Bättre sent än aldrig, hörni!
#98: Dead Man(Jim Jarmusch, 1995)(bild tagen från http://foreverdelayed.deviantart.com/ar ... an-4518757)Nicklas säger: Det finns stora likheter mellan Dead Man och filmen Jarmusch gjorde efteråt, Ghost Dog. Inte nog med att de hade fungerat ypperligt som stumfilmer, båda två tar upp död som oundvikligt. Kanske skulle Dead Man behövts klippas om lite tightare för att den skulle fungera utan dialog, men det syns tydligt att det är något han tänkt på. Mötret mellan Dickinson och de hyrda mördarna sklijer sig inte nämnvärt från vilken maffiamötesscen i GD som helst.
Samtidigt får den mig att tänka lite på Herzogs Nosferatu. Herzog har inte en aning om vad skräck är så hans film blir om något annat. Samma sak med Jarmusch, det här är hans western men han vet inte riktigt hur han gör en genrefilm. Och precis som Herzog blir det existensialism av det hela.
Sedan när repliken "Nobody will observe" levereras... Då får jag direkt en bild av att det här är en pjäs. Gjort utan publik. Vilket också passar in på allt, även sättet dialogen levereras. Kolla bara på bönscenen. Helt klart pjäsaktig. Ingen gör westernfilmer på det här viset. Utom Jim Jarmusch.
Det blir också klart varför ingen gör dem på det här sättet. Det kräver en jävla massa arbete. Med tanke på hur saker slumpar sig och hur folk beter sig är det mycket mer troligt att allt efter det där pistolskottet faktiskt är i Blakes huvud. Ett sätt att ge mening åt ett tråkigt händelselöst liv och att de sista andetagen slösades genom att göra något han inte hade kunnat. Att saker från det undermedvetna föder fantasin och att det i sin tur är precis lika viktigt som det där riktiga fysiska livet.
Det är i varje fall mer hoppfullt än tolkningen att allt händer på riktigt och att han har ihjäl folk bara för att han själv är döende. Men den tolkningen förklarar inte varför det i början av filmen är mer rörelse från kameran och personerna och att det senare övergår till olika vinjetterande småpjäser som länkas samman med Blake.
Kalle säger:"Stupid fucking white man."Dead Man var en av de sista filmerna att läggas till på listan. Det är nämligen inte mer än några månader sedan jag såg den för första gången, och därför oroade jag mig en del inför den här omtitten. Normalt sett vill jag att det ska ha gått några år innan jag ser om en film, annars kan det lätt hända att jag börjar tröttna på den redan andra gången och tror jag har överskattat den, även fast det är mitt eget fel för att jag reagerar ungefär som när man hör en låt man hört några gånger för mycket: det finns en risk att filmen bara flyter förbi mina ögon utan att göra något riktigt intryck om omtitten sker för snabbt.
Men
Dead Man blev om något ännu mer fascinerande, hypnotisk, fantastisk under denna omtitt. Jag har många gissningar kring vad filmen egentligen handlar om: existensialism (William Blake som inte blir en riktig man förrän han redan är en "död man"), om förhållandet mellan indianer och vita män, mellan civilisation och vildmark (och vilket som egentligen är vilket), om våld både som barbarism och som "a way of life", om... ja, fan, det är bara att erkänna att jag nog inte förstår hälften av allt det Jim Jarmusch tycker filmen handlar om, men jag gillar i vilket fall att fundera på saken.
Det jag vet är att det är en av de snyggaste filmerna någonsin, med några av världshistoriens coolaste skådisar, där varannan scen innehåller ett eller flera precis klockrena citat (såväl tänkvärda som tokroliga dylika) och allt är satt till ett Neil Young-soundtrack av Guds nåde. Johnny Depp hade börjat sin övergång från prettyboy till fascinerande skådis och är strålande i huvudrollen. Hans transformation känns naturlig och smidig och man chockas under en omtitt av precis hur annorlunda hans karaktär är i början i jämförelse med slutet av filmen, utan att utvecklingen någonsin känns hackig eller plötslig. Och listan över skådisar som dyker upp (även om de flesta bara får en scen eller två) är minst sagt imponerande: Crispin Glover, Gabriel Byrne, John Hurt, Iggy Pop (som berättar historien om Guldlock och de tre björnarna iklädd en bonnet liknande den Mal har på sig i
Our Mrs. Reynolds!), Billy Bob Thornton (med klädsel och skägg som mer än någonsin får honom att se ut som en björn. Hans reaktion på att bli skjuten är något av det roligaste jag sett på länge.), Alfred Molina, Michael Wincott, Lance Henriksen (som psykopatisk bounty hunter-kannibal!) och sist men inte minst Robert Mitchum i sin allra sista roll. Anna påpekade efter att jag läst upp den roll-listan att det inte verkar finnas några kvinnor i filmen, och med undantag för den strålande vackra och charmanta Mili Avital som får två scener tidigt så stämmer väl det tyvärr. Hon gör dock ett intryck som sätter sig på sina få minuter. Nämnas måste även den strålande Gary Farmer som Nobody. Han får flertalet av filmens bästa repliker och ska inte glömmas bort bara för att han inte är lika känd som de flesta andra i casten.
