Here we go! #96 und #95 for your reading pleasure:
#96: Sympathy for Lady Vengeance(Chan-wook Park, 2005)
Nicklas säger: Där de andra filmerna i trilogin har varit mer grymma och ibland lite serietidningsartade -- kanske fel ord: pulpiga i dess bästa Charlie Huston-benämning kanske -- är det något mer poetiskt över Lady Vengeance. Alla tre är fyllda med atmosfär, det är inte det. Men det är något annat, någon subtil skillnad i hur han använder bildspråket här som gör att det känns mer... Ja. Poetiskt. Mer lämnat för tolkning, mer utrymme för eftertanke.
För mig handlar filmen mer om vägen dit, om de val som görs medvetet, de som görs omedvetet. Alla de små sakerna. Hämnden i sig, destinationen, den är något annat, något som inte spelar någon roll. På sätt och vis är det en hägring. En drivkraft som för in en på de nödvändiga sidospåren.
På sätt och vis skulle man kunna kalla det en katolsk variant av Ghost Dog -- istället för en herre som bestämmer när du lever och dör är det skulden du känner och önskan att gottgöra allt du har gjort. Vilket samtidigt är ett mycket luddigare begrepp. Kanske är det nu när jag tänker på det mer buddistiskt: ju längre sökandet pågår detso mer variabler kommer in. Sådana som inte är så lätta att vifta bort. I slutändan leder all hämnd till död, såväl fysisk som själslig, och den själsliga för den som utför hämnden är svårare att gottgöra för exakt hur gottgör man sin egen död?
Kalle säger: Den avslutande delen i Chan-wook Parks strålande Hämndtrilogi, och också den av de tre fristående (men ändå sammankopplade, såväl tematiskt som i en hel del detaljer: återkommande skådespelare, repliker, t.o.m. scenografier) delar som verkar splittra mest människor. Många finner den helt briljant, men andra finner den för långsam, otydlig och inte alls vad de hade väntat sig efter den enastående
Oldboy (en film som utöver att vara en diskussion om moral, hämnd och konsekvenser dessutom fungerar ypperligt som en actionthriller. Vilket inte de två andra delarna gör på samma sätt.).
Av dess placering på den här listan så antar jag att ni kan gissa var jag och Nicklas ställer oss. Den är en magnifik film, som angriper och diskuterar hämnden på det sätt som vi kanske ändå är mest vana att se den porträtterad på film: den sort där brotten och gärningsmanningen är så omänskliga och oförlåtliga att de inte förtjänar att förstås eller förklaras (till skillnad från
Sympathy for Mr. Vengeance som anstränger sig så mycket att den böjer sig baklänges för att få oss att sympatisera med de gärningsmän som ska utsättas för hämnd). Vad den i slutändan kommer fram är dock långt ifrån de oftast ganska simpla lösningar eller två minuters popcornförsök till moralisk komplexitet som brukar få "utrymme" nånstans i 99% av andra historier om hämnd.
Problemet med att diskutera den här filmen och dess teman noggrannare är dock att det är VÄLDIGT svårt att göra det utan att spoila dess andra halva och oväntade vändningar (och jag vill gärna hålla mig ifrån spoilerblock så långt det går i recensionerna av den här listans filmer. Halva poängen är trots allt att locka folk att se dem. Man kan ju tänka sig mer ingående diskussion för de som sett filmen i följande inlägg).
Vad som går att säga är att det är en film som gör en stilig övergång från att faktiskt börja som en relativt lättsam och ibland t.o.m. humoristisk film för att tillhöra den här trilogin, till att i slutändan bli alldeles ohyggligt mörk. I den version (kallad Fade-to-White-versionen) som Chan-Wook Park föredrar själv reflekteras detta även genom att färgen långsamt sugs ur bilden tills filmen i slutändan är svartvit. Men även om det tenderar vara den andra halvan som sätter sig längst i skallen (den innehåller ögonblick som fortfarande gör att det svider och bränner av chock och sorg i bröstet på mig), så är den första halvan intressant just i hur den lyckas vara inte bara dramatisk och intressant utan dessutom riktigt underhållande (och dessutom full av filmiska tekniker som nästan påminner om de som används för att skapa den quirky stämningen i t.ex.
Amélie) innan mörkret faller.
Jag finner även filmens religiösa inslag intressanta och fascinerande: kristen symbolik finns överallt och filmens huvudperson genomgår en kristen period innan hon vänder religionen ryggen (av god anledning, och filmens representant för den organiserade religionen visar sig vara en ytterst bitter karaktär). Ett tag trodde jag även att det var det filmen ville säga, att den ville visa religionen som falskt hopp som försvinner i den verkliga världen. Men de religiösa inslagen gör en återkomst på slutet och i slutändan vet jag inte riktigt var varken Chan-wook Park eller filmen ställer sig i förhållande till den. Kanske vill den just argumentera för det att religionen kan vara en hjälp för de som själva vet varför de vänder sig till den och hur den förhåller sig till just deras situation, men desto mer tveksam till organiserade versioner som vänder en ryggen så fort man vill börja gå sin egen väg.
