Jajamensan, flera av er har vetat att det här har varit på gång ett bra tag, men nu är det alltså äntligen dags att börja presentera.
Först några förklarande grejer: nej, vi har inte exakt samma filmsmak. Nej, långt ifrån alla filmer på den här listan skulle landa på våra individuella Topp 100-listor. DÄREMOT kommer varenda film på den här listan att vara helhjärtat rekommenderad av oss båda (låt oss säga att alla filmer skulle finnas med på våra individuella Topp 300 eller nåt sånt). Vi kommer skriva varsin kommentar till varje film, planen är även att vi ska ha sett om dem precis innan det skrivs om dem för att hålla dem färska i minnet och försöka ha något nytt och roligt eller intressant att säga om dem. De har valts och rangordnats utefter en noggrann och komplicerad process som tagit mer än ett år men som också har skapat en lista som vi båda känner oss relativt nöjda med (om nån är mer nyfiken över precis HUR vi gått till väga, though I can't see why, så är det bara att PM:a eller ta kontakt på annat vis). Och vi satte nominerings-stopp vid nyår så ingen There Will Be No Country When the Diving Bell and Juno Goes Into the Wild.
Naturligtvis kommer inte alla att hålla med oss, men vi hoppas att listan ska kunna tipsa folk om bra filmer de inte sett eller påminna dem om bra filmer de inte sett om på alldeles för länge. Dessutom hoppas vi såklart på en del livliga diskussioner kring de presenterade filmerna.
Vi kommer presentera två filmer i veckan (iaf är det målet, but you know how we are...), så gissningsvis kommer det här ta ungefär ett år. OM vi inte faller bakom schemat vill säga. Who wanna take bets?
Det kommer dyka upp filmer från alla möjliga tidsåldrar och länder. Naturligtvis är vi fanboys av vissa filmer, regissörer o.s.v. som kommer ta upp mer plats än andra. Och det är absolut ingen lexikonlista där vi sagt "Oohh, vi måste ha minst en fransk, en rumänsk, en svensk och en isländsk film på plats 80-100!". Vi har överhuvudtaget inte tänkt på det viset. Så naturligtvis kommer det väga rätt tungt åt det engelskspråkiga, även om långt ifrån alla filmer kommer vara från Staterna.
Oh, och för alla som kommer vilja kasta DET ordet mot oss när en film gjord innan 1975 och kanske t.o.m. utanför USA:s gränser dyker upp (hej, Sebbe!) så vill vi bara parafrasera Matt Santos i The West Wing:
So when you try to hurl that label at my feet, 'Pretto,' as if it were something to be ashamed of, something dirty, something to run away from, it won't work. Because I will pick up that label and I will wear it as a badge of honor.
That having been said, bring out the popcorn, let's get to the movies!
#100: Boogie Nights
(Paul Thomas Anderson, 1997)
Nicklas säger: Det var den första av Paul Thomas Andersons filmer jag såg -- Hard Eight såg jag först några år senare -- och det är nog den jag skulle vilja påstå där humanismen syns som tydligast. Det är också den filmen som behövts det mest, risken hade annars varit för stor att glida in på moraliserande om hur hemska alla är i porrbranschen.
För oavsett hur det går för huvudpersonerna, hur dumma de är, hur lite de bryr sig eller bara har otur så är det genomgående gjort för att skapa sympati. När Dirk försöker ge sig på musikkarriär så är det givetvis en rolig scen, men samtidigt är den tragisk. Och det är något som är genomgående i hela filmen. En Shakespeare-tragedi skiljer sig från hans komedier genom att alla dör på slutet istället, och Boogie Nights är en tragedi på samma sätt. Tack och lov, annars hade det nog inte varit alls lika uthärdligt.
Kalle säger: En sak ska sägas direkt: Jag älskar Paul Thomas Anderson. Alldeles besinningslöst. Till den grad då han är den nu levande regissör vars nästa film jag alltid ser allra mest fram emot. För han har aldrig gjort mig besviken. Fem långfilmer, och jag älskar varenda en utav dem. Så det här är en recension skriven av en fanboy.
