Två filmer sedda i gott sällskap igår som egentligen förtjänar längre recensioner men wtf:
Diary of the Dead. Femte delen i Romeros zombieserie som alltså började för 40 år sedan...
Och det är rätt imponerande hur konsekvent den ändå är. Här går vi alltså tillbaka till de första dagarna när de döda reser sig (fast 40 år efter originalfilmen...) och följer ett gäng filmstudenter som måste avbryta sin skräckfilm för att i stället bli dokumentärfilmare när världen faller sönder runtomkring. Romero var aldrig någon mästare på subtila budskap, och
Diary slår oss lite grann över huvudet med det där att människor minsann är lika goda kålsupare som zombies när det gäller att vara monster; men hela vinklingen mot den som står bakom kameran och vad betraktandet gör med betraktaren när de börjar göra reality-TV av apokalypsen är riktigt välgjort. Kameran är ett vapen, och precis som alla vapen i zombiefilmer kan det användas både till försvar och till annat. Just shoot me, liksom. Plus att här finns en kick-ass amishgubbe, och tjejen som gör huvudrollen är kusligt lik Eliza Dushku. 3/5; den svagaste i serien, men den kanske mest filosofiska.
Southland Tales. Åherregud. OK, helt uselt är det inte. Det finns en riktigt intressant och bra film där inne någonstans... problemet är att motivera sig till att leta fram den. Rörigt, inkonsekvent, överspelat, som en film som klippts om och skrivits om så många gånger att ingen längre minns vad den handlade om. Jag försöker fortfarande komma på vad det är en film som
INLAND EMPIRE, som är minst lika osammanhängande, gör rätt men
Southland Tales gör helt fel. Jag tror det har att göra med karaktärerna; där Laura Dern mfl ÄR sina karaktärer är The Rock, SMG etc bara parodier på sina. Ingenting känns på riktigt.
Så vad handlar den egentligen om? Jag tror det här är en nyckelreplik:
Boxer Santaros: Do you ever feel like there's a thousand people locked inside of you?
Roland Taverner: Sometimes.
Boxer Santaros: But it's your memory that keeps them glued together. Keeps all these people from fighting one another. Maybe in the end, that's all we have. The Memory Gospel.
Men när alla karaktärer känns så bisarra och tvådimensionella blir det väldigt svårt att bry sig nog för att lista ut vems minnen det här är. Vad som återstår blir en väldig massa rynkade pannor, ett par gapskratt (se signatur) och det faktum att filmen ändå finns kvar i huvudet och ställer frågor dagen efter. Tyvärr vet jag varken vad den frågar eller hur jag ska svara. Nerklippt med en timme eller uppklippt till 6 timmar kunde detta varit riktigt bra; nu blir det bara 2/5.