The Buffster skrev:Jag utgår från att dom uteblivna hyllningarna från er andra beror på att ni tänker se säsongen i ett svep sen.
Jag följer fortfarande serien men är lite för upptagen med livet och allt det där för att kommentera varenda avsnitt. Det är lite tråkigt att stiltje råder i den här tråden;
Mad Men är en serie som närmast kräver livlig diskussion. På sätt och vis fyller serien tomrummet
The Sopranos lämnade efter sig. Jag säger inte att
Mad Men är en lika bra serie som
The Sopranos - ingen serie kommer egentligen vara
lika bra som
The Sopranos - men det är alltjämt rikt nyanserat och för det mesta väldigt meningsfullt.
Så ett par lösa funderingar kring
Mad Men i största allmänhet, så här i väntan på att fler ska upptäcka seriens storhet.
Fotot och bilderna: Det här är något jag gått och tänkt på ända sedan första avsnittet. Överallt i serien - ja, i princip i varenda scen - finns det en känsla av instängdhet och fångenskap. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång serien gjort något storstilat panoramashot. Förutsättningarna har många gånger funnits där: 60-talets New York med sina tornande skyskrapor och präktiga gågator, öppna utomhusmiljöer med grönska i överflöd, grandiosa festhallar - men panoramabilderna uteblir alltid. Till och med när Don leker med sina barn på sin stora bakgård eller träffar en älskarinna på ett hustak och blickar ut över New York följer den där instängdheten honom; i bilden finns alltid något objekt som på något sätt stänger in honom: ett staket, ett litet lekhus, en bur (det där sista är nog inte fullt så subtilt). Ibland känns det obehagligt, närmast klaustrofobiskt men det är min fasta förvissning att det är ett alltigenom artistiskt val och jag beundrar och respekterar det som sådant. Det ger verkligen serien karaktär och påvisar på ett så undermedvetet sätt - bara genom det visuella, som är en så viktig del av alla filmupplevelser - hur fängslade många av de här karaktärerna faktiskt är. Stående ovationer för Matthew Weiner och hans DP Phil Abraham (också från
The Sopranos) för att de lyckats hitta en så säregen estetisk stil som också är en viktig del av serien rent konstnärligt.
Något annat jag gått runt och tänkt på - och här har jag tänkt så att de knakat och gjort ont - är hur mycket karaktärerna i
Mad Men faktiskt
representerar ur ett samhälleligt perspektiv. Det känns som att Matthew Weiner med sitt färgstarka persongalleri vill säga något stort och viktigt (serien är ju inte helt opretentiös på det sättet) om samhället. Om man inte alltid gillar vad han säger så
måste man beundra sättet han säger det på. Att låta huvudpersonerna, som är mångfasetterade, mänskliga, fascinerande karaktärer som sådana spela större roller i ett samhälleligt kontext är inget annat än genialiskt.
Ta Peggy som exempel. Till stor del representerar hon det progressiva som börjat sippra in i samhället: Kvinnan som har tröttnat på att bara vara en, tja, kvinna, och vill ta sig fram professionellt, men på sina egna villkor och måste leva med vad det innebär. Tidigt i serien (jag tror att det är sjätte eller sjunde avsnittet) gör hennes kompetens alla på kontoret - såväl män som kvinnor - förbryllade. När hon så sakteliga börjar ta karriärsmässiga kliv framåt (och stora kliv dessutom) måste hon så klart anpassa sig till att, tja, att hon är en kvinna och allt vad det innebär i en arbetsmiljö där sexismen och chauvinismen är allestädes närvarande. Men Peggys kompetens och rena ihärdighet för henne framåt och inte ens när
(spoiler Mad Men 1.13) hennes barn föds ger hon upp sina karriärsdrömmar. Det är därför jag tycker det är så passande att hon
(spoiler Mad Men 2.11) går på en Bob Dylan-konsert med en öppet homosexuell man. Förändring var ordet.Om vi i stället tittar närmare på Roger - kanske världens mest sympatiska ärkeskitstövel - ser vi någon som valt att göra det orättvisa patriarkaliska samhället till sitt kungarike och försöker kväva alla försök till förändring - det skulle ju betyda att hans perfekta liv blev sämre. Någon gång i serien säger han "It's funny seeing a woman work, it's like a dog wearing clothes" och skrattar sedan självbelåtet. Han är en fantastiskt viktig karaktär för serien ur det här perspektivet, hur avskyvärd han än är. Jag har också tänkt på att Roger tillsammans med sin partner förkroppsligar hela jävla patriarkatet; Bert Cooper kan ju med enkelhet stå för det där faderligt välvilliga och auktoritära och fullständigt hycklande.
Vår bildsköna protagonist är lite mer komplex. Om något så ser jag Don som en representation för isoleringen, alienationen och avsaknaden av en egentligen identitet och samhörighet som många på 60-talet upplevde och som många än i dag säkerligen känner. Han lever ett perfekt liv som någon han egentligen inte är och finner ingen lycka i det. Han fraterniserar med bohemer både i första och andra säsonger och söker sig ständigt till platser där vem du är och varifrån du kommer inte har någon stor betydelse. Don är verkligen en fascinerande karaktär i sin lite förnekade vilsenhet; det är svårt att avgöra vad han egentligen känner för sitt liv och om han anser det vara värt att slåss för, om det nu skulle komma till det, vilket
(spoiler Mad Men 2.11) det verkar göra.EDIT: Många stavfel. Jag vet i regel hur ord stavas så det är bara slarv om ni ser något.