Det här var hans andra långfilm, och första gången efter sin suveräna lilla lågbudget-indie Sydney (som mot hans vilja döptes om till Hard Eight), som han fick en chans att göra något med en ordentlig summa pengar och skådisar som många människor i alla fall kände igen, även om ingen superstjärna ställde upp (Mark Wahlberg var inte känd som mer än Marky Mark än, Burt Reynolds hade alla glömt bort att han existerade). Och hela filmen känns som om att han hade byggt upp hela sitt liv för den här möjligheten, och om han aldrig mer skulle få göra en film på den här nivån så ville han klämma in all sin kunskap, all sin talang och allt han älskade med film på 2½ timmar. Det här är INTE en subtil film. Inte någonstans. Den är balls-to-the-wall hela vägen igenom. Långa tagningar, slow-mo, speed-up, inzoomningar som medvetet drar uppmärksamheten till sig, split-screens, dansnummer, byte av film stock och aspect ratio... you name it, it's here. Detta annonseras direkt ut i början när han lyckas presentera alla sina huvudkaraktärer i en fem minuter lång tagning som glider genom en nattklubb och som skulle kännas stulen från Goodfellas om den inte var så jävla bra.
För Paul Thomas Anderson älskar film. Han älskar film, han älskar musik och han älskar, älskar, ÄLSKAR sina skådespelare. Han vill ge dem ögonblick, repliker och tagningar där de får skina och visa vad de kan och det gör han. Det är en av orsakerna till att han får in så många karaktärer och historier på "bara" 2½ timme och lyckas få hela bunten minnesvärda (här finns egentligen tillräckligt med grundmaterial för en TV-säsong). Och även om stjärnor saknas så vet han skillnaden mellan en KÄND skådis och en BRA skådis och han får absoluta underverk ur några av Hollywoods finaste karaktärsskådisar (Julianne Moore, Don Cheadle, William H. Macy, John C. Reilly, Luis Guzman, Alfred Molina, PHILIP FUCKIN' SEYMOUR FUCKIN' HOFFMAN!) och även riktigt bra grejer ur några annars ganska halvdana skådisar (Wahlberg, Heather Graham och, let's face it, Burt Reynolds).
Soundtracket måste nämnas, om inte annat för den rent enorma mängd av mina guilty pleasures från 70 och 80-talet som infinner sig ("The Best of My Love", "Brand New Key", "Spill the Wine", "Driver's Seat", "Sister Christian", "Jessie's Girl", "99 Luftballons", "Livin' Thing"...) innan han avslutar med ett montage satt till en av musikhistoriens största mästerverk: Beach Boys "God Only Knows".
Om man måste prata referenser så står det klart ganska fort att Anderson har tittat mycket på Robert Altman och Martin Scorsese, men han är också så öppen med det att det känns onödigt att prata om stöld eller plagiat av något slag.
För de som inte vet är Boogie Nights historien om Eddie Adams, en 17-åring med en enorm trouser snake som hittas av porrfilmsregissören Jack Horner i mitten av 70-talet och tar sig namnet Dirk Diggler och snabbt blir en porrfilmsstjärna av stora mått (höh höh...). Livet är en fest, men som i alla såna här filmer kan inte festen vara för alltid och snart blir 70-talet 80-tal och domedagsklockan klingar (bokstavligen talat). Det är en ensemble-film, så alla i sällskapet får sina egna små historier och ögonblick och trots att de arbetar i en bransch som många finner osmaklig (om än IMHO ingenstans i närheten av så osmaklig som branschen karaktärerna i Goodfellas befinner sig i...) blir de snabbt älskvärda. Anderson verkar även ha en kärlek för den gamla 70-talsporren med sina fåniga repliker och som nånstans försökte göra "riktiga filmer" med en massa sex i (om än ohyggligt dåliga "riktiga filmer"). Han drar en skarp gräns mellan porren som skapas av gänget i början av filmen, och mellan den som skapas i 80-talssekvenserna och som är utan handling och istället med silikonbröst, analsex, våld mot kvinnor och som även (shock, gasp!) filmas på video istället för celluloid.
