[Skrev ned punkter medan jag såg på avsnittet andra gången, och följer nu anteckningarna, så risken finns att det här blir lite förvirrat. Ber om ursäkt på förhand. Och nej, jag har inte läst tidigare inlägg så noga än.]
Först av allt kan sägas att jag gillar det här avsnittet, så har vi det konstaterat. Eftersom kul dialog nu hör till storheten i Buffyverse så kan vi väl också inleda med ett hyfsat citat:
"True. I mean, who's got time for love when you're out there doing it with the demons?"
'That came out wrong'-skämten är inte helt sällsynta, men det här tycker jag är ganska kul.
Jag gillar blinkningen till kung fu-filmer i scenen från Angels retreat, med stavkamp, flera motståndare och flashiga sparkar. Ett extra plus här är bilden när man bara ser klostret på avstånd och hör oväsendet...
Angels återkomst sedan... Riktiga män kramas! Jag är sjukt svag för scener - i bägge serierna - där folk verkligen visar när de tycker om varandra, och därför sitter jag också och ler fånigt när Angel och Weslew helt självklart kramar om varandra. Angel har förändrats någonstans på vägen, men det hade man väl redan märkt.
Läge för ännu ett citat: "We send up a lot of tacos" borde inte vara så kul, men får mig alltid att dra på munnen av någon anledning. När vi nu ändå är inne på Fred tycker jag att det är en ganska intressant touch att hon uppenbarligen ser rummet som sitt hem; att hennes isolation är ohälsosam är en annan femma...
Ett visst hopp i handlingen; Angel har tagit ihjäl Elisabeth, och minns gångna tider. Jag tycker över huvud taget om flashbacks, och jag gillar att man får se att Darla och Angelus har haft följeslagare tidigare. Att de sedan inte kan matcha Spike och Dru är väl inget att förvånas över... Dessutom ger tillbakablicken Angel möjligheten att sätta den eleganta "Yeah, but you're an idiot", och låter oss se den skaplige coole och taktiskt nog tidigare nämnde Holtz. Tycker att Keith Szarabajka ser sådär lagom hatisk ut för att ha förföljt vampyrkräken länge...
Vampyrkräk, ja - när vi nu har dem uppe måste jag bara nämna att jag stör mig på den som James förintar. Hur svårt skulle det vara att ta sig ur solen där, egentligen? Överlevnadsinstinkten var uppenbarligen på reparation.
Vi passerar Caritas (och jo, det är fortfarande kul att se Lorne) och får mest i förbigående en klockren scen med den gamle grinige demonen som säger åt Gunn och Wes att hålla snattran under sången. Så ska de tas! Wesleys förhandlingsteknik med Merl är också en ljuspunkt.
Och så ger sig James på Angel, och våldsamheter utbryter... Här är höjdpunkten, enligt min ödmjuka åsikt, följande:
"Go back to your room and stay there!"
Är väldigt förtjust i den repliken, även om den på något sätt känns... Inte förutsägbar, men väldigt riggad på något vis. Strunt samma, den är fin!
Lite allmän misshandel senare får man så bekräftat att James odödlighet är temporär, vilket jag tycker är en helt okej idé. Undrar dock lite vad de egentligen gjorde med den där doktorn efteråt, om något, men man kan väl inte få med hur mycket som helst i ett avsnitt.
Ytterligare lite misshandel senare får Cordelia leverera sin "it's not like he's losing sleep with the caring" (lysande!) och James får hålla tal om kärlekens natur. Rätt snyggt gjort, och jag gillar hans sista ord.
Slutscen, således: Måste säga att "How much can one little drink hurt, huh?" är en sådan där kommentar som bara blir bättre andra gången man ser avsnittet, och avslöjandet på slutet... Tja, det bådar gott, för att uttrycka det milt.
Spoilers för resten av säsongen:
När jag nu ser om säsongen känns det som om kärlek överlag är ett tema här: Analyser av vad som är äkta kärlek så här i början, puppylove och mer långsamt växande (och vuxnare) kärlek mellan flera av karaktärerna, sex även med folk man avskyr bara för att slippa ensamheten, naturligtvis kärleken till ett barn och vad man kan göra för den, samt inte minst kärleken som ett vapen, hur den kan användas för att manipulera någon...
Kanske är detta flummande av värsta sort, men det känns väldigt tydligt så här i efterhand.