Eftersom jag verkar ha drabbats av nån slags släng av zenbuddism i kväll insåg jag att jag måste gå in och skriva i den här tråden om en viss scen som påminner väldigt mycket om en zen-historia.
Vad jag tänker på är Angels och Connors meningsutbyte när de är ute och letar efter Fred.
Lite långt men jag klistrar in hela stycket.
ANGEL: How old were you when you realized you could track like this?
CONNOR: I don't know. Five, six. We didn't exactly celebrate birthdays in Quor-Toth. Holtz made up a game so I could practice.
ANGEL: What do you mean he'd hide things for you to find?
CONNOR: Kind of. He'd tie me to a tree and then run away.
ANGEL: What?
CONNOR: (shrugs) You know, so I'd have to escape and then find him. One time it only took me five days.
ANGEL: Five days. He abandoned you... Connor, that's terrible. That's—
CONNOR: (unfazed) Why I'm so good at tracking.
Jag skrattar alltid högt när jag ser denna scen. Connors lugna oberördhet i kontrast till Angels chock över vad han för höra. Vad som gör det hela dubbelt roligt är i alla fall jag får känslan av att Holtz inte gör det här direkt av elakhet, utan snarare för att han tror att det är en effektiv inlärningsmetod.
Som jag sa påminner det här väldigt mycket om en zenhistoria som jag ska återge i korta drag. Historien handlar om sonen till en gammal inbrottstjuv som (nu när fadern börjar bli gammal) ber fadern om att lära honom inbrottstjuvens konst.
Fadern tar med sonen en natt till ett rikt hus där de bryter sig in och smyger in för att stjäla några dyrbara tyger. Fadern ber sonen gå in i en garderob och plocka ut kläder och tyger. När sonen klivit in stänger fadern in honom och låser. Sedan smyger han ut, går runt till ytterdörren där han ringer på och bultar på dörren för att sedan smyga sig bort.
Sonen sitter där instängd (och upprörd) och måste ta sig ur situationen helt på egen hand. Han lyckas i alla fall smita ut när tjänstflickan öppnar garderobsdörren, blåser ut ljuset hon har i handen och tar sig ut ur huset. Utanför huset finns en brunn och han får idén att slänga i en sten i brunnen, vilket gör att hans förföljare tror att han ramlat i. Väl hemma är han upprörd över hur fadern behandlat honom. Efter att ha hört hur han klarat sig ur situationen svarar fadern "Där ser du, du har lärt dig min konst".
På samma sätt som fadern i zenberättelsen utsätter sin son för fara, på samma sätt agerar Holtz. På ett sätt är de båda villiga att offra sina "söner", men jag tror egentligen inte att någon av dem handlar av elakhet. Inbrottstjuven vill verkligen lära ut sin konst, men det är en konst man lär sig genom att vara listig inte genom att följa någons regler och råd. Förmodligen är det så han själv har lärt sig konsten och då faller det sig naturligt att det borde vara det bästa sättet att lära sig.
Holtz å andra sidan är det lite mer oklart vad som är hans motiv. Det kan vara att han inte bryr sig mer om Connor än att han gärna blir av med honom alternativt att aktivt vill skada Connor (själsligt om inte fysiskt) för att komma åt Angel. Jag tror dock inte det, utan jag tror att han agerar utifrån samma övertygelse som inbrottstjuven. Han vill att hans "son" ska bli så bra som möjligt på sin förmåga. Antingen tror han så mycket på Connors förmåga att han räknar med att han klarar "allt" eller så inser han att risken finns att Connor inte klarar sig. Frågan är hur mycket han bryr sig...
Connors svar till Angel säger oss att han inte ser metoden som ett dugg konstig. Det är ju därför han är så bra på att spåra! Vet inte om han ens inser att lekarna likväl hade kunnat sluta med att han dött på grund av att Holtz övergav honom för gott.
När jag nu drar upp zenhistorien om inbrottstjuven är det omöjligt att inte koppla det till Buffy 3x12 Helpless.
Det är också en likartad berättelse. På ytan kanske större likhet med zenberättelsen. På order av watchers council ska Giles stänga in en försvagad Buffy i ett hus med en galen vampyr. Dock tycker jag att Helpless-historien är mer utstuderat grym. Buffy tas ifrån sina slayer-krafter för att sedan bekämpa en vampyr utan flyktmöjligheter. Det står klart att Quentin Travers inte bryr sig särskilt mycket om huruvida Buffy klarar sig eller inte, man är fullt villig att offra henne.