av Simon » tor feb 12, 2004 6:16
Jahapp, då har jag sett Why We Fight efter många om och men. Det visade sig att avsnittet var felsynkat så jag fick gå igenom en lagom krånglig process för att återgärda felet.
Nåväl, jag gav avsnittet en 6:a, vilket jag ångrade en smula så fort jag tryckt på knappen under. Samtidigt låter 7 mycket... Jaja, hur som helst..
Jag tyckte avsnittet i slutändan kändes förvånansvärt ödesmättat och sorgligt. Visst var det i vanlig ordning något beklagligt att en helt okej snubbe blev en själlös best, men av nån anledning ekade det längre än jag trott.
Precis som Off säger tycker jag Spike kändes lite krystad, och det blir för mig en allt större gåta hur de kan vara så pass bra bundisar efter att Angelus satt på Dru till höger och vänster, och rätt tydligt betett sig som ett arsel mot "William" i deras förflutna. De två andra utfyllnadsvampyrerna var onödigt fåniga, och sällan, trots tydliga försök, faktiskt roliga. Det var ju tydligt att kärnan i berättelsen var frågeställningen "tänk om Angel blir tvungen att "sire" (snälla nån, hitta ett bra svenskt ord för det) någon för att rädda X", och den berättelsen kunde lika gärna varit utan helan och halvan i vampyrform. Och Spike också, för den delen.
Det ska sägas att jag skriker som en liten flicka av glädje så fort det är tillbakablickar i Angel. Are You Now, Or Have You Ever Been var ett av mina absoluta favoritavsnitt i säsong 2 (inte minst för noir-vibbarnas skull) och här är det ju ungefär samma Angel vi ser.
Något jag funderade på under avsnittet var om man skulle tyda det på något speciellt sätt. Vissa avsnitt presenterar tydligt ett budskap, medan andra, sämre skrivna avsnitt har ett, men det kladdas ner av brist på riktig fokus. Det fanns ju en viss antydan i hela ordergrejen.
Håll i er nu, nu tänker jag spekulera.
Sam gjorde det han gjorde för att han ansåg att det hade ett syfte, att han hade ett syfte. Han talade vid ett annat tillfälle om att göra det som är rätt, inte att göra allt som krävs. Att ta order, att göra det man blev tillsagd eller förväntades av en, var inte samma sak som att tro på det, att känna att man har sin plats, sin riktning, sitt syfte.
Angel var nedskickad mer eller mindre som alternativ till att bli damm på ett hotellrumsgolv. (man kan väl anta att han ätit upp hela gänget om han ville det, men allas våran hjärtlige vampyr är ju inte så glad i sådant) En viss brist på "syfte" infinner sig.
Vi vet ju alla att Angel kom på rätt spår tack vare Whistler, Buffy och sedan Doyle, men den Angel vi ser idag är väl mer eller mindre en Angel som går på tomgång, som agerar efter order, gör det som förväntas av honom. Efter förra veckans You're Welcome kanske inte detta ämnet känns så aktuellt längre, eftersom Cordy gav honom en rejäl metaforisk spark i baken, men det kanske inte spelar någon större roll för budskapet i sig, om det nu finns ett.
Man kanske helt enkelt ska inse att säsongen i sig handlar om syfte, att känna sig till rätta, och att detta bara var en bit av pusslet.
Slutligen vill jag säga att jag tyckte killen som spelade Sam Lawson gjorde ett bra jobb. Det kan inte vara lätt att bara hoppa in såhär och göra ett bra, bestående intryck, men denna killen fixade det. Bravo.
Och slutligen.. slutligen slutligen, så ja, Gunn verkade få hjärnsläpp där ett tag, och jag hoppas innerligt att det har följder. Sedan verkade ju Angel rättså uppåt, vilket jag antar var en liten vink åt förra veckans avsnitt, att "nu minsann är han redo att jobba!", eller nåt i den stilen.
Gud, nu måste jag sova, förlåt för det gigantiska inlägget.