Six Feet Under då. Jag skrev förra veckan att jag skulle skriva något mer om serien. Jag skulle kunna säga bästa serien jag har sett utan att skämmas allt för mycket. Spontant är ju det bara Buffy som konkurrerar om platsen och det var ett tag sedan jag såg Buffy nu så just Buffy vinner mycket på känslomässiga minnen man förknippar med serien.
Jag skrev tidigt hur väl jag tycker karaktärerna i serien har presenterats och vilken oerhört stark karaktärsbas man skaffade sig redan från början. Man skapade sig möjligheter långt över att bara diskutera frågor kring döden. Nate som flyttar hem och på nytt får lära känna sin familj och sina rötter. David som är en vilsen man på många sätt. Claire som förösker hitta sin roll i livet och sitt syfte. Ruth som hastigt blir änka och helt plötsligt står inför ett nytt slags liv. Överhuvudtaget så handlar SFU mycket om att vara vilsen och inte förstå (eller försöka hitta) sin roll i samhället. Överhuvudtaget handlar serien väldigt mycket om livet. Det är där serien verkligen når mig. På samma sätt som Buffy där mycket handlar om livet även om det givetvis inte är ur samma perspektiv riktigt, så med den grundläggande likheten så är det inte så konstigt att det just är SFU och Buffy som känns så givna.
Serien är så välgjord. Jag tror aldrig jag har sett något som har kännts så rubust och gediget, i varken film eller serie väg. Alltifrån från manusarbete till sista redigeringsteget. Det är sannerligen ett imponerande hantverk som Alan Ball och co har lyckats få fram. Skådespelarna har gjort ett fantastisk jobb med sina karaktärer, och det tycker jag gäller för långt ner i birollslistan. Tonen genom serien förändras och under första säsongen så kanske blandningen humor/drama fungerar som allra bäst eller åtminstonde att man tog fasta på humorn mer då. Jag menar inte att blandningen inte fungerar senare i serien bara att den inte har lika stor roll. Överhuvudtaget så är SFU ett förbaskat fint karaktärsdrama om väldigt många intressanta och mångbottnade karaktärer, dem känns nära och personliga. Jävlar vilken serie det är egentligen. Sinnesjukt tycker jag. Och nu skall jag lyssna på Sia - Breath me för tjugonde gången. Nog för att bara tankarna på slutet och dess utvecklingen kan få mig illa till mods, men ihop med låten så brister det.....
till SFU.