Jag hade en lista på scener och ögonblick som jag älskar i den här filmen, men den blev så lång att jag riskerade skriva ett av BF:s längsta inlägg någonsin och då kanske ni tröttnar fort på den här tråden. Jag måste bara få nämna en sekvens som bevisar hans skill:
Sekvensen när de firar övergången från 70-tal till 80-tal och vad som i stort sett är en partysekvens ändå bygger upp allt det som ska förstöra för alla karaktärer i filmens andra halva. Den har tre av de mest hjärtslitande ögonblick jag vet, allt inom tio minuter och utan att förlora tempo: Julianne Moores karaktär som förklarar sin kärlek för Eddie och kallar honom för sin lilla pojke bara för att ögonblick senare introducera honom för det kokain som kommer få honom att förlora allt han någonsin haft. Den långa tagningen när William H. Macy's Little Bill äntligen får nog av sin frus konstanta runtknullande och man i ett låååångt tracking shot får se honom få den slutliga knäppen, gå ut till sin bil, hämta en pistol, gå tillbaka in i huset, skjuta henne och vem hon än är i säng med, gå tillbaka ut till festen och framför alla sina vänner blåsa skallen av sig. Och, i en scen som jag aldrig kan se utan att börja snyfta, Philip Seymour Hoffman's uuuunderbara Scotty J. som super sig full för att äntligen efter fem års längtande och obesvarad kärlek ta mod till sig att kyssa sin älskade Dirk. När detta misslyckas kapitalt sätter han sig i bilen han precis köpt bara för att imponera på Dirk och börjar storgråta samtidigt som han skriker "I'm so fucking stupid! I'M SO FUCKING STUPID!" om och om igen. Det skär i hjärtat och det var den scenen i kombination med hans roll i Happiness samma år som fick mig att inse att Philip Seymour Hoffman redan var en av de bästa levande skådisarna. The man is a miracle.
(En annan totalt strålande sekvens är såklart Rahad Jackson-scenen. Men den har omnämnts på så många platser runt om på nätet som en av de mest sinnessjuka och bisarra i en 90-talsfilm att jag knappt behöver prata mer om den. Leave it to say att den är fantastisk och helt, helt jävla fucked up. Jag har aldrig kunnat titta på Alfred Molina med samma ögon igen.)
Det är en ohyggligt rolig film. Det är en ohyggligt tragisk film. Det är en film som jag älskar mer och mer varenda gång, för första gången är den nästan överväldigande och man har problem att plocka in allt (åtminstone hade jag det).
"What can you expect when you're on top? You know? It's like Napoleon. When he was the king, you know, people were just constantly trying to conquer him, you know, in the Roman Empire. So, it's history repeating itself all over again."
(Oh, och för Buffy-älskaren med skarpa ögon: försök se om ni kan hitta Tom Lenk i sin allra första filmroll. Han finns där. )
#99: The 400 Blows
(Org. titel: Les quatre cents coups, François Truffaut, 1959)
Nicklas säger: Det första jag tänkte på under omtitten var "vilken hemsk jävla lärare" och det andra var hur mycket den trånga lägenheten där allt fanns inom armlängds avstånd påminde om japanska. (Jag gillar arkitektur och planritningar och sådant, och det finns mycket sådana smådetaljer igenom hela filmen. Alltid precis ljussatt rätt för tillfället.) Men om filmen är självbiografisk så borde varit en rätt otrevlig uppväxt ändå. Föräldrar som inte är hemma och skjuter över ansvar på varandra. På sätt och vis är det en enkel växer-upp-historia där de vuxna visas som elaka -- fast med den skillnaden att de inte alltid har fel -- de problem man upplever finns inte där förrän efter att man skapat dem. Men viktigast är resan -- både uppväxt och sökandet efter en egen frihet -- som Antoine tar sig igenom.
"You know, here, it's not forbidden to escape. It's forbidden to get caught."