Ja, många finner
Dead Man väldigt långsam (och det ska erkännas att det finns ett par scener mot slutet som även jag tycker kunde ha kortats lite grann), men det är inte heller en western av det klassiska slaget även om det onekligen är en western, och ärligt talat en av de bästa filmerna i den genren. Mycket möjligt den bästa sedan 60-talet, iaf om vi räknar bort nutids-westerns som
No Country och framtids-westerns som
Serenity.
Unforgiven är bra men överskattad. Det är på alla sätt och vis en Jim Jarmusch-film, och om man har gjort sig bekant med Jim tidigare borde man någonstans inse att detta aldrig någonsin skulle vara en klassisk pangpang-western. Även om jag måste hålla med Greil Marcus (länk till hans
Dead Man-artikel kommer nedan) när han påpekar att det är Jarmuschs första totalt o-ironiska film och därför skiljer sig en del från hans tidigare verk (senare har ironin försvunnit allt mer ur Jarmuschs filmer. De är roliga, men inte ironiska på samma sätt. Se
Broken Flowers som exempel.).
Sedan var det ju det där Neil Young-soundtracket. På något sätt passar hans elgitarr-slingor perfekt över westernbilderna utan att det för en sekund känns anakronistiskt. Det blir snarare ohyggligt stämningsfullt och ibland skrämmande, ibland vackert, väldigt ofta direkt hypnotiserande. Det är mycket möjligt det bästa western-soundtrack som gjorts av någon som inte heter Ennio Morricone.
"'Course you can't put much stock in a man who spends the most part of a conversation talkin' to a bear."(Om ni redan sett filmen rekommenderar jag som sagt Greil Marcus artikel om filmen och soundtracket där han hävdar Dead Man som "the best movie of the end of the 20th century". Det tycker jag kanske är att gå lite vääääl långt, men ändå läsvärt. Varning för spoilers dock. http://www.salon.com/ent/feature/1999/1 ... index.html )#97: Le Cercle Rouge(Jean-Pierre Melville, 1970)Nicklas säger: Egentligen är det bara en vanlig heist-film. Egentligen. Fast det börjar inte ens att förklara den, för allt i den är bättre än övrigt i genren. Den är snyggare, mer komplex, tar inte de lätta vägarna och gillar att snurra runt. Det är inte allt givetvis men jag gissar på att Kalle kan skriva mer om varför det bara är och inte är en heist-film. Jag har svårt att förklara det.
Kalle säger: Här har jag faktiskt inte så jättemycket att säga. Det är en heist-film. Pure and simple. "Samla ihop ett team och råna en bank"-film. Det är bara det att det är nästan en pitch perfect sådan. Rak, långsam, metodisk, stilistisk men ändå realistisk. Inga onödiga sidohistorier för att komplicera och röra till saker bara för att. Fantastiskt snygg. Stiligt underspelad. Jean-Pierre Melville, en regissör vars filmer ofta kan beskrivas med de orden: långsamma, metodiska, stiliserade men ändå realistiska, förstår även både skönheten och spänningen i att använda tystnad eller minimal musikläggning till sin fördel. Dialog är också något som endast används när det verkligen behövs och inte för att fylla ut scener där händelser och bilder kan säga precis lika mycket, om inte mer. Det är inte en stumfilm, men det är en TYST film.
Rent heist-mässigt är det förmodligen den stiligaste dylika som har setts på film tillsammans med den i
Rififi. Sedan har jag även någon form av förkärlek för när sådana här äldre filmer använder sig av dåtidens nästan helt odatoriserade "högteknologi". Analog teknik gör sig av någon anledning både mycket intressantare och spännande på film än nutidens digitala tekniker (hur mycket jag än älskar datorer är de bland det tråkigaste man kan titta på i en film). I stil med varannan fransk film från den här tiden finns här också en närmast fetischistisk kärlek för amerikanska Bogart-gangsters. Precis som i
Le Samouraï och varannan Godard-film från 60-talet klär sig Alain Delons karaktär Corey här som om han hade växt upp totalt förälskad i
White Heat och
Out of the Past (vilket känns logiskt, tidsmässigt) men samtidigt inte är så postmodern att han måste PRATA om det och påpeka det. Dessutom finns här en av de obehagligaste och samtidigt realistiska drömsekvenser (med vilket jag menar att den känns som drömmar man själv haft nån gång och inte som nåt som en regissör tänkte att "Oooh, det här vore en cool ologisk sekvens som vi kan smyga undan som en 'dröm'") som filmats. Jag ryser lite vid tanken på den...
Så vad kan man säga? Gillar ni heistfilm? Gangsterfilm? Cool, smart film? Och överlever det faktum att den inte går i MTV-tempo och alla snackar franska?
Le Cercle Rouge, fils de pute! Se den!