av adolvsson » fre aug 12, 2005 1:24
5 avsnitt på raken i dag, 5x09 var det sista, och knulla mig sidledes, så bra det var. Vågar jag mig på att göra en topp 10-lista över favoritavsnitt någonsin, har det här en riktigt god chans att ta sig in på den.
Jag har sparat på mig avsnitten, hade helt enkelt ingen lust att ta tag i serien igen just nu, men när jag på de spoilerfria kommentarerna i den här tråden, och pappa Ralfs halvspoilerischa kommentar, kunde jag inte hålla mig längre.
Säsongen har varit riktigt bra. Jag var utråkad av S2, tyckte det tog sig i S3, och S5 fortsatte helt enkelt på samma utmärkt lysande bana som S4. Samtidigt har jag naturligtvis försökt se vad det var som skulle gå så illa som antytts, men aldrig såg jag det där. Förstås. Totalt från vänster. Inte ens under det senaste avsnittet var det någonsin klart, förrän dödsrunan dök upp efter allra sista scenen.
Lysande. Gah, var hittar jag orden?
Alltså. Det kunde verkligen ha gått hur som helst. Det där som gick illa, det kunde ha varit ett självmord (inte för att jag tror Brenda skulle göra det, men bli dumpad av sin otrogne man när man är gravid? Stabilare människor har tagit livet av sig för mindre). Någon fast karaktär hade kunnat döda någon annan. Billy har inte precis varit stabil, Ruth såg väldigt sugen ut på att putta George utför ett stup i avsnitt 6, och så frustrerad som Rico varit på Vanessa, vem vet vad som hänt om något slog över för honom under ett gräl? Eller så hade det helt enkelt kunnat handla om uppbrottet. Nates dumpning var grym och smärtsam.
Så det fanns möjligheter. Det fanns tillfällen då jag trodde jag visste var det var på väg, men då började alla må bra, sedan började några må dåligt igen, det var upp och ner och jag var helt förvirrad. Att Nates gamla sjukdom skulle komma tillbaka och slå till igen, det slog mig aldrig nånsin alls.
Och så kom då avsnitt 9. Jag trodde helt klart att det fanns en möjlighet att Nate dog redan i slutet av nummer 8, men när det där stora kattdjuret hoppade på joggaren i inledningen, trodde jag han var räddad. Nåja, han kanske skulle bli förlamad eller en grönsak för resten av sitt liv, men inte död än. Jag kände att det fanns en möjlighet, men jag trodde det inte. Inte förrän vanen, och David i värsta Shaggymunderingen, och pappa Fisher, och vågorna.
Fast ska vi vara helt ärliga trodde jag nog det fanns en chans redan då. Ända tills dödsrunan, som sagt.
Fantastiskt avsnitt, på alla vis. Känslomässigt, naturligtvis, men det innehöll så mycket. Dramatik och humor, karaktärsögonblick, alltihop i en välbalanserad blandning.
Jag tror inte SFU 5x09 (Ecotone) slår The Body, men det är defintivt däruppe och nosar, så nära att det antagligen riskerar anmälas för sexuella trakasserier.
Wow. Bara... wow.
Well, I like to eat cheese. And I sometimes like to think of cheese…How it came to be. The magic thing is that there’s just, you know, a cow. And then there’s the grass and the sunlight, and then here comes the cheese…It’s kind of amazing. - David Lynch
Blogg |
Twitter |
Instagram |
Facebook |
LinkedIn