av caffeineaddict » fre mar 27, 2009 11:50
The Falls är ungefär det konstigaste jag har sett. En experimentfilm som på något vis lyckas vara samtidigt riktigt njutbar, tokigt långtråkig, helt ogenomtränglig, och precis briljant.
Det är Peter Greenaways första försök till en långfilm (och lång är den, 187 min) och ett så genomarbetat hantverk att om man någonsin satt sig i en filmredigering blir man fullkomligt yr över den rena tid som det måste ha tagit att få till allt detta.
Konceptet är detta: någon gång under det tidiga 1900-talet slogs cirka 19 miljoner människor världen över av ett konstigt fenomen som benämnts the Violent Unknown Event (VUE). Detta fick dem att bli odödliga, i olika grad muteras till fåglar, i många fall få ett ovanligt intresse för vatten, och skapa sina egna språk (inte ett gemensamt, utan hundratals olika). Filmen går sedan i stel brittisk dokumentärform med mycket inklippsbilder och fantastiskt dryga berättarröster igenom korta personporträtt av 92 av dessa 19 miljoner människor, varav allas efternamn börjar med bokstäverna F-A-L-L (därav The Falls). Mycket är humor, av den absolut torraste sort, mycket verkar bara vara just experiment och Greenaway som leker med filmmediet.
Den stora njutningen ligger i hur perfekt stela, brittiska berättarröster läser upp fantastiskt författade, tokigt bisarra textrader om påhittade livsöden (se raden i min signatur som ett av hundratals, om inte tusentals, exempel. "Menenome, perpetually eight years old, spoke Maudine, was prone to too thick a nosebleed, and was happiest hanging upside down like a bat. She sang a lot, swam well, and like a Velvet Scooter could stay underwater for five minutes."). Hela grejen är ibland väldigt Pythonish, men om det hela är menat som ett skämt (och chansen är väldigt stor att det faktiskt är det) så går det långt bortom vad Python någonsin gjorde och är något som skulle få Andy Kaufman att känna sig oengagerad i jämförelse. Det är lätt att helt tappa intresset och zona ut men så börjar man lyssna igen och slås av en textrad som är så briljant och konstig att man tappar hakan. Utöver vissa av Pythons mer ordentligt författade rader så började jag tänka en del på vissa såna där underbart formulerade Pratchett-citat och dylikt. Någonting säger mig att Björn skulle hitta en hel del att gilla här.
Greenaway har själv sagt att det nog faktiskt är en film som går lika bra att bara se en bit av nuförtiden, och man kommer ändå förstå hela grejen. Jag tog lite av en medelväg där: jag såg hela, men uppdelat över ett par dagar och med gott om pauser. Iom filmens struktur är det nog det bästa sättet att uppleva den. Jag skulle vara grymt imponerad över den som kommer oskadd genom en sträcksittning av The Falls.
Betyget kan bara bli ?. Jag har ingen aning.