Måste säga att jag inte är så impad av "When She Was Bad". Inte så att det är ett dåligt avsnitt, men inte sådär förbannat bra heller.
Det har definitivt en del väldigt starka punkter. Öppningen, till exempel. Drömscenen där Giles är The Master är rätt fin (och rätt passande att det är Giles som får spela rollen!) Scenerna med Xander och Willow - och Xander och Buffy i biblioteket ("if they hurt Willow, I'll kill you") - är väldigt bra också. Och så Giles och Ms Calendar förstås.
SNYDER: There are some things i can just smell. It´s like a sixth sense.
GILES: Actually, that would be one of the five.
Och jo, jag gillar egentligen elaka Buffy. Eller älskar att hata, åtminstone. SMG spelar verkligen perfekt, och så länge avsnittet håller sig där är det väldigt bra. (Dansen... oj) Problemen kommer när det ska lösas. Inte nog med att det är ett avsnitt upphängt runt en vampyrs BEN (höh?) och en extremt löjlig Masterwannabe (Where he speaks, we shall sleep!), utan jag tycker de faller i samma fälla som de allra flesta TV-serier gör när det gäller det där som amerikanerna kallar "issues" (hemskt uttryck som tydligen täcker allt från att vara allmänt purken till att ha blivit våldtagen eller mördad). Bara man får erkänna det för sig själv, slå sönder lite ben (OK, inte fullt så vanlig kliché) och gråta ut så blir allt bra igen, kompisarna förlåter alltihop och så är allt som vanligt lagom till att klockan på DVDn tickar över till 42:00. Oerhört billigt, och serien skulle lära sig hantera sånt MYCKET bättre.
Och det där Dawsons Creek-aktiga montaget med glad pianopop i klassrummet i slutet ska dö.
Annars är det en hyfsad - inte lysande, inte usel - inledning på s2. Med tanke på hur många avsnitt s2 skulle behöva för att komma upp i varv igen hade det varit mer intressant om de vågat dra ut på Buffys rehabilitering ett par avsnitt till...