av A bear » lör jun 20, 2009 21:25
Los Crónocrimenes (Time Crimes). Spansk thriller, troligtvis tänkt som svart komedi. Medelålders tråkmånsen Hector sitter hemma i trädgården och ser sig omkring med kikare när han får syn på en naken tjej i skogen. Givetvis måste detta undersökas närmare, och plötsligt finner han sig jagad av en mystisk maskerad man, rusar in i ett mystiskt laboratorium (lätt hänt) och gömmer sig... i en tidsmaskin. När han kommer ut igen är det 90 minuter tidigare, och allt han behöver göra nu är ju att låta bli att göra något för att ändra historien och undvika en tidsreseparadox så ska allt lösa sig själv. Om det nu inte är tvärtom, att han måste göra något för att skapa den här situationen och undvika en tidsreseparadox... och snart finns det flera Hector som springer runt och försöker reda ut röran varje ny tidsresa ställer till med.
Välgjort på en låg budget och beundransvärt konsekvent, men samtidigt den där sortens film där man hela tiden sitter och tycker att huvudpersonerna verkar vara för dumma för att leva och bara önskar att de ville sluta ställa till mer problem för sig. Och det är svårt att ta sig igenom en film när huvudpersonen bara irriterar en. 2,5/5.
Synecdoche, New York. "All the world's a stage, and all the men and women merely players..." Tja, Charlie Kaufman håller stilen. Och det gör Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener och Michelle Williams också. Här spelar Hoffman en teaterregissör vars liv börjar falla sönder, både fysiskt (den ena bisarra sjukdomen efter den andra), mentalt och relationsmässigt. Han är, kort sagt, döende - fast kanske inte direkt. Hans fru har lämnat honom och rest till Berlin för karriären (kanske), hans flickväns hus brinner (det är en arkitektonisk feature), han förväntas sätta upp en stor pjäs som ska visa att han är ett geni men vet inte vad han har att säga, och möjligen är han spritt språngande psykotisk.
"Knowing that you don't know is the first and essential step to knowing, you know?"
"I don't know..."
Tiden flyter; år passerar i en blinkning, gränsen mellan skapande och liv upphör, och till slut måste han casta en skådis att spela honom själv i hans eget liv. Skådisen visar sig vara en bättre han än han själv, så han måste casta en annan skådis att spela honom som regissör, och hans fru/huvudrollsinnehavare vänstrar på honom med en annan pjäs, han kan bara följa sin dotter genom målningar och dagböcker som växer med henne, setet han bygger för sin pjäs växer till hela New York, och...
"When are we gonna get an audience in here? It's been 17 years!"
i]Synecdoche[/i] får Inland Empire att verka... OK, rätt obegriplig, för på gott och ont är Kaufman absolut inte Lynch och hur bisarr hans handling än blir hänger den ihop på ett beundransvärt sätt. Set. Sett. Nånting. Jag har ingen aning om vad hälften av det betyder och samtidigt stämmer allt så perfekt. Ett liv som en pjäs, en psykoanalys som komedi, en tragedi som en biografi. Alla husen brinner oppsan, både Kaufman och hans huvudperson vägrar förklara och måste ändå på något vis begripa sig själva.
Fantastisk, lekfull, hjärtslitande.
"Fuck everybody. Amen."
5/5.
"There's been a contamination."
"You're like the Michael Jordan of being a sonofabitch."
"I've been saying, anybody who didn't get that this is the last season after this scene was missing the point." - Joss Whedon, 7.01
