Eftersom jag skrev en av mina favorit-repliker i "Angel"-tråden så kände jag mig helt enkelt manad att skriva lite om själva avsnittet i sig, också. Som jag
älskar "A Hole in the World"! Jag var spoilad i förväg inför avsnittet, men det hade egentligen inte spelat någon större roll i vilket fall som helst, för jag blev helt knockad av allt som händer här, ändå.
Jag har egentligen kommit över det faktum att Joss
aldrig låter någon vara lycklig någon längre period, men kunde inte Fred och Wesley åtminstone fått lite mer tid på sig, innan hemskheterna hopade sig? Tydligen inte.
Men, allvarligt talat, jag borde ha vant mig, jag borde verkligen det. För jag vet ju, att för eller senare är det dags för de mest smärtfyllda ögonblicken och händelserna som Joss kan tänkas uppbringa.
Och det är ju också de avsnitten jag älskar mest.
Fred har aldrig varit en av mina favoritkaraktärer, även om hon har växt i mina ögon, efter ett antal omtittar, och det är egentligen inte henne jag i första hand sörjer i det här avsnittet. Det är det faktum att Wesley äntligen fått Fred, bara för att i nästa stund förlora henne. Och det vrider sig i mig när han förtvivlat skriker: " Get medical!
Someone get medical now!". Lorne´s ansiktsuttryck av ren fasa när han blixtsnabbt vänder sig om ger mig också kalla kårar utmed ryggraden. Varenda gång.
Sen älskar jag att även i ett avsnitt där de sorgliga ögonblicken avlöser varandra, så finns det ändå plats för en hel del humor. Jag sitter med ett stort leende på läpparna under scenerna med Wes/Gunn och Angel/Spike. När Gunn först sjunger Broadway-sånger och snabbt byter till något som väl ska likna rap och när han försöker lura i Wes att han och Fred har blivit tillsammans igen. "I can´t even keep this up, cause your face is gonna make me weep." Och så då scenen med Cavemen/Astronauts-utbytet. Lysande!
Wesley: Do the astronauts have weapons?
Spike/Angel:
No!
Kunde inte heller låta bli att skratta åt Spike när Drogyn säger: "Don´t ask me any questions!" Hans ansiktsuttryck. Det är det som gör det. Och att han tar ett steg tillbaka. Även senare när Spike på sitt speciella sätt sätter sig upp mot honom och struntar i 'uppmaningen' att inte ställa några frågor.
Gillar också när Fred senare säger: " Cavemen win. Of course, cavemen win." Amy Acker är fantastiskt bra i det här avsnittet, precis som Alexis. Scenerna då Fred är totalt utlämnad åt smärtan och Wesley bara hjälplöst kan se på... Det är så bra. Så bra.
Jag kunde t.o.m tolerera Eve i det här avsnittet. Bara det är värt en hel del.
Så slutet då. Och den där repliken: Please... Wesley, why can´t I stay?" Fred, modiga Fred, som till slut tvingas ge upp och Wesley som bryter ihop. Tårarna bara bränner bakom ögonlocken. Och jag älskar det. Joss kan som ingen annan kan.
Klockren tia.
"I walk, I talk, I shop, I sneeze. I'm gonna be a fireman when the flood rolls back" - Restless