(Lite mer om vanliga versionen vs. Fade-to-White-versionen: medan jag gillar tanken med att filmen blir mörkare och blekare allt eftersom den blir, well, mörkare och blekare så känns det tyvärr lite som om man inte tänkte tillräckligt på den svartvita effekten under inspelning eller omredigering och alltför många av scenerna under tiden som färgerna sugs ur känns för grådaskiga och som om de hade kunnat behöva mer kontrast. Jag säger inte att det är en SÄMRE version men jag kände inte heller att den var märkbart bättre. Jag gillar som sagt idéen och med mer tid och omtanke hade effekten kunnat användas för att göra detta till en ännu starkare film. Som det är just nu känns det lite halvdant utfört och jag kan inte påstå att jag tror man förlorar särskilt mycket av filmens intryck om man ser den "vanliga" färgversionen.)Dessutom rekommenderar jag väl de som intresseras av filmen att se de första två delarna (
Sympathy for Mr. Vengeance och
Oldboy) först, även om detta absolut inte är något måste då de handlingsmässigt och karaktärsmässigt är fullkomligt fristående.
#95: Mysterious Skin(Gregg Araki, 2004)
Nicklas säger: Det finns filmer där det är en bra idé att göra något dåligt för att på så vis minska det obehagliga. Jag tror att voice overn i början av Mysterious Skin räknas dit, hela tiden under omtitten slog det mig hur brutalare och obehagligare allt hade varit om de hade tagit sig tid och faktiskt löst det på ett annat sätt..
(Klagomål dock. När grabbhalvan spelar tv-spel? De borde haft ett riktigt spel, för om du rycker så där i spaken förlorar du direkt oavsett. Han borde blivit ratad på grund av usel koordinationsförmåga. Man vill inte ha någon som rycker på det där viset...)
Och visst är filmen obehaglig som det är, men i och med det jag skrev ovan och en väldigt rak historia slarvas potentialen bort lite, speciellt när voice overn kommer tillbaks i slutet. Jag kommer direkt att tänka på Harrison Fords överprat när Roy Batty dör i Blade Runner.
Men även om det inte är några större överraskningar så är det ett jävligt stabilt hantverk. Antagligen kommer det här vara höjdpunkten i Gregg Arakis karriär, men andra har kämpat förgäves i årtionden utan att komma i närheten av det här.
Kalle säger: Damnit! Jag hade velat hävda den här filmen som den första på listan med en Buffy-alumni, om jag nu inte hade noterat Tom Lenks statistroll i
Boogie Nights. Damnit!
Hursom. Det är nånting med den här filmen. Naturligtvis, eftersom den är med på den här listan. Men det är faktiskt något som jag inte riktigt kan förklara med alla mina fancy words (jag läser ordböcker, ibland. Nej, det gör jag inte.).
Det är nånting med hur den lyckas behandla ett Stort Svårt Ämne (barnvåldtäkt) utan att varken göra det till sitt enda syfte eller att behandla det respektlöst eller utan förståelse. Medan den våldtäktsman som förekommer i filmen på inget sätt försvaras så är han likväl också en karaktär och en människa och inte bara ett ansiktslöst monster. Men han är på intet sätt filmens fokus, och det är nog som det bör vara. Precis som i föregående
Lady Vengeance ligger fokus på offren och inte förbrytarna. Och offren som tillåts vara mer än just offer. Visst har de genomgått detta hemska, men det är inte det enda som definierar dem, även om det förändrar dem. Deras liv fortsätter, på högst olika och individuella vis.
Det går inte att hylla den här filmen utan att börja prata om det där som jag kanske redan pratat för mycket om i diverse filmtrådar. Om hur ungen från
3:e klotet från solen är min generations (med vilket jag menar "född på 80-talet") finaste skådespelare (sorry, Scarlett). Han äger allt han gör. Han dominerar samtidigt som han underspelar. Han verkar aldrig göra något "för kameran", men vi kan inte ta ögonen av honom. Neil McCormick är en karaktär att minnas, och det ligger minst lika mycket hos Joseph Gordon-Levitt som det gör hos regissören eller manusförfattarna. Yes, mancrush, I've got it.
Det är en förbannat vacker film, samtidigt som det är en hemsk film. En av de där som faktiskt får mig att nästan ta ögonen från bilden i olika ögonblick av såväl chock, som skräck, som sorg. Det är en jävla upplevelse, smärtsam men värd det.
Men när i helvete ska vi egentligen ha en enkel och kul film på den här listan?!
(Sen behöver vi ju inte prata så högt om att det minst bra med filmen förmodligen är fröken Trachtenberg. Hon är inte värdelös, men när hon står bredvid en skådis av Josephs klass låter hon onekligen ibland som om hon läser sina repliker från stora skyltar strax till höger om kameran).
av adolvsson » mån dec 08, 2008 0:02 
JAG SKA!
Två filmer i veckan, fyra filmer på ett halvår, what's the diff?
