Ja jävlar, här fanns allt. Omars död (
), inte alls den dramatiska utgång som nästan t.o.m. jag hade väntat mig för seriens mest romantiska karaktär, men faktiskt en som jag vid något tillfälle föreställt mig, om så bara för en sekund. Efter alla skrik av "Omar comin'!" och ungarna som leker Omar med leksakspistoler på gatan i 3.03... godfuckdamn. T.o.m. Chris tyckte det kändes ovärdigt, Omar var någonstans hans byte, hans Big Fish och nån jäkla åttaåring skjuter ner honom? Fyfan vad det kändes. Men jag såg det komma, inte VEM som skulle göra det såklart, men det fanns en känsla i den där fantastiska sista "Omar som Omar"-scenen där han raidar stashet. En känsla av att slutet var nära. Närmre än jag trodde.Äntligen fungerar seriemördargrejen nu när fokus inte längre ligger på att fejka hela grejen, utan på vad de faktiskt KAN GÖRA med hjälp av det. Means to an end, och äntligen börjar det se ut som om det faktiskt kan fungera. Och även fast jag vet hur jävla fel det är så kunde jag inte låta bli att känna att McNulty hade gjort rätt när saker började bli gjorda och pengarna kom till folk som ville göra bra arbete... Hjärtat sprudlade när Sydnor räknade ut klock-koden, när Bunk fick Chris DNA-rapport... fan, det kanske var värt det ändå? Det fanns något djupt tillfredsställande i dessa scener, lika tillfredsställande som Omars död var otillfredsställande (på ett bra sätt, mind you). Och lika mycket så när Gus sätter Templeton (som tråkigt nog fortfarande är den mest onyanserade karaktären i seriens historia) på plats och Lester ger sig fan på att få dit Clay på ett sätt eller annat.
Och sen berättar McNulty för Kima. And Kima won't let it stand. Och just när jag börjar acceptera McNultys plan förlorar han själv tron på den. "You start to tell the story and you think that you're the hero..." Fan också att det verkar som om Kima kommer göra slut på allt, i första scenen trodde jag verkligen att det var Carver som skulle ta ner hela skiten iom hur han tjallade ut sin egen kille i början av säsongen. Men Kima. Aj.
Dessutom fanns ju den där lilla scenen som på något konstigt vis gjorde mig glad, även fast jag sen insåg hur bisarrt det var att det gjorde mig glad: Poot har hittat ut. Out of the game. Och verkar ha lyckats relativt väl. Och precis när jag insåg hur nöjd jag blev över det så insåg jag, DEN JÄVELN MÖRDADE WALLACE! VARFÖR tycker jag han förtjänar ett lyckligt slut? Men det gjorde jag. Och det som onekligen är en RIKTIG bright spot är att det verkar ha ytterligare inspirerat Dookie att helt skita i the game. Samla skräp kanske inte är en idyll, men jämfört med vad the game har gjort mot exempelvis Michael eller Bodie...?
Och så fanns det ju på något sätt plats för asgarv mitt i allt, inte minsst med FBI-seriemördarprofilen och den mediakåta FBI-agenten som bara kommer in för att bli igenkänd.
Nu måste man ju verkligen börja undra hur det kommer sluta. Gissningsvis med en kombination av det lyckliga och olyckliga, som väntat. Marlo åker dit, men McNulty gör det också? Marlo kommer undan men Chris går åt helvete? Eller t.o.m. så djupt cyniskt som att McNultys bluff gör att allt Marlo-arbete varit förgäves och blir utkastat och Marlo går fri medan McNulty och Lester helt plötsligt finner sig i samma cellblock som Avon?
Fyfan. Fortfarande bäst.
10 avsnitt känns lite kort onekligen. Två stycken kvar...
Och...
Briljant gjort, verkligen, hur hela säsongen (serien, till viss del) har haft den här påverkan på en. McNulty som inte kan njuta trots att han faktiskt, whatever that means, "lyckats". I någon dag iaf.
