gott.
Där börjar filmen. För det fanns ju skäl till att hon frivilligt (allting görs frivilligt i den här filmen) gick med i den där sekten till att börja med, och hennes syster med make har ju egna liv att leva där det inte finns plats för en lillasyster som varit spårlöst försvunnen i två år och vägrar säga var hon varit. Så via flashbacks och allt mer spända familjescener får vi följa hur hon försöker pussla ihop sig själv, och... alltså, om någon för två veckor sen hade sagt att tvillingarna Olsens lillasyrra skulle stå för en av årets skådespelarinsatser hade jag skrattat, men Elizabeth Olsen i titelrollen (-rollerna?) är makalös. Jag vill säga "hudlös", men det stämmer ju inte; tvärtom, här är bara hud med en gapande tomhet innanför som skrämmer henne själv mer än någon annan. Martha Marcy May Marlene är många namn att sätta på en person utan att hon har något att säga till om själv, och filmen är - även om handlingen möjligen dras något varv för mycket - en uppvisning i hur man lär en människa att för sitt eget bästa, helt frivilligt, ge upp sig själv. Och nej, det gäller inte bara sekter.
Red, White And Blue. Han har misshandlat och bundit fast en familj - mamma, pappa, barn. Han lutar sig över lillflickan, 10-11 nånting, håller upp kniven och säger att han ska göra henne en tjänst: hon ska själv få välja om hon vill leva utan mamma och pappa eller dö med dem. Vår hjälte, mina damer och herrar.
Noah Taylor har gjort två minnesvärda roller i år: i Submarine är han en brittiskt fumlig, deprimerad velourpappa som inte kan stå upp för sig själv alls, och i Red White And Blue är han en tortyrspecialist som tar hämnd Texas style. Den där scenen kommer mot slutet; innan vi når den och vet varför får vi en dryg timma långsamt uppbyggt arbetarklassdrama med honom, en ung tjej som hamnat ganska fel i livet (Amanda Fuller, f d potential i Buffy, mycket bättre här) och ett kämpande punkband som precis sålt sin tusende CDR. Det är länge ett välspelat indiedrama innan våldet som alltid måste finnas där kommer upp till ytan, och när det gör det vet vi precis hur det ser ut. RW&B är en riktigt uppfuckad film, mörk och blodig (fast inte i närheten så blodig som den känns - mycket händer strax utanför bild) och nästan helt utan godhet. Det är också en av de bästa om-man-nu-kan-kalla-det-skräckfilmer jag sett från USA på ett par år. Det är en konst att göra våldsfilm på 2010-talet utan att det känns spekulativt och klichémässigt, men här fungerar det. Oj, vad det fungerar.
Annat, lite mer kortfattat:
Kyss mig: I grund och botten en ganska ordinär film om kärlek och otro, med den originella biten att den handlar om två kvinnor gjord så ärlig och okontroversiell att den å ena sidan undviker att göra sensation av det men också å andra sidan gör filmen nästan lite för enkel. Välspelat och snyggt, men lite väl många klichéer och förutsägbara repliker (speciellt mot slutet) för sitt eget bästa. Men värmer gott efter några av de där andra filmerna.
Cave Of Forgotten Dreams. Fantastiska bilder, och visst är det alltid härligt att höra Herzog lägga ut texten om människans villkor, men ibland önskar man lite att han ville hålla käften och låta någon annan tala också - det finns många intressanta frågor som väcks av den här nedstigningen i en 35 000 (!) år gammal idévärld, och som han inte verkar helt intresserad av att utforska fullt ut. Men herregud, om ni är det minsta intresserade av människans idéhistoria måste ni se detta.
Nawals hemlighet. Fransk-kanadensiskt krigsdrama som spänner över generationer av invandrare från ett ospecificerat land i Mellanöstern. Drabbar väldigt hårt och hittar hela tiden nya vändningar att lägga in just när vi tror att vi vet vad historien är. Det håller långt, även om den sista twisten kanske tar det ett varv för långt. Men återigen, enormt starka skådespelarinsatser räcker långt.
The Black Power Mixtape 1967-1975. Stort material som förtjänar att visas, men som kanske hade behövt lite mer bakgrund och analys.
"There's been a contamination."
"You're like the Michael Jordan of being a sonofabitch."
"I've been saying, anybody who didn't get that this is the last season after this scene was missing the point." - Joss Whedon, 7.01