adolvsson skrev:Plockade precis hem Rosewood men då tar jag nog bort den direkt igen.
Jag undrar om du inte ska ge
Rosewood en chans ändå... Har nu sett t.o.m. 1.05 och det har blivit lite charmigt ändå, och har oväntat nog fokuserat mer på karaktärerna (och då inte bara de 2 huvudrollerna utan även omkringliggande familj, etc) än vad procedurals brukar göra. Hittills ingen arc dock, utan fall-för-fall. Men mer karaktärsfokus än vad jag är van vid från procedurals som sagt. Dock har jag fortfarande problem med det. Jag kan inte låta bli att störa mig på huvudrollens glassighet, men det kanske är meningen. Och hans mamma är också för jobbig än så länge. Och den kvinnliga huvudrollens "tuffa" (läs: störiga och överspelade) attityd. Och jag har inte alls tyckt att
Rosie och Bonavista har kemi, men eventuellt är det på g lite ändå? Äsch jag vet inte. Jag har det fortfarande som slötittarserie som jag inte tycker särskilt mycket om, men jag kan inte låta bli att undra om jag inte hade kunnat gilla det mer om jag faktiskt fokuserat lite och hängt med? Nu kan jag nog knappt återberätta handlingen för något av avsnitten... men kan däremot berätta om karaktärernas relationer, etc, vilket ju ändå är ett gott tecken. Sen hoppas jag väl lite att jag ska börja gilla det mer, för jag har så få serier jag tycker om just nu, och jag läste en faktiskt positiv recension av Rosewood häromsistens och tänker att det kanske bara är jag som missar grejen?
Quantico: Min ena favvo av de nya serierna jag börjat följa i höst! Problemen med störiga skådisar/karaktärer i de första avsnitten har antingen blivit bättre, eller så har jag vant mig, men jag stör mig inte på alls mycket längre. Det är spännande som attans, många svängar hit och dit, och jag blir alltid frustrerad när avsnittet tar slut och jag måste vänta till nästa vecka.
The Player: Gillar jag också - min andra favorit! Har fortsatt bygga på arcen, plus att "veckans fall" ofta har en koppling till handlingen eller karaktärerna på ett eller annat sätt. Jag vill btw bli Cassandra när jag blir stor. Bra skådisar är det också tycker jag. Plus att jag är positivt överraskad över att de inte dragit ut på saker och ting alldeles för mkt.
Fargo: Säsong 2 har ju börjat nu. Jag har bara sett ngt avsnitt. Och på sätt och vis är jag besviken, för jag hade fastnat så stenhårt för första säsongens karaktärer och handling, trots att jag mycket väl visste att detta ju är en helt annan del av historien, i ett annat årtionde. Men det blir säkert bra? Får ta och se lite fler avsnitt. Visst har ni väl förresten sett Fargo säsong 1 allihop? För det borde ni VERKLIGEN göra. Har fastnat i mitt medvetande på ett sätt få serier gör. Kan inte komma på något som var dåligt med den. Visst, ingen the Wire kanske, men väldigt många rätt. Se den om du inte gjort det redan!!!
Inte en ny serie, utan något gammalt men som är nytt för mig:
X files. Nu när det ska komma en ny säsong tänkte jag faktiskt ta och se serien från början. Och direkt fastnar jag i problemet jag hade för kanske 15 år sen när jag beslutade mig för att inte se mer... det är så galet läskigt... Jag brukar vara en sån som skriker "iiiihhhh" vid överraskningsmoment i valfri dålig skräckfilm eller otäckt avsnitt av en serie, men jag är ytterst sällan så här obehagligt rubbad in i märgen av det jag ser - och här blir jag det i
varenda avsnitt... Alltså... jag minns fortfarande med fasa de fasansfulla enorma maskarna som rörde sig under huden på folk och styrde dem till att mörda varandra i ett trångt utrymme - i avsnittet jag såg för jättemånga år sen och som hejdade mig från att börja se serien även på senare år. Jag försökte igen för ett-två år sedan men kom inte längre än piloten då heller. Nu har jag nått avsnitt 4 men jag pausar i varje avsnitt för att titta på snälla och mysiga saker. Det behöver inte vara läskiga grejer som sker ens, men det är så... uuurgghhhh... läskigt från grunden. Och när det väl blir spännande otäcka saker är jag helt skakig så att det känns oroligt i magen. Yikes. Men jag älskar dem, Mulder och Scully (mest Scully), och jag hoppas jag ska ta mig igenom detta nu och inte bara må dåligt av upplevelsen utan faktiskt få uppskatta det lite också. Ikväll lär jag dock drömma mardrömmar om äckligheterna i 1.03 - avsnitet som heter Squeeze och handlar om
äckeläckeläckelsnubben som tar sig in i till synes stängda utrymmen och dödar den som är där, för att sedan äta upp dennes lever... Och som kan förlänga sina lemmar till att klämma sig igenom även pyttesmå utrymmen... Uuuurrrkkk..... Han var jätteäcklig. Fast inte bara han i sig. Hela alltihop är skitäckligt. Kanske handlar det om att den som gör musiken till X files träffar precis rätt för att orsaka rädsla hos mig på ett sätt som få andra gör? Kollade därför upp Mark Snow. Även varit inblandad i 29 avsnitt av OTH, som jag tyckte också påverkade mig emotionellt fast då inte på ett skrämmande sätt... Men i övrigt... Jag vet inte. Smallville hjälpte inte musiken till för att fånga mig iaf. Inte Ringer heller. Nåja. X files är ändå sjukt äckligt, oavsett orsak.
iZombie: Jag undrade väldigt över varför jag inte sett klart s1, när jag vet hur mkt jag tyckte om det. Tänkte dock att det fanns en orsak, och lät det ligga. Tills igår. DÅ insåg jag att jag tydligen visst sett hela s1, jag hade bara glömt att klicka i det på myepisodes. Nu har jag sett allt som kommit av s2 också, och jag gillar det massor.
VM-referensen i ep
3med
repliken "a long time ago we used to be friends" var fin tyckte jag. Jag saknar fortfarande VM, men iZombie är himla fint det med. Inga svackor i s2 hittills. Hoppas det ska stå sig bättre än VM s2-3.