Jahapp, så var det klart då.
Och jag tycker fortfarande - även om det givetvis finns förklaringar till det - att allt gick alldeles för fort de sista avsnitten. Att presentera en big bad när det återstår en timma av serien, det kan inte bli hundraprocentigt. Men utifrån de förutsättningarna...
...så kunde det här knappast gjorts bättre. Alla fick sluta som de förtjänade; Wesley i sin älskades armar, Lindsey i en pöl av sitt eget blod, Eve ensam i en sammanstörtande skyskrapa, Harmony är inte ens farlig nog att damma, Lorne vandrar ensam ut i natten med uppslagen rockkrage och resten faller med vapen i hand.
SPIKE: Hey. Always knew I'd go down fightin'.
William the Bloody Awful Poet fick äntligen en applåd. Om det säger något om kvaliteten på en genomsnittlig poetry slam vet jag inte, men jag tror säkert att även jag skulle pissat på mig av den läsningen om han så läst en pizzameny. JÄVLAR vilken rockstarpose. Inte svårt att förstå att folk är upphetsade över hans musikkarriär trots sångrösten. Men det är fint; Spike har redan dött i en seriefinal, och även om han troligen gör det innan orden "Executive Producer Joss Whedon" har hunnit dö bort från skärmen här så får vi inte se det. I stället får vi se en liten stund av återupprättelse - det närmaste William (inte Spike) kommer till en sådan.
Lindsey blir grundlurad genom hela avsnittet, och det var rätt och lagom.
LINDSEY: I do. It's nice to know you're one of the few things in my life he didn't get his mitts on, you know?
EVE: (byter ämne)
Så precis som i Hamlet; allihopa dör. Eller så gör de inte det. Det är ett utmärkt slut. För det här gänget har kommit till en punkt där det aldrig finns en sista strid - bara den sista striden. Jämför "Chosen": slutet på
Buffy ger scoobies en möjlighet att ta sig ut; Buffy är inte längre the chosen one, hon kan med gott samvete göra något annat. Angel, Spike och Illyria är inte utvalda, de är i den här striden för att de inte kan annat. Och en eller två av dem kan möjligen komma ut ur gränden vid liv (Gunn är toast), men det spelar ingen roll, för då kommer det ändå en ny i morron. Och en till, och en till, och en till; avgör själva om de dog här eller i nästa. Avskyr - med hela mitt hjärta - slut som inbillar sig att man någonstans kan sätta punkt och säga "och sen levde de lyckliga i alla sina dar". Det gör man fan inte, i synnerhet inte om ens liv består av att fajtas mot demoner. Då är det enda
slutet en dammhög på golvet och en träpinne som faller till marken. All heder åt Joss och hans crew att de ger oss öppna slut på bägge serierna; allt annat hade varit alltför billigt.
Ragnarök. Yea.