av adolvsson » mån aug 22, 2005 22:41
SFU 5x12 - Everyone's Waiting
Som jag sagt förr, har enligt min ödmjuka åsikt de två sista säsongerna varit seriens starkaste. Dom fyra allra sista nu? Sprakar fet rugbyrumpa med resten. Faktum är att det sparkar rugbyrumpa med det mesta som skapats för TV.
Och det allra allra sista avsnittet nu då? Wow, bara... wow. Så mycket har jag inte bölat sedan 5x10 (All Alone). Eller innan dess, The Body. Vad som utmärkte det här avsnittet, var att det ändå var ett positivt avsnitt. Visst, det fanns lite mörker och svåra stunder, men det kändes som det första avsnittet av SFU som hyllade livet. Här fanns för första gången verkligen hopp om en bättre framtid för alla, och löfte om lyckliga liv. Vad som var än mer fantastiskt? Det skedde utan att bli smörigt sentimalt.
Jag var medveten om att det kunde bli ett riktigt mörkt fel. Jag trodde först, som caffeineaddict, att Claire skulle bli påkörd och på så vis spegla seriens första avsnitt. Jag hoppades hela tiden på ett lyckligt slut utan att bli överdrivet lyckligt eller, som nämnt, sentimentalt. Det fick jag. Everyone's Waiting var allt jag hoppades på och lite till.
Att Alan Ball överhuvudtaget lyckades knyta ihop säcken är imponerande, men så har det å andra sidan alltid varit imponerande hur mycket dom hunnit få med i varje avsnitt utan att det kännts stressat.
Favoritögonblick? Öppningsscenen, med Willas årtal satt som "2001-". Jag får tårar bara jag tänker på det. I soffan framför TV:n, när Ruth säger till Claire att hon för helvete ska åka, mor och dotter får äntligen den kontakt de alltid saknat. Davids mardröm, som slutar med att han omfamnar sin inre demon. När Brenda ser Nathan Sr och Jr i sin dröm, och Nate säger att han älskar sin dotter. Ted och Claire, som är obeskrivligt söta tillsammans mest hela tiden, trots att dom egentligen är satans olika. Att David och Keith tar över begravningsbyrån, och det återigen får stå Fisher & Sons på skylten. Att Claire ger sig iväg, att hon och alla andra gör som dom vill med sina liv. Det är som om alla andra förverkligade Nathans sista insikt i livet. Återigen; Wow.
Plus allt som jag ville nämna här men glömt bort.
Dessutom, slutmontaget. Jag älskade det. Jag föredrar lite mer öppna slut, egentligen. Angels Not Fade Away var precis min grej. Det här kändes som raka motsatsen, det var heller inte speciellt oväntat, men på samma gång helt jävla rätt. Det är ju för den delen inget som, så att säga, satt i sten och kan tolkas som något Claire bara satt och fantiserade om, och kanske gjorde hon det, kanske är det så här karaktärernas liv se ut, men att vi fick se karaktärernas möjliga liv, och deras död, och årtalen dom dog, det kändes bara rätt. Helt jävla rätt.
För ett par avsnitt sedan tänkte jag, tror jag glömde skriva det här, att serien nått full cirkel. Den var tillbaka där den började. Vilket den i allra högste grad var, men nu, nu har dom börjat på en ny cirkel igen. Allt var som det började, nu är ingenting som det var.
Och jag kan inte sluta hylla Michael C Hall. Om han vore gay, och jag vore gay, och han bodde i närheten och jag faktiskt hade haft något som liknade en chans på honom, hade jag helt klart kunna tänka mig ha en massa sex med honom. Helt klart.
Som serieavslutning hamnar Everyone's Waiting högt upp på listan. Kanske högst upp. Jag vet att jag, som inte hade planerat att se om hela serien (mest för att S1 i min bok var bra, men saknade hjärta, och S2 tillsammans med början av S3 kändes rätt tråkiga) och absolut inte tänkt köpa dvd-boxarna, nu främst på grund av de här fyra sista avsnitten knappt kan vänta tills den dagen jag har en komplett samling SFU-boxar stående i bokhyllan.
Well, I like to eat cheese. And I sometimes like to think of cheese…How it came to be. The magic thing is that there’s just, you know, a cow. And then there’s the grass and the sunlight, and then here comes the cheese…It’s kind of amazing. - David Lynch
Blogg |
Twitter |
Instagram |
Facebook |
LinkedIn