Kalle säger: Det här är en bra film att använda för att exemplifiera den där skillnaden mellan film och film som ju om och om igen diskuteras på detta forum. För jag får känslan av att The 400 Blows är just en sådan där film som människor, främst då människor som inte sett den, tänker på som en riktig "prettofilm". Och visst kan man diskutera den utifrån dess plats i filmhistorien och som del av den första nouvelle vague-attacken. Man kan tala om hur den förhåller sig till italiensk neorealism och man kan se hur den är ytterst intressant som debutfilm i en av 1900-talets stora regissörskarriärer och dessutom som den första filmen i en av de bisarraste filmserier som skapats (även om The 400 Blows är så mycket mer berömd än sina uppföljare att många nog helt har missat att de ens existerar. De är bra, om ni gillar den här så se dem med. De är inte LIKA bra dock).
Men inte fan behöver man göra det. Det är en film som talar för sig själv och som är fullkomligt möjlig att se och njuta av som en bra ungdomsskildring på samma sätt som Buffy, Fucking Åmål, Freaks & Geeks eller flertalet John Hughes-filmer. Här finns inget som är knepigt eller pretto för att vara knepigt eller pretto, det finns inget som helst behov av att förstå vad som menas med nouvelle vague eller kunna nämna en enda annan Truffaut-film eller ens ha hört karlns namn innan. Det är en film om att växa upp fattig, gå i skolan, bråka med lärare och föräldrar, skolka och gå på bio istället, retas med de andra ungarna, snatta i affären, skratta med bästa kompisen... vem kan INTE förhålla sig till det? Och ibland, eller faktiskt ganska ofta, behöver inte film vara mer komplicerat än så. Ja, jag tycker ärligt att det är roligt att dessutom kunna se filmen genom alla de där "pretto"-perspektiven som jag nämner ovan, men det är likväl bara grädden på moset. En bra film är en bra film är en bra film. Och det här är en JÄVLIGT bra film. Dessutom inte alls så deprimerande som man lätt kan ha fått intryck av. Visst finns det en del scener som gör att det svider och känns, men framförallt under den första timmen både log och skrattade jag en hel del.
(Och för att ta det här in i prettoträsket igen: det här är nog den enda nouvelle vague-film jag sett som skulle vilja kalla för en "JÄVLIGT bra film". För medan jag har försvarande ord för de flesta av filmhistoriens trender från 30-talsmusikalerna till Dogme så är just nouvelle vague faktiskt den period som jag måste erkänna att jag tycker känns "mer intressant än bra". Jag gillar flertalet Truffaut-filmer ganska mycket, men har en pågående beef med Jean-Luc Godard och även om jag fortsätter se nouvelle vague-klassiker då och då i jakten på ytterligare pärlor så tenderar de tittarna sluta med att jag blivit imponerad av en eller två scener, i övrigt ryckt på axlarna och i slutändan gett 3 av 5 i betyg. The 400 Blows är undantaget som bekräftar den regeln för mig.)
Apropå de där uppföljarna: jag blir faktiskt löjligt sugen på att se om dem nu. För även om jag har sett dem allesammans så såg jag dem 1. med tokigt långa uppehåll emellan och 2. i fel ordning. Och det är något häftigt med att en skådespelare som var ett barn i första filmen får fortsätta spela samma karaktär långt in i vuxenåldern. Dessutom är ju seriens sista film, Love on the Run, en filmisk motsvarighet till vad vi i TV-världen skulle komma att kalla för en clipshow. Vilket jag inte riktigt kan bestämma mig för huruvida det är ganska skojigt eller ett klavertramp av grava mått.
Förresten, citerat från Wikipedia för att förklara den något förvirrande titeln:
Wikipedia skrev:The English title is a straight translation of the French, but misses its meaning, as the French title refers to the expression "faire les quatre cents coups", which means "to raise hell". On the first American prints, subtitler and dubber Noelle Gilmore gave the film the title Wild Oats, but the distributor did not like that title, and reverted it to The 400 Blows, which led some to think the film covered the topic of corporal punishment.