Tob skrev: (spoiler 5.06) Tyckte det var märkligt att man ignorerade händelserna i 5.05 som imo kändes rätt tunga. För övrigt tyckte jag lite synd om Carmela i avsnittet, först allt tvivlande, mer eller mindre påtvingade moraliska frågeställningar från prästen, och sen ändå blir fullständigt ifrågasatt. Inget vidare. Tony (Buscemi), vad hände, jag försöker få ihop hans totala vändning i detta avsnittet på ett vettigt sätt. Genom pengarna och spelandet insåg han att det är inte värt att arbeta som en vanlig medborgare, när Kim gick innanför dörren rann bägaren över och uppbyggd frustration släpptes lös? Tony (Buscemi) insåg att...den hederliga medborgaren minsann inte är vad han är.
"Sentimental Education" är ett väldigt underskattat avsnitt. Jag gillar fortfarande de direkta avsnitten vars rena dramatiska styrka kan uppfattas och uppskattas redan vid första titten ("Long Term Parking") men
The Sopranos är en serie att se om och om och om. Under min omtitt märkte jag att det var de där lite försynta avsnitten, med den där subtila, underförstådda genialiteten som jag uppskattade mest. Och "Sentimental Education" är ett sådant avsnitt.
Jag ska försöka redovisa, förhoppningsvis på ett inte alltför osammanhängande sätt, varför jag tycker att det är så genialiskt.
(spoiler The Sopranos 5.06) För det första: det är ett avsnitt centrerat kring Carmela och Tony B! Två underbart mångfasetterade, mänskliga, ärligt skrivna och rent berättarmässigt väldigt flexibla karaktärer. Deras respektive berättelser, hur disparata de än kan verka vid första anblicken, är egentligen inte så olika: här har vi två människor i sena medelåldern som vill börja på nytt och upptäcker hur svårt personlig förändring kan vara. Carmela, efter 20 år som en maffiahemmfru, är nu alldeles ensam. Hennes barn är vuxna och hon har inte längre något hushåll att sköta. Som den intelligenta och kapabla kvinna hon ändå är planerar hon nu att äntligen ta sin mäklarexamen och, kanske, bara kanske, börja dejta. Då träffar hon Bob. Tony B, å sin sida, har nu avtjänat ett nästan 20 år långt fängelsestraff - notera parallellen redan här - och vill nu tjäna pengar på det ärliga sättet. Då får han ett affärserbjudande från sin chef och med pengarna han av en ren slump kommit över bestämmer han sig för att starta en massagesalong.
Det här är goda förutsättningar men vad vi sedan får bevittna är inget annat än tragiskt. Först kommer förstås hoppet: Carmela och Bob upptäcker genast att de har kemi och Tony Bs affärsangelägenheter går till en början riktigt bra. Men redan tidigt märks det att personerna som ska lotsa de här två vilsna italienska existenserna till ett nytt liv kanske inte är idealiska för dem: precis som Carmela inte alltid förstår Bob när han docerar finns en liknande språkförbistring mellan de tilltänka affärskumpanerna Tony B och Kim. Allt är frid och fröjd så här långt men snart börjar det förflutna göra sig påmint: Carmela börjar, på samma sätt som hon alltid gjort med Tony, manipulera Bob för att få saker och Tony B får besök av sina yngre, rikare gangsterkusiner (som förresten drar samma dumma skämt i en av seriens roligaste scener som också är talande för lika Tony och Christopher trots allt är).
Nu börjar spänningarna växa. Bob konfronterar Carmela och deras förhållandet får ett abrupt slut. Det är min fasta förvissning att Carmela verkligen gillade Bob och aldrig försökte manipulera honom - åtminstone inte avsiktligt, det var något som hände helt undermedvetet. Tony B blir alltmer frustrerad och avundas sina kusiners till synes kravlösa tillvaro, som dessutom verkar vara mer lukrativ. Nu sitter han grensle på stängslet. Istället för att helhjärtat ägna sig åt sin salong börjar han spela och förslösar sina affärspengar på spel och kläder. Sedan, såklart, slutar det med att han misshandlar Kim och ger upp byggandet av sin salong och sitt nya liv. Fontänfisken som ligger och sprattlar i salongen efter sammandrabbningen - jag ser det som en symbol för Tony B: han har hittat en egen liten fristad men kastas ut ur den och är nu dömd.
I båda karaktärernas fall leder misslyckandet till regression. Carmela ligger och snyftar i sin säng och hennes pappa måste trösta henne - hon regredierar till tonårsflickan hon var innan hon gifte sig med Tony. Tony B är nu tillbaka i tidiga tjugoårsåldern, precis där han var innan han blev insydd: han är en arg, ivrig mobster som vill visa vad han går för. Nu är Carmela en hemmafru utan ett hem att ta hand om och Tony B en mobster utan territorium eller makt.
Båda återvänder till Tony Soprano.Personlig förändring är svårt, uttrycker det här avsnittet på ett vuxet och sofistikerat sätt - ett återkommande tema genom hela serien, i synnerhet S6. Det där är inget annat än genialiskt historieberättande, även om det ibland behövs annotationer för att förstå allt. Samtidigt som inte så mycket händer händer allt. Vad som händer med Carmela och Tony B i säsongsavslutningen, "All Due Respect," är alltså helt följdriktigt (
(spoiler The Sopranos 5.13) Tony B blir mördad och Carmela väljer att ta tillbaka Tony).
Jag säger inte att min tolkning på något sätt är mer "rätt" än någon annans men det är så här jag ser på det här lilla mästerverket till, tja, mellanavsnitt. Det är Matthew Weiner, numera känd och erkänd för
Mad Men, som skrivit det men jag misstänker att Chases fingeravtryck finns över hela avsnittet. Problemet - om det finns något - är att det nästan är
för tröstlöst och dystert, och på ett så underförstått sätt dessutom. Men whaddayagonnado?
EDIT: Rättar stavfel när jag hittar dem.