H:r Landshövding.I början hör vi Anders Björck presenteras inför en utländsk publik i ordalag som får honom att låta som Gud Fader själv; alla hans titlar, alla hans karriärposter, alltihop, medan kameran visar kökspersonalen som står och diskar.
45 minuter senare går Björck omkring på en jävla åker och sår. I flera minuter. Medan journalister fotograferar honom.
H:r Landshövding är en mysko historia; inga intervjuer, ingen berättarröst, ingen handling, bara en svartvit kamera som utan att kommentera följer en landshövding under de allra mest vardagliga och icke-glamorösa delarna av jobbet. En anti-
Dont Look Back. Han sitter på kontoret, han läser tidningen, han går i långa långa kulvertar, han reser från plats till plats, han ser reklamfilmer för Enköpings kommun. Enormt snyggt filmat är det, den rena alldagligheten gör att det nästan blir Office-humor av det då och då, och det inte bara det faktum att det är ultramoderaten Anders "du ska veta hut" Björck som gör att man inte riktigt vet hur fan man ska förhålla sig till det här. Han VET ju uppenbarligen att han har kameran på sig hela tiden. Är hans jobb lika vardagligt och urtråkigt som det verkar här? Kan vi lita på det som den här "dokumentären" visar oss? Avbildar kameran eller skapar den? Tråkar filmen ut mig eller fascinerar den mig? Jag är inte helt säker, faktiskt. Den är drygt 80 minuter lång, det är det enda jag kan säga helt säkert.
Nu ska det äntligen handla om helgens stora bandyfinal!
I ett tal mot slutet står uen kvinnlig präst längst bort i bild och pratar om hur Carl von Linné minsann kunde konsten att använda tiden fullt ut och ägna varenda minut åt att göra världen en bättre plats. Anders Björck står bredvid och hör på utan att röra en min.
Dödtid. Inget rör sig. Vi tror att kameran ska säga oss sanningen om en makthavare, men i slutändan har vi inte lärt oss ett dugg om honom.
